"Women out of control"

Som vanemässig nattzappare råkade jag inatt på en Top 20 Countdown på kanalen Tv4 sport. Programmet är amerikanskt och idén är att visa en topplista av olika exempel på helt utflippat eller skamlöst eller ja allmänt outrageous beteende som råkat fastna på film. Temat igår var Women out of control. Helt. Bortom. All. Kontroll. Varnande exempel. Ba helt sjukt alltså.
Jag såg fyra inslag på topplistan. Först en förmodligen på-riktigt-sjuk tjej som uppträdde aggressivt och rappade på ett egendomligt vis på tunnelbanan. Sedan en kvinna som skrek "Jag ska bli strippa!" medan hon låg nedlagd mot en polisbil. När hon lyfte överkroppen såg vi att... brösten var ju blottade! "Det är enormt förnedrande för en kvinna att ses bli tagen av polisen", myste kommentatorn. "Och för den här oregerliga tigrinnan är det dubbelt förnedrande för hennes bröst är ju exponerade!" Nästa klipp visar hur den nu gråtande kvinnan ber vem-det-nu-är-som-filmar att sluta eftersom hon känner sig tillräckligt förödmjukad redan.
Därpå blev det ännu mer rafflande. Nästa kvinna sprang omkring på gatan helt naken! "Hon försöker göra uppror mot sin dominerande pojkvän", berättar kommentatorn. "Men hennes feministiska demonstration stoppas - av polisen!" (Här måste jag alltså flika in att särskilt mycket naket inte egentligen syns i rutan, eftersom allt sånt oanständigt döljs av enorma pixlar. Men vetskapen om nakenheten hos dessa galet okontrollerade kvinnor - vilken kittling!)
Vinnaren på listan blev en italiensk porrskådespelerska som demonstrerar mot korruption utanför en bank utan annan klädsel än ett par trosor, men med kroppsmålning i form av italienska flaggan. "Jojo. