Dissningar

Tyvärr tyckte jag inte att Azar Mahloujians Möter dig i Larnaca var så bra. Recenserar den kort i Kristianstadsbladet idag.

En annan och, tycker och hoppas jag, mer respektlös sågning gör Stockholms kultur- och fastighetsråd Madeleine Sjöstedt av den kritik Berit Gullberg i SvD framfört mot det nya förslaget till kulturstöd i Stockholms stad, och hur det slår mot teatergrupper. Sjöstedt ägnar sig åt att grovt förvanska vad som stod i Gullbergs artikel och slå henne i huvudet med att "Berit Gullberg verkar leva i föreställningen att kulturstöd är en gåva, som de fria scenerna har rätt till bara för att de finns".
Jag undrar om det finns någon annan yrkeskategori som blir lika styvmoderligt behandlad av borgerliga politiker som kulturarbetare. Talar näringslivspolitiker till företagare på samma förklenande vis? Utbildningspolitiker till lärare? Jag tvivlar. Men när det gäller kulturarbetare går det bra att trampa på den blottade nerven, den som är kopplad till behovet av stöd, och demonstrera sitt förakt. Men med detta förakt är det förstås inte möjligt att föra någon konstruktiv politik på området. Visst kan man härska över människor man inte respekterar, det går utmärkt, men inget kan få mig att tro att man kan få en sektor att blomstra med den attityden. 

Film vs litteratur, rond femtioelva

Ibland orkar man bara inte bli arg. Ibland lyckas man blunda fast man ser. Lina Kalmteg såg Daren Aronofskys film Black Swan i våras, och blev bortkollrad av sin romantiserade bild av balettvärlden. Men så hör hon en krönika av Nina Björk i Godmorgon, världen! Och då lyfts fjällen för hennes ögon.
Nej, man orkar sannerligen inte alltid bli arg. Ofta blundar man för fördomsfullheten och de tröttsamma klichéerna. Men redan där började jag bli irriterad. Jag visste ju vad som skulle följa. Och mycket riktigt: "Nina Björk, som först nu hade sett 'Black swan', hade ett förträffligt meddelande till världens samtliga manliga filmmanusförfattare och regissörer om vad hon ALDRIG mer vill se på film. Som: två unga kvinnor som kämpar om samme äldre mans gunst, kvinnor som skär sig själva i ansiktet eller underlivet av självhat, lesbiskt sex mellan konkurrerande kvinnor i svarta stay ups och bh:ar, utsläppt hår lika med frisläppt kvinna som bara vill ligga och hår i knut lika med hämmad kvinna som bara vill peta i en sallad med gaffel eller kvinnor som får psykiska sammanbrott iklädda bh och trosor och slår sina huvuden blodiga mot toalettstolen. Som Nina Björk också sa: det gör inget om man inte har sett filmen. Man har sett de erotiserande scenerna förut."
Nå. Man har nu, som Nina Björk också sade, åtminstone indirekt, faktiskt hört även allt detta till förbannelse. Denna ständiga fördömelse av filmer med kvinnor som varken är starka eller vägrar vara offer. Det ständiga utplockandet av scener och bilder ur deras sammanhang, den konsekventa sammanblandningen mellan att visa något och att visa fram något som föredömligt. "Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar", säger Björk. Jag säger detsamma.
Det skär i hjärtat att Kalmteg ser sig föranledd att förneka den cineastiska njutning hon kände då hon såg Black Swan då hon konfronteras med den politiska kommissariens utlåtande om filmen. Men det blir värre. Kalmteg fortsätter nämligen med att, märkligt nog via en teaterupplevelse, ifrågasätta hela filmmediet i jämförelse med litteraturen: "Nina Björks manifest gäller naturligtvis mer än filmen. Men när jag försöker komma på exempel med usla, stereotypa kvinnobilder i litteraturen dyker det mest upp ren kiosklitteratur, som Harlequin. Är den så kallade kvalitetslitteraturen bättre på att skildra kvinnor mer nyanserat än vad 'kvalitetsfilmen' är? Eller är det för att litteraturen erbjuder fler tolkningsmöjligheter och inte klistrar fast en bild framför mina ögon?"
Har vi hört det förut. Det är en "kär" gammal vän. Jag struntar i att Kalmteg brasklappar på slutet, dels genom det märkliga resonemanget att hon kanske reagerar mer negativt då hon, till skillnad från under läsning, ser kvinnor förnedras på riktigt (?!?!), dels genom att förkunna att hennes fördom kanske helt enkelt beror på att hon "inte orkar bli arg på litteraturen också".
Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar. Jag har ett förträffligt meddelande till alla litteraturchauvinister därute om vilken typ av argumentation och resonemang jag ALDRIG mer vill läsa eller höra. Som: resonemang som totalt bygger på okunnighet och lathet (jag kan efter bara sekunders betänketid ge Kalmteg ett motexempel, Murakamis sexistiska roman Norwegian Wood och filmatiseringen av den, som snarast av-erotiserar handlingen genom att låta alla sexscener äga rum i kallt blått ljus i avsaknad av tecken på egentlig åtrå). Egendomliga hopbuntanden av filmer och företeelser som inte hör ihop (som då Nina Björk jämför Black Swan med Antichrist och menar att båda filmerna estetiserar förstörelsen av kvinnor). Resonemang som tycks förse filmen med en särskild, egen verklighet utan kontakt med den vi har runtomkring oss. Föreställningen om en Filmkvinna, som om man kunde tala om Film som en enhetlig massa. Som om inte snart sagt varje film bjuder på en mängd olika tolkningsmöjligheter. Kan litteraturchauvinisten inte se dem beror detta snarast på hennes egen fantasilöshet och intellektuella begränsning.

De rättfärdiga

I förrgår publicerades min recension av norska författarinnan Helene Uris roman Den rättfärdige i Kristianstadsbladet. Tyvärr finns recensionen inte ute på nätet. Det är en roman som har sin bakgrund i den så kallade Bjugn-saken, ett rättsfall där en dagisanställd man anklagades för att ha förgripit sig på ett stort antal barn. I bevisföringen mot honom använde man sig av medicinska undersökningar av barnens underliv. Fallet fick stor betydelse i det att just denna typ av bevisföring, som handlade om förändringar på flickors så kallade "mödomshinnor", kom att diskrediteras.
Den rättfärdige som titeln avser är romanfiguren Edvard Frisbakke, en jurist som kommit att specialisera sig på fall som handlat om sexuella övergrepp. Romanen har både sina förtjänster och sina svagheter, och en svaghet är en viss stolpighet i de psykologiska porträtten. Frisbakkes nitiskhet i dessa fall - en nit som förmodligen fällt flera oskyldiga - har sin upprinnelse i en underlåtenhetssynd från ungdomstiden, då han utan att ingripa blev vittne till hur en äldre manlig släkting förgrep sig på en kusin. Än värre än undlåtenheten att ingripa var det faktum att den unge Edvard blev upphetsad av det han såg. Den senare ivern att gå hårt ut sexualbrottslingar handlar alltså till dels om simpel psykologisk projektion.

Simpelt som grepp, men nog är det en vanlig psykologisk mekanism.

I vissa fall är det nästan som att den formar hela grupper av rättfärdiga. Grupper som står och faller med en total förnekelse av de egna bristerna och en syndabock att skjuta på när dessa brister ändå gör sig påminda.

Ja tänk på de Nya Moderaterna till exempel.
De har nu förnekat hela sitt förflutna tycks det som.
Och vid konfrontation skiftas fokus till den gamla vanliga syndabocken Vänstern, vars syndaregister vad gäller odemokratiskt förhållningssätt enligt högern är så stort att Vänstern borde självförintas av skam. Och som man inte tillerkänner de nyanser man nu ivrigt lyfter fram som fikonblad från de egna leden.
Ja de Nya Moderaterna har gått så långt att de åtminstone till ytan har införlivat allt det som motståndarsidan åstadkommit och hade som man funnit vara gott (införlivat den retorik och de yttre tecken som hänger samman med det goda --- inte själva dess kärna). Medan allt det man själv hade och som var ont fördrivits ut ur kroppen.
Som om det aldrig funnits där.
Men nå, varför ska man bry sig om allt gammalt? Varför inte bara säga "Vi var dumma men nu är vi de Nya Moderaterna och nu går vi vidare!" Det vore ju det PR-mässigt bästa, det säger ju alla. Kanske är det detta vi har att vänta nu när man säger sig vara beredd att "se över" sitt nya blanka partiprogram.
Ja, varför inte? Och därmed en gång för alla bevisa att idag är partier inget mer än olika varumärken. Etiketter som väljarkåren ska ha positiva associationer till. Men som kan sättas på flaskor med ständigt nytt innehåll.
Politik utan minne, utan ideologi, utan människor, övertygelser och moral. Fullständigt i avsaknad av varje form av själ.
Men med ett vinnande leende, en trygg kostym, en ointaglig arrogans. Och ändå, någonting där bakom i mörkret som luktar härsket. Det gamla som må vara ruttet men aldrig egentligen riktigt försvann.

Även en judehatare måste kunna få spela saxofon

När Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, häromveckan uppmärksammade att Umeå Jazzfestival bjudit in den antisemitiske saxofonisten och författaren Gilad Atzmon så var det - naturligtvis - inte själva saxofonspelandet som föranledde uppmärksammandet. Det var istället sättet som festivalen valt att presentera Atzmon på. Han kallades "en man med många talanger" och "en framgångsrik och kontroversiell författare". Ett ganska fantastiskt sätt att beskriva en man som tycker att det finns ett och annat att lära av Hitlers syn på judar - men tyvärr ett sätt som känns igen: medan islamofoben från vissa håll beröms av att vara "politiskt inkorrekt" (och därmed "sanningssägare") så beröms antisemiten från vissa andra håll av att vara "kontroversiell" (lite käckt uppkäftig och upprorisk sådär).
Festvalens konstnärliga ledare Lennart Strömbäck har reagerat på kritiken på ett väldigt egendomligt och motsägelsefullt sätt. Han såg ingen anledning att ändra på presentationen, som helt bygger på promotionmaterial man från festivalens sida inte alls brytt sig om att kolla upp. Samtidigt berättade han för Expo att man kommer att utvärdera inbjudan av Atzmon efter kritiken. Det har också framkommit att endast Atzmons eget schema förhindrat hans deltagande i ett seminarium där frågan om jazzmusiken har "någon politisk ådra i sig idag" skulle ställas.
– Vi tar oss rätten att spåna ämnen som är relevanta, sade Strömbäck trotsigt. Men trots att han alltså uppenbarligen tycker politik är relevant för festivalen svarar han såhär på frågan om det lämpliga i att en antisemit deltar i ett sådant seminarium:
- Det har jag svårt att ta ställning till. I så fall måste man visa att det är relevant för en jazzfestival. Det är inte någonting som jag tycker vi skulle jobba för att ordna, då går man för långt från vår verksamhet.
Resonemanget är obegripligt. Möjligen ska man förstå det som att Strömbäck inte ser någon politisk aspekt på Atzmons antisemitism? Nästa uttalande är ännu mer häpnadsväckande, då han där plötsligt tycks säga att politik inte är något relevant område för festivalen alls att gå in på: "Vi jobbar inte i den sfären där vi tar ställning för det ena eller andra. Vi låter människor uttrycka sina konstnärliga visioner."
Problematiskt tycker jag dock å andra sidan också att det är att kritisera Umeå Jazzfestival för att överhuvudtaget ha bjudit in Atzmon som musiker. Det gör uppenbarligen Anders Lindberg på Aftonbladets ledarblogg. Han skriver:
"Umeå Jazzfestival anser inte att de tar politisk ställning genom att upplåta scen, mikrofon och publik till en person som gillar Mein Kampf och kallar förintelsen för "religion".
Och det är ju också ett ställningstagande."
Njae. Det tycker jag nog faktiskt inte att det är. Vi kan inte belägga rasister med generellt yrkesförbud. De finns - tyvärr - mitt ibland oss och är, och måste vara, delaktiga i samhället som alla andra. Så länge de inte överträder lagens gränser. Musik är ett abstrakt uttryck, och nästan ingen idag är väl för ett Wagnerförbud, för att ta ett kanske lämpligt exempel, trots både kompositörens egen och hans verks belastade historia. Jag ska väl erkänna att jag nog, om jag vore musiker, personligen hade upplevt det som obehagligt att stå bredvid Atzmon och spela tillsammans med honom. Eller, om jag tillhört jazzpubliken, för den delen applådera honom under en konsert. Men det är inte på något vis otillåtet att tycka att musiken kan få stå för sig självt, att välja att strunta i personen Atzmons värderingar.
Nu är ju dock inte Atzmon inte vilken vardagsrasist som helst, utan någon som verkligen arbetar på att sprida sitt hat. Hans konsert lär väl ha avlöpt vid det här laget, och i brist på information som säger något annat utgår jag från att det var en normal konsert fri från antisemitiskt tankegods. Mardrömsscenariot vore ju förstås annars att han skulle passa på att använda mikrofonen till att ge uttryck för sådant. "Låt honom spela, men se till att hålla honom kort" är väl den devis jag tycker man skulle kunna gå efter när det gäller en musiker som Atzmon.
Väl medveten dock om det praktiskt enklaste, men filosofiskt inte minst problematiska, kanske vore att helt enkelt svartlista killen. I alla sammanhang.

Feelings...oh oh oh feeeeelings...

Idag publiceras min recension av Eva F Dahlgrens roman Det vita kolet. Det är en intressant roman som utspelar sig under en tid då känslornas betydelse klart underordnades förnuftets.
Hur är det då idag? Vi lever i den emotionella tidsåldern hävdas det i en understreckare av Merete Mazzarella om en nyutkommen antologi, Att känna sig fram. Jag har inte läst boken och har därför naturligtvis inga synpunkter på den. Men det är ett intressant hävdande att resonera kring. Om vi lever i den emotionella tidsåldern tycks det tydligt att känslorna är rangordnade och ges större respektive mindre dignitet beroende på av vem, hur och varför de uttrycks. Cecilia Verdinelli har med en krönika i Göteborgsposten skrivit ett rasande försvarstal för alla dem (oss) som känner på ett mindre tjusigt, mindre "funktionellt" och kanske mer gränslöst sätt än det kulturellt föreskrivna. Hon hårdrar, ja hon hårdrar, men nog uttrycker hon sanningskorn.

Kampen och lyhördheten

Nej, jag kan inte släppa diskussionen om Ann Heberleins bok Ett gott liv. Jag kan inte släppa den eftersom jag faktiskt blir upprörd över hur den uppstod i Expressen och hur samma tidning fortsätter sin egendomliga kamp(anj). För det är faktiskt så man måste se det. Det drog igång med en artikelserie av Victoria Lagercrantz, utgående från en tidigare version av texten än den som nu föreligger i bokform. Kultursideschef Karin Olsson besvarade kritiken från författarinnans (nuvarande) förläggare med att "Heberleins nya bok hade ett stort nyhetsvärde då den är en uppgörelse med ett av branschens mest kända namn, Svante Weyler". Denna uppgörelse skulle vara "det huvudsakliga spåret" i boken. Tog man bort det "bidde det blott ett litet skrivhäfte kvar".
Vilket inte stämmer. Man kan kalla "uppgörelsen" för ett av bokens huvudspår. Men skulle man ta bort det bidde det mer än "ett litet skrivhäfte kvar".
När så boken ska recenseras väljer man att inleda sin ingress med meningen "Ann Heberlein har skrivit en ny rapport om hur det är att vara Ann Heberlein", trots att det i recensionen står att den där förra boken (Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva) var något mer än så. Och så toppar man med att Nina Lekander dagen efter recensionsdag skriver en motbjudande artikel om mottagandet, där negativa recensenter "skriver träffsäkert", "understryker", "påpekar" och "konstaterar" medan positiva recensioner förklaras med att de kommer från de tidningar där Heberlein själv medverkar.
Lekander beklagar sig över att Heberlein "klagar över den uppmärksamhet och mediedramaturgi som hon samtidigt söker och medverkar i". Hon refererar till "den P1 Morgon-intervju från i torsdags där Lasse Johansson kämpar som ett djur för att få något ur författaren". Man kan naturligtvis lika gärna beskriva den intervjun som att Ann Heberlein kämpar som ett djur för att få intervjun att inte plöja vidare i samma missförståndets hjulspår som medielogiken (med Expressen som motor) redan gått in i. Och mot att inledningsvis bli beskriven som någon som "tar heder och ära av sin förläggare".
Man kan mer än ifrågasätta den tröttsamma "Den som ger sig in i leken"-argumentation Lekander använder sig av. Vem har bestämt att den som ger ut en bok och ställer upp på intervjuer utan protester måste acceptera en behandling där bokens innehåll, ur författarens synvinkel, förvrids? Varför ska det vara omöjligt för aktörer i media att visa lyhördhet inför en text och dess upphovsperson?
Lekander avslutar sin artikel med: "....i Örnsköldsviks Allehanda jämför Lars Landström jublande med Knausgårds Min kamp. Sannerligen - här pågår en sorts kamp." Det är intressant att jämförelsen med en manlig författare blir till en "jublande" upphöjelse för Lekander. Men hon har ju rätt i att det pågår "en sorts kamp". En som hon själv är delaktig i. Och det hade varit hederligt om hon hade velat förklara för oss läsare vad det egentligen är för sorts. Handlar det om att försvara Weyler? Eller bottnar det i ett simpelt ogillande av Ann Heberlein, som med sin brist på sedvanlig feminin ödmjukhet säkerligen retar upp många. Om det handlar om att försvara Weyler är jag övertygad om han vore förtjänt av ett bättre försvar. Jag tror få som läser boken sluter sig till att han är en ond människa; man behöver för den delen inte heller sluta sig till att han är en dålig förläggare.
Det som beskrivs är (om man nu inte ifrågasätter Heberleins beskrivning av sin upplevelse av det hela, vilket jag inte har anledning till) en form av underlåtssynder, en oaktsamhet som bottnar i brist på lyhördhet. En brist på lyhördhet som kanske bara får konsekvenser för någon som är väldigt skör. En form av oaktsamhet jag tror vi visar varandra lite till mans, tyvärr.
Det är tragikomiskt att vi nu istället för en diskussion om detta har fått en sorts sjaskig kamp. Där det förs en kamp finns ingen plats för lyhördhet. Och omvänt: där det från början finns en lyhördhet, där uppstår sällan någon kamp.

Heberleinaren

Idag är det så förste recensionsdag för Ann Heberleins redan omdiskuterade bok Ett gott liv. Jag recenserar den i Kristianstadsbladet. I ingressen står det att boken kommer ut idag, det stämmer inte riktigt, den har funnits ute i handeln ett tag. Men debatten inleddes till och med utifrån en tidigare version av texten än den som nu föreligger i bokform. Det är anmärkningsvärt.
Det finns väldigt mycket mer jag skulle vilja skriva om boken än vad som ryms i en recension. Om de personliga beröringspunkter den trycker på hos mig. Om det som jag tycker egentligen motsägelsefulla om än högst förståeliga resonemang författarinnan för angående psykisk sjukdom och identitet. Kanske kommer detta här i bloggen framöver. Kanske inte.
Just nu är jag mest förundrad över de reaktioner boken väcker. Av förhandsdebatten att döma skulle man kunnat tro att Heberlein sticker åtskilliga knivar i Svante Weylers ömmaste delar. Så är faktiskt inte fallet. Det handlar inte ens, till skillnad från vad som nu om och om igen hävdas trots författarinnans ihärdiga förnekanden, om att han skulle ha gett ut en bok som hon nu inte skulle vilja se utgiven. Det handlar om något mer subtilt, om att lägga sig i någons händer och om att dessa händer inte visade sig vara så starka och trygga som man behövt att de skulle vara och som de kanske utgetts för att vara. Jag skriver "kanske" för jag tycker faktiskt inte det finns utrymme för att döma någon utifrån vad Heberlein skriver, och jag tycker faktiskt att en dömande läsning inte är särskilt intressant heller. Intressanta är bara de principiella frågorna. Hur ska man agera gentemot en sjuk person? Men också, faktiskt: hur ska man egentligen veta hur illa däran en annan människa är, om hon är förmögen att ta eget ansvar eller inte? Heberlein har ju själv vid flera tillfällen beskrivit hur bra hon är på att dölja sig bakom sin duktighet.
Hursom, de som anklagar henne för att själv inte ha tagit sitt ansvar missar ju just det centrala, nämligen att en person i psykos inte förmår ta detta ansvar. De lägger fram en synpunkt som är meningslös.
Mest anmärkningsvärt är emellertid de mer eller mindre elaka impulser denna bok uppenbarligen utlöser. "Ann Heberlein har skrivit en ny rapport om hur det är att vara Ann Heberlein" står det i ingressen till Malena Rydells recension i Expressen (själva recensionen är dock mer nyanserad än så). Christer Enander anklagar i sin recension frankt Ann Heberlein för att vara en lögnerska, utan att anse sig behöva tala om vari lögnerna består. Får man ens skriva såhär, när man samtidigt undlåter att ge ett enda exempel eller ens förklara vad anklagelsen handlar om?

"...jag antar att även denna bok har sitt rent kannibalistiska intresse. Två stora problem berörs dock inte alls. Två problem som läsaren bör vara medvetna om när de läser Heberleins bok. Hon ljuger. Hon ljuger om allt som på minsta sätt kan ifrågasätta den bild hon vill måla upp av sig själv och vad som hänt. Lögnerna är så pass frekventa att Heberlein har svårt att själv hålla dem i minnet. Hon säger upprepade gånger emot sig själv. Det är genant. Det är rentav riktigt pinsamt.

Det verkligt beklämmande i denna orgie i skuldfördelning och sjukdomsskildring är att Ann Heberlein antagligen inte ens är medveten om att hon ljuger. Hon har skapat sig sina sanningar. Det är sanningar som passar henne och hennes syften. Förr kallades det vanföreställningar. Idag heter det säker något annat och piffigare. Strategiskt PR-tänkande, måhända?

Och det andra problemet är den narcissism och det allt annat än sunda begär Ann Heberlein har efter att ständigt stå i stålkastarljuset. Massmedial uppmärksamhet är en stark drog – beroendeframkallande, personlighetsförändrande och demoraliserande. Ändå verkar det efter alla dessa alltmer bisarra och tröttsamma turer kring en enskild människas psykiska sjukdom vara det enda genuina och påtagliga som återstår – denna enorma törst, denna längtan efter uppmärksamhet och uppståndelse. Det är allt annat än klädsamt. Personligen finner jag det en aning stötande."

Personligen finner jag Enanders recension "en aning stötande". Och jag undrar över den småaktighet, den empati- och fantasilöshet flera skribenter uppvisar i det här fallet. Varför man är så fixerad vid personen istället för texten. Och samtidigt skyller sin egen fixering på - naturligtvis, varför är jag förvånad - föremålet för fixeringen. Som om inte denna bok, även om den kanske är något udda, skulle kunna bedömas som en bok och inte som en problematisk individ man av vaga skäl retar sig på. Som om det inte vore en recensents uppgift att försöka vässa intellektet lite, i stället för att förfalla till simpel smutskastning.

Det är aldrig för sent

Jag har varit hemskt hemskt lat när det gäller bloggrullen (som egentligen inte bara är en bloggrulle) i högermarginalen. Nu rensar jag bort inaktiva platser och lägger äntligen in Svenska kommittén mot antisemitisms och Anna-Lena Lodenius "nya" hemsidor. Dessutom en mer faktisk nyhet: nättidningen Det heter faktiskt mangafilm som innehåller informativa texter om, just, mangafilm.

FLM x 3

1. Idag kom FLM:s feta nya dubbelnummer, inkluderande en dvd med "funny films of the north", i brevlådan. En av de frågor som numret behandlar är just roligheten i svensk film. Dvd:n innehåller nordisk kortfilm, alltså inte bara svensk. Man kan vara tveksam till den svenska rolighetsgraden men här finns i alla fall både klassikern Elixir av Babak Najafi och underbara (finska) Mother doesn't bowl anymore av Teemu Nikki. Två tungt vägande skäl att vilja ha numret. I textväg finns bland annat en spännande artikel av Malena Janson om Ruben Östlunds Play (som går upp på biograferna typ nu när som helst skulle jag tro) och en blick på kinesisk filmpolitik. Men det är verkligen bara bland mycket annat. Själv medverkar jag, som stående inventarie, med en kort text om Kelly Reichardts cinemagiska revisionistiska västernfilm Meek's Cutoff. 
2. Dessutom har FLM nu en ny fetare hemsida, närmast en nättidning.
3. Där finns bland annat ett fint bildsatt blogginlägg av Jonas Holmberg, som ansluter till hans artikel i Expressen om den senaste filmatiseringen av Jane Eyre i relief mot tidigare sådana. En förvisso intressant och välskriven artikel. Jag finner det dock för egen del mest väldigt egendomligt att Brontës berättelse fortfarande har sådan makt över det kollektiva sinnet. Personligen har jag slutat älska mr Rochester (detta dominante monster), och den nyansförskjutning den välvilliga åskådaren kan se i Fukunagas bild av Bertha Mason, berättelsens Galna Kvinna På Vinden, är så subtil att den närmast är meningslös. Fortfarande är, framför allt, Jane Eyre en asexuell varelse som står i kontrast mot andra galna/kåta/våpiga/patetiska/elaka/dumma/undergivna kvinno- och flickgestalter i herren Rochesters liv, och bara just genom att inte vara så mycket av kropp och femininum kan göra sig förtjänt av en kärlek som också rymmer respekt. Att den senaste filmen är bildmässigt vacker och lite gotisk gör den i mina ögon inte i sig förtjänt av allt beröm den erhållit. Vad tillför den egentligen?
Det krävs hursomhelst ett radikalare grepp om berättelsen än Fukunagas för att Jane Eyre och hennes galna skugga ska slippa ut ur den reaktionära korsetten. Men frågan är väl om det överhuvudtaget egentligen låter sig göras. Det är sant att Jane kräver "hjärtats och känslornas jämlikhet", men den kärlek hon kan få måste bokstavligen vara blind och stukad för att kunna realiseras. Och den galna översexuella (läs: sexuella) kvinnan måste dö.

Omtumlande: kvinnor kan tänka och tala! och man kan tala med dem!

Samma dag som man kan läsa att saudiarabiska kvinnor får rösträtt (synd bara att de inte har några val att tala om där än) publicerar Expressen ett utdrag ur Leif GW Perssons självbiografi. Den verkar befriande ärlig.

Först vid vuxen ålder upptäcker jag att kvinnor i min egen ålder också kan tänka och tala. Det är en omtumlande upplevelse, skrämmande och upphetsande på samma gång, svår att komma över och mitt liv är alldeles för kort för att jag skall göra det helt och fullt. 

Jag tror och hoppas att det går snabbare för de flesta pojkar som växer upp idag att upptäcka detta och att de inte upplever det som skrämmande. Där finns det nog anledning att vara hoppfull. 
Det där andra han skriver om, kommunikationen, kan det däremot kanske vara svårare med.

Som vuxen klarar jag av att tala med kvinnor om många saker, allmänna saker, väder och vind, praktiska åtaganden, intellektuella problem och känslor i allmänhet. Men sällan om mina egna känslor (...)

Det klingar bekant. "Berätta. Vad. Du. Känner." mässar Liv Strömquists kvinnozombie i skepnad av frun till Raymond i Alla älskar Raymond. Hon är
"en modern Sisofys, som kämpar dag och natt med att försöka prata om känslor med sin man – ett projekt dömt till evigt misslyckande, men som hon är programmerad att fortsätta med i ett oändligt slaveri" (ur Prins Charles känsla). Men kommunikationsbristen måste inte handla om en brist på ömsesidig känslokommunikation inom ramarna för en heterosexuell kärleksrelation. Det kan handla om en brist på rak, ärlig och ömsesidig kommunikation i bredare mening. Uttrycket "Women can't hear what men don't say" har blivit något av en mantra inom den nya mansrörelsen, eller vad man ska kalla det. Ja, gärna det. Kommunikation är fint och undanröjer många missförstånd!
En annan som beskriver kommunikativt misslyckande i relationen mellan könen är Julian Assange. Hans kommentar till den situation som ledde till våldtäktsanklagelserna mot honom återges i DN i ett utdrag ur hans nya självbiografi:

”Det internationella läget hade fått grepp om mig, och även om jag tillbringade tid med kvinnorna så var jag inte tillräckligt uppmärksam mot dem, eller att jag inte ringde tillbaka, eller att jag inte klarade att ta mig ut ur hörnet jag motats in i efter raden av hot och ställningstaganden mot mig från amerikansk sida”, förklarar Assange. Och tillägger:
”Var ett av mina misstag att jag förväntade mig att de skulle förstå detta? Jag var ingen pojkvän man kunde lita på, inte ens en speciellt artig sängkamrat, något som började visa sig (....)"

Well, women can't hear what men don't say, stupid. Men om du bryr dig om att både tala och lyssna kanske du upptäcker både att kvinnor inte nödvändigtvis sätter din situation framför sina egna intressen, och att du inte behöver ta för givet att deras intressen är att de vill ha "en pojkvän att lita på" eller att de vill att du ska vara "artig". Om du frågar och lyssnar får du veta vad de vill straight from the horse's mouth. Det finns inget som är så bra som personlig kommunikation byggd på respekt och ömsesidighet.

Normaliteten

Hur ska man umgås med sitt ex? DN har en artikelserie på temat. I en intervju med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot sägs det att både alltför nära umgänge och att inte kunna umgås allt med ett ex betraktas som suspekt av omgivningen. "Vi vill inte förlora vårt ex eftersom det ger hög status och anses värdefullt med många vänner." Vi ska bara inte tala om "hur underligt det framstår om man en lång tid efter separationen fortfarande hatar sitt ex." Det är nu inte sina egna åsikter Jacquemot talar om. Men han ger ändå en del råd för hur man ska vara ett "lagom", harmoniskt och socialt acceptabelt ex. "När det gått ett år och man fortfarande har känslor som gör att man agerar irrationellt eller osjälvständigt, tycker Nicolas att man bör överväga att söka professionell hjälp."
Rationell och självständig. Det är ett människoideal men också framträdande delar av Manligheten (jag skriver med stort M för att jag inte talar om den medfödda penisen och resten av kroppsbyggnaden). Normaliteten är rationell och självständig. Normaliteten är manlig. Mannen är för-sig (eller åtminstone så tror Han det), Kvinnan är för-andra (eller åtminstone så tror Hon det). Och tror ni inte mig så läs Liv Strömquist (eller gå och se Prins Charles känsla på Intiman i Malmö, fast boken är bättre).
Jag minns inte exakt hur Strömquist formulerar sin övergivna Lady Dianas smärta, men vet att ordet "opassande" finns med där nånstans. Man kan väl jämföra med hur samma författarinna skrev om Amy Winehouse:

Ingen gillar en ledsen tjej, det är sant men trist
Det är därför det är så populärt att vara Folkpartist.
Man vill ge henne läxor, privatisera hennes bostad
Och sen ligga med henne när hon har blivit glad.

Amy hade faktiskt kunnat vara gullig istället.
Man kan inte ha denna smärta mitt i samhället.
Hon var svag på ett sätt som ingen orkar med.
Man vill att hon ska sluta ringa och lämna en ifred.

Det är inte så att jag har något personligt skäl att reagera mot DN-intervjun med Jacquemot. Egentligen stämmer det där beskrivna ex-idealet åtminstone delvis in på hur jag själv vill ha det. Jag tycker väldigt mycket om min ex-make. Vi har inte så mycket kontakt nu men det lilla vi har går hyfsat bra och jag hoppas att det kommer att bli mer med tiden. Det är dock så att han har mer skäl att vara bitter mot mig än jag på honom. Saken är förstås inte bara upp till mig.

Jag blir hursomhelst då och då galen av den anda som jag tycker intervjun utstrålar. Normopatandan, allt-ska-funka-andan, klart vi alla kan sitta här som en stor jävla familjen bra-andan. Den anda enligt vilken det säkert finns en manual för KBT-terapi i tio steg mot bitterhet efter krossat förhållande. 

Jag funderar ofta på om den tid vi lever i nu är ovanligt starkt normopatisk. Magdalena Ribbings etikettsregler, alla jävla livsstilsprogram på tv, alla diagnoser och bokstavskombinationer i vars inhägnader avvikelserna kan få finnas och helst hanteras i kombinationer av terapi och läkemedel. Visst finns det på sätt och vis en annan öppenhet mot själsligt lidande idag, visst är det enklare att tala om, men helst ska det presenteras inom ramarna för en framgångsberättelse ("Hur jag kom över min sociala fobi", etc). Det finns inget tålamod med dem som gör sig till offer, som det så käckt kan heta om att känna måttlösa negativa känslor.

Många pekar på den epidemiska användningen av antidepressiva läkemedel som ett tecken på hur den sårbara delen av människan förtrycks idag. Jag vill genast påpeka att jag själv är en av dem som kanske inte ens levt idag om det inte vore för så kallade "lyckopiller". Och jag vill tillägga att jag också väl vet värdet av att få en diagnos. Det kan hjälpa en att förstå sig själv, sitt sätt att fungera, i bästa fall få tabletter som hjälper och gör livet mer hanterbart. Men jag tror inte att vi står utanför ett socialt sammanhang - det betyder rimligen något att vi är så många som måste ha tabletterna, och diagnoserna. På samma sätt som vi idag kan titta tillbaka på artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets psykiatriska diagnostik, och sätta in den i ett socialhistoriskt sammanhang, så kommer vi säkert i framtiden att förstå dagens sjukdomssyndrom på ett annat sätt än vad vi gör nu.
Anyways. Jag vet också vad det kan innebära att vara irrationell och osjälvständig. Att gå sönder, vara ett ylande djur, en fontän av tårar. Att må dåligt alldeles för länge, att bli tjatig och hopplös. Att vandra som en skugga från Hades mitt i solskenet. Och jag har fått lära mig vilket håll man ska vända sig åt när det är på det sättet. Det är till de som också är eller varit skuggor, de som också kan vara irrationella; de som kan verka så sköra. Alla vi som då och då beter oss som offer, vi brukar kunna anstränga oss för att hjälpa till att bära varandra. Jag vet att jag förenklar och generaliserar. Men som jag ser det: Det är normalerna man ska akta sig för. De normaler som är rationella, självständiga och för-sig (eller tror att de är det). Deras ork verkar för mig så begränsad.

Världen i korthet

Eller nä. Men ett gäng länkar till texter jag tycker är värdefulla.
Louise Persson skriver om Dale Farm.
Mariah Larsson funderar kring snuskfilter.
Niklas Hellgren fint om lyckomaximering och att orka vara behövd.
Tanja Suhinina påpekar vad som borde vara en självklarhet om det där med att kvinnor inte verkar vara så intresserade av spontansex med någon de inte känner.
Frida Johansson Metso gör det hon gör bäst, nämligen kritiserar asylpraxis.
...och många har skrivit bra om "Kulturarvslyftet": Elin Grelsson, Gunilla Brodrej, Patrik Svensson och Lars Linder.

"Women out of control"

Som vanemässig nattzappare råkade jag inatt på en Top 20 Countdown på kanalen Tv4 sport. Programmet är amerikanskt och idén är att visa en topplista av olika exempel på helt utflippat eller skamlöst eller ja allmänt outrageous beteende som råkat fastna på film. Temat igår var Women out of control. Helt. Bortom. All. Kontroll. Varnande exempel. Ba helt sjukt alltså.
Jag såg fyra inslag på topplistan. Först en förmodligen på-riktigt-sjuk tjej som uppträdde aggressivt och rappade på ett egendomligt vis på tunnelbanan. Sedan en kvinna som skrek "Jag ska bli strippa!" medan hon låg nedlagd mot en polisbil. När hon lyfte överkroppen såg vi att... brösten var ju blottade! "Det är enormt förnedrande för en kvinna att ses bli tagen av polisen", myste kommentatorn. "Och för den här oregerliga tigrinnan är det dubbelt förnedrande för hennes bröst är ju exponerade!" Nästa klipp visar hur den nu gråtande kvinnan ber vem-det-nu-är-som-filmar att sluta eftersom hon känner sig tillräckligt förödmjukad redan.
Därpå blev det ännu mer rafflande. Nästa kvinna sprang omkring på gatan helt naken! "Hon försöker göra uppror mot sin dominerande pojkvän", berättar kommentatorn. "Men hennes feministiska demonstration stoppas - av polisen!" (Här måste jag alltså flika in att särskilt mycket naket inte egentligen syns i rutan, eftersom allt sånt oanständigt döljs av enorma pixlar. Men vetskapen om nakenheten hos dessa galet okontrollerade kvinnor - vilken kittling!)
Vinnaren på listan blev en italiensk porrskådespelerska som demonstrerar mot korruption utanför en bank utan annan klädsel än ett par trosor, men med kroppsmålning i form av italienska flaggan. "Jojo. Den politiska manifestationen blev kanske inte så framgångsfull, men hennes karriär lär vara säkrad i och med detta!" hånskrockades det.
Detta visas på natten inför en förmodligen fåtalig publik. När jag var barn blev kvinnor regelmässigt förnedrade på bästa sändningstid i televisionsapparaten. Normalt tycker jag att saker rent generellt har blivit så mycket bättre sen dess.

Oh, the historielöshet

Jag klagade ju lite i min recension av Happy, happy... på att boken framställer det som något nytt med positiva skildringar av kvinnor som lämnar ett äktenskap. Men höjden av historielöshet nås ändå med Ametist Azordegans krönika i GP: "Feminismen upplever sin kanske största slitning". Den är så fullständigt perspektivlös att det blir komiskt. Kanske är den ironiskt avsedd på något sätt jag inte förstår? Skribenten hävdar att ett bråk som utbröt "i förra veckan" mellan vad man kanske kan kalla feministiska "Fundis" och "Realos" (eller dogmatiker vs mer frisinnade eller som Azordegan uttrycker det "nolltoleransfeministier" vs de "alternativa") alltså innebär att feminismen "upplever just nu sin kanske största interna och ideologiska slitning någonsin". Vad det handlar om? Rapparen Toffers "återkommande tagline och utrop 'Inga smala gussar!'"
Ja, naturligtvis måste Azordegan förklara både ordet "guss" och att denne Toffer alltså är en rappare. För nej, detta är liksom inte sådär väldigt allmänt bekant. Den "största interna och ideologiska slitningen någonsin" handlar alltså i själva verket om något som diskuteras inom en ganska snäv krets där alla torde tillhöra en viss yngre generation. Men det hindrar inte skribenten från att hävda att "Toffers utrop på tre ord har gjort oss uppmärksamma på att vi lever i en tid då feminister känner sig hämmade av andra feminister."
Tja var ska man börja, liksom?

Under läsningen av Happy, happy... fick jag en del minnen av tidigare skilsmässoskildringar. Ett är bara ett vagt; en engelsk serie som visades på svensk tv nån gång under perioden 1972-1975 och som hette Helen - A Woman of Today. Om någon minns den svenska titeln så lämna gärna en kommentar!
ABBA gjorde, i alla fall, en låt om denna Helen:

Ett p.s. till "Happy, happy"

Min recension av Maria Svelands och Katarina Wennstams Happy, happy - en bok om skilsmässa är inte så happy. Det finns en hel del jag skulle vilja tillägga till den. Jag nöjer mig nu med detta.
Det finns en olycklig tendens inom feministisk diskussion, eller kanske snarare all diskussion med "kvinnofrågeförtecken", att göra både politiska och personliga frågor, val och ställningstaganden (ja, de hänger förvisso ihop men inte alltid på ett direkt och enkelt sätt) till allmängiltiga imperativ - till frågor om "hur man ska leva". Om de inte direkt presenteras som eller avses vara sådana så görs de lätt till sådana ändå. Så tolkas exempelvis ofta debattörer som ifrågasätter sexköpslagstiftningen som att de "hyllar horan som feministiskt ideal", alltså som om det hela handlade om huruvida kvinnor i allmänhet "borde" sälja sex eller inte.
Ett annat strålande exempel på förvirringen är den diskussion om kärnfamiljen som förs. När Anna Svensson skrev en text på Svt Debatt med andemeningen att kärnfamiljen borde accepteras av feminister som ett av många olika likvärdiga sätt att leva fick den rubriken "Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen". Jag vet ju inte men jag tvivlar på att den är satt av skribenten. Hursomhelst var det i enlighet med rubrikens rätt missledande budskap som texten togs emot - alltså som om Svensson faktiskt menade att feminister bör leva i en traditionell kärnfamilj. Och det hela blev till en fråga om huruvida feminister bör gifta sig eller inte. "Att kalla sig feminist gör inte alla ens förehavanden, exempelvis kärnfamilj och hemarbete, till möjliga feministiska projekt" påpekade Elin Grelsson, nygift, lite defensivt i en krönika i GP.
Skilsmässoskildringar där en kvinna heroiskt bryter upp ur ett kvävande äktenskap är en del det feministiska kulturgodset. Så det är på ett sätt kanske inte att undra över att Sveland/Wennstam helt öppet gör sin skilsmässoantologi till ett glatt imperativ. Ändå blir det ju så fruktansvärt missriktat. För när ett liv tillsammans med en annan människa lämnas till förmån för ett annat liv finns det så djupt personliga känslor och omständigheter med i bilden. Man kan inte bara komma dragande med statistik som säger att kvinnor oftare lämnar och oftare blir lyckligare utanför äktenskapet (även om detta är intressant att diskutera). Det finns också minst en annan människa med i ekvationen, och det är förstås ingen tillfällighet att de före detta makarna bara syns som konturlösa skuggfigurer i antologitexterna.

Andra har också reagerat mot den förenklade reklamskyltsbild av skilsmässa som boken, trots några ansatser till fördjupning, ger. Natalia Kazimierskas bredsida går överstyr och blir moraliserande på ett elakt vis, men är i stycken rätt träffande:

...det är något med Happy, happy som får separationen att kännas som ännu ett livsstilsprojekt, vid sidan av eko-maten och köksrenoveringarna. Nu ska vi alltså skaffa oss oceaner av egotid, helst med yogamattan under armen och ett leende lika påklistrat som på tidningen Family livings omslag.

Att allt fler ensamstående mammor i dag klassas som fattiga (cirka 25 procent hamnar under fattigstrecket) hindrar inte de framgångsrika Happy-kvinnorna från att hylla singelhushållet som den ultimata frigörelsen. Här ryms inga såriga vårdnadstvister, svartsjuka ex-makar eller barn som får ångest av varannan-vecka-livet.

Nina Björk skriver på intressant nina björkskt vis om boken som tecken på en strävan efter ansvars- och skuldfrihet i relation till andra; en strävan som hänger ihop med hur människor nödvändigtvis bli utbytbara i ett samhälle där konsumtionen är bas. Jesper Högström i Expressen reagerar ungefär som jag: "...att se en erfarenhet som är så smärtsam, som så obönhörligt tvingar till ödmjukhet, behandlas på det lättvindiga och självbelåtna sätt som ibland sker i den här boken känns - jag kommer faktiskt inte på något annat ord - ovärdigt." Jens Liljestrand i Sydsvenskan påpekar helt riktigt att boken är befriad från invandrar- och arbetarklassperspektiv. 
Man skulle dock kunna säga att de främmande på sätt och vis kommer fram i Mia Skäringers barndomsminne av skolans tuffaste kille vars pappa gick ner sig som a-lagare efter att ha lämnats av frun. Endast som något fjärran förflutet får hotet om den uteblivna lyckan komma fram.

Rapport från Malmö filmdagar

Skriver om några av de filmer som visades på Malmö filmdagar i veckan. På FLM-bloggen.

Kvinnohjärtan?

Som så många andra medialt exponerade våldsförbrytare får terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik kärleksbrev skickade till sig i fängelset. Det är inget nytt men väcker alltid stort intresse. Oftast handlar det ju om manliga adressater och kvinnliga avsändare. En liten grupp kvinnor riktar sitt begär mot män som anklagas för eller bevisligen gjort sig skyldiga till vidriga saker, och de skrider till handling genom att försöka ta kontakt - en liten liten grupp som i sin tur förmodligen kan delas in i ännu mindre grupper beroende på vad den främsta drivkraften bakom beteendet egentligen är. Hur liten denna grupp än är i relation till alla kvinnor som finns i världen så tenderar detta (som ju inte är något brott men kan vara svårt att förstå och tycks tvivelaktigt) inte sällan att användas mot hela kvinnokollektivet. "Ja minsann, så är det, ni kvinnor vill egentligen bara ha riktiga svin!" Hur ofta har inte kärlekskorrespondens till fängslade män kommit upp i diskussioner där en och annan "nice guy" beklagat sig över kvinnors svarta hjärtan.
Att Pär Ström tar upp saken i ett ps på sin antifeministiska blogg Genusnytt förvånar alltså inte precis. Exakt vad poängen är får man fundera ut själv men Ström vet i alla fall att berätta att "de riktigt vidriga männen drar till sig en väldigt stor kvinnlig beundran". Kommentatorerna spinner vidare.
"Undrar hur många manliga kärleksbrev som den där tyska kvinnan som mördade två småban kan tänkas få?" skriver Jocke S. Någon påpekar att det inte handlar om kvinnor i stort. Sedan kommer de oundvikliga rallarsvingarna mot feminismen:

Fenomenet finns ju som bekant i mindre skala, där man ofta blir framgångsrikare med krograggen desto svinigare man beter sig.

Jag funderar på allvar om inte många kvinnor har en smått masochistisk sexualitet. Tänk på det alla ni toffelhjältar och manliga feminister där ute…

Verkligheten är inte alltid vacker att skåda, tyvärr…

Mördare som Anders Behring Breivik får kärleksbrev men inte mördare som Christine Schürrer? Sådant kan och bör förklaras med genusvetenskap.

Tidningen VG intervjuar psykologer men inga genusvetare. Psykologerna vet inte, så klart. Typiskt norskt och stackars Norge som saknar den svenska statsfeminismen.

För det självklara svaret är att det handlar om maktstrukturer. Det är männens och patriarkatets fel att kvinnor men inte män skriver kärleksbrev till mördare. Trots att kvinnorna lär sig att de ska tända på mysiga velourmän så får det lömska patriarkatet dem till att tända på mördare.

Och så vidare. Men signaturen Emil har i alla fall "undrat ibland om det är så att kvinnor som mördar och sitter i fängelse också får en massa kärleksbrev fast då ifrån män istället." 

Jo, Christine Schürrer har faktiskt också fått brev. Från män. Det är inte ett helt okänt fenomen att även dömda kvinnor kan få beundrarpost av olika slag. Amanda Knox, som dömdes i Italien för ett brutalt mord med sexuella inslag, har fått åtskilliga friarbrev. När det gäller seriemördare är det ett känt faktum att de ofta får beundrarpost, oavsett kön. Dock är de allra flesta seriemördare, liksom de flesta våldsamma förbrytare överhuvudtaget, män. 

Jag påstår inte att fenomenet är lika utbrett bland män som bland kvinnor (om man nu kan påstå att det egentligen är något utbrett överhuvudtaget). Och jag har naturligtvis ingen expertkunskap om saken whatsoever. Men det tycks uppenbart att verkligheten som vanligt är mer komplicerad än vad vissa tröttsamma ryggmärgsreaktioner vill göra gällande.

"Judisk antisemitism"?

Björn Wiman skriver idag tankeväckande om Ingvar Kamprads förflutna, Elisabeth Åsbrinks bok och antisemitismens överlevnadsförmåga. Artikeln avslutas sålunda:

I förordet till sin bok skriver Elisabeth Åsbrink personligt om hur hennes mamma brukade hyscha henne till tystnad om j-ordet när hon var liten – ju färre som viss­te om familjens judiskhet, desto bättre. Och, senare, när hon var vuxen: ”Bra att dina barn fick en icke-judisk far, så går det fortare ur blodet.”

Sällan har det europeiska judehatets överlevnadsförmåga uttryckts på ett sorgligare sätt.

Det kan man verkligen tycka. Men för skribenten Pierre Gilly är det inte en reaktion på detta judehat och en vilja att klara sig undan det som gör sig gällande här - nej, det blir istället till ett exempel på "judisk antisemitism". En ytterst tendentiös läsning av någon som också passar på att på grundval av en recension knöla in Georg Kleins senaste bok - som Gilly själv alltså inte läst - samt tidstypiska yttranden av Gunnar Heckscher i denna av honom själv, Gilly alltså, konstruerade låda. Heckschers uttalanden, som alltså kommer från en bok utgiven 1934, menar Gilly skulle spegla en specifikt "judisk antisemitism" eftersom Heckscher far var judisk. 

Naturligtvis kan även judar vara antisemiter. Men att göra sådana ansträngningar för att hitta en trend av specifikt "judisk antisemitism"? Det är inte seriöst men det tycks mig betecknande för någon som samtidigt tonat ned betydelsen av hatbrott mot judar i Malmö.

Communication breakdown

Det stycke ur In treatment som jag försökte återge i förra postningen lyder i själva verket såhär:

There was a time I used to believe that you could say something clearly. And the other person would hear it, digest it, respond.... I don't think I believe that any more. Maybe any serious communication between two people is useless. Even without outright lying, people only hear what they want to hear or are capable of hearing... which often has very little resemblance to what was actually said.

Det är en deprimerad människa som säger detta. Och en människa som har som yrke att tala med andra människor på ett väldigt speciellt och "naket" sätt. Men känslan kanske är närmast universell. Hur omöjligt det kan vara att nå fram. Både att uttrycka sig hundra procent "klart" och att lyssna hundra procent "rent" är ju också helt enkelt omöjligt. Det finns benådade ögonblick när två personer når fram till varandra, det är förstås inte sant att "all kommikation är meningslös". Men det ska till god vilja och ibland väldigt mycket sådan.
Drömmen om en obehindrad och flödande kommunikation är nästan som en dröm om paradiset, lika omöjlig och lika begärlig. "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte." Det där med den dunkla spegeln lär helt enkelt handla om att speglar på biblisk tid var grumliga och inte de blanka saker vi har idag. Men det är svårt att inte tänka på speglarna som våra egna, eviga projektioner, som alltid är med och bestämmer hur vi ser och hör andra, och som alltid är med och förstör.

Det där med anonymitet, det där med hat

"I Tyskland har självaste inrikesministern Hans-Peter Friedrich föreslagit att ingen längre ska få blogga anonymt" skriver Sofia Mirjamsdotter i SvD. Det skrämmer mig. Jag utgår i och för sig från att man inte får alltför stort gehör för den typen av idéer. Men att de kan komma fram på den nivån är otäckt, och även om den diskussion om näthat och kommentarsetikett som förs i kölvattnet av terroristattentatet i Norge är välbehövligt så måste det till besinning. Det är fortfarande så att nätet erbjuder en välbehövlig möjlighet att ventilera och berätta om vissa saker under anonymitet eller pseudonymitet. Det kan handla om erfarenheten av att vara mobbad, av att sälja sex, av att lida av en psykisk sjukdom. Den som bloggar anonymt kan vara öppnare med känsliga saker, sådant som kanske inte är välkommet vid en middagsbjudning eller en fikarast. Men som det kan göra gott att tala och läsa om. Och i vissa fall kan detta vara relevant även i diskussionen om kommentarer.
Vad gäller källskydd är det kanske så som Mårten Schultz skriver, att det är en annan fråga. Och visst borde brott som hot kunna beivras även på nätet. Men att vi som nu låter en ganska liten, mer eller mindre organiserad krets hatande kommentarsfältherrar mer eller mindre helt dominera samtalet om nätetikett kan inte vara riktigt.
Vad man ska göra åt dem är förvisso en delikat fråga. Jag kan tycka att vissa röster i frågan är något naiva, som Anna Trobergs i DN. Det är verkligen inte så enkelt som att skribenter och publicister är "för fina" för att umgås med "vanligt folk" och att dessa därför blir provocerade. Överhuvudtaget måste vi nog snarare börja tona ner föreställningen om ett självklart "över-" och "underifrån"-perspektiv i detta. Alla skribenter kan inte tvingas gå in i diskussioner där de kanske blir hånade och där allt de skriver vrids och vänds emot dem. Visst är det bra om tidningar och andra arenor har nätansvariga som också kan delta i kommentarsdebatter. Men varje arena har naturligtvis rätt att sköta saken på sitt sätt, och hur som helst är det inte så enkelt som att hatkommentarer kommer sig av en slags "rättmätig" underdogvrede medan skribenter skyddas av en ointaglig maktposition.
Jag personligen kan känna mig maktlös när jag får kommentarer som uttrycker fördomar mot muslimer eller judar. Hur bemöter jag dem? Kommentatorerna i dessa fall vårdar sina föreställningsvärldar ömt, och jag å min sida är inte intresserad av att tulla på vad jag ser som nödvändiga moraliska grundståndpunkter. Diskussioner har faktiskt sällan lett någonstans annat än till yttrande av invektiv från båda håll. Troberg verkar närmast se skribenten, oavsett om det nu handlar om en artikelförfattare, en redaktör eller en bloggskribent, som någon som tålmodigt ska möta den andra, d v s kommentatorn, och tala med denna som en god och mild härskare  - låt vara att hon använder uttrycket "värd" - ska tala med sina undersåtar. Alltså ungefär motsatsen till vad hon samtidigt öppet hävdar, nämligen värdet av jämlikhet mellan avsändare och mottagare.
Mottagaren kan vara någon som har ett starkt politiskt intresse av att vrida diskussionen i den riktning som nyttjar honom eller henne bäst. Och om denna riktning involverar hat mot någon specifik grupp, vad händer då? Det blir svårt att mötas "ansikte mot ansikte" så som Mikael Timm förespråkar i sin krönika i Kulturnytt. Hat kan uttryckas på många sätt och är oftast inte straffbart. Det uttrycks (surprise!) inte bara på nätet och för oss som tror på människors lika värde är och förblir det ett nödvändigt motmedel att tala emot det. Men det är ibland närmast övermäktigt när man hamnar i en kommentarssvärm som gör ner varje pip som inte passar den egna positionen. Alla är inte utrustade med oändligt ork och tålamod.
Det där goda mötet mellan människor, där vi verkligen lyssnar på varandra och ser varandra, är, let's face it, rätt sällsynt även under bättre förutsättningar än i ett kommentarsfält. Ibland vill man - jag - snarare utbrista som terapeuten Paul Weston i tv-serien In treatment (nu ungefärligen återgivet efter mitt minne): "Jag brukade tro på möjligheten av samtal, att den ena personen säger något som den andra personen lyssnar till, försöker förstå, reflekterar över och sedan ger relevant respons på. Nu tror jag inte på detta längre."
Ja, jag är personligen helt enkelt ganska rådvill när det gäller detta med näthat och kommentarsfält som spårar ur. Jag är övertygad om att jag själv inte alltid hanterat saken bra här på min egen blogg. En del bra tankar uttalades i ett inslag i Studio Ett, som man fortfarande kan lyssna på här. Dock reagerar jag på den liknelse som används för att beskriva omodererade kommentarsfält, där ingen ansvarig person går in och ger respons - man liknar det vid en skolgård utan vuxna. Mycket vore väl vunnet om både kommentatorer själva och de/vi som får kommentarer till att börja med ser alla involverade som de vuxna människor de/vi (oftast) är. Och för att återgå till Trobergs liknelse med den gode värden så motsvaras ju denne av den goda gästen, som inte spottar sin värd eller de andra gästerna i ansiktet. Troberg ställer krav på värden men glömmer att man måste kunna ställa krav på båda parter. Visst är det säkert så att många av dem som kommenterar upplever sig själva mer eller mindre maktlösa i förhållande till dem som har mediala plattformar. Men så fort de erbjuds en plats i denna plattform, möjligheten att kommentera, så är de inte längre maktlösa. De ingår då i en form av offentlig arena, de är en del av det som utgör samhällsklimatet, och har ansvar för hur de agerar där.

(Och om någon nu tycker att jag talar emot mig själv när jag nu inte ger möjlighet att kommentera helt anonymt här på bloggen - ni behöver inte alls logga in nånstans eller tala om vad ni heter, det räcker med någon form av pseudonym. Ni kan kalla er vad som helst från "Pissråttan" till "Lilla fröken solsken". Bara sålänge jag kan tilltala er med något om jag vill svara på kommentaren.)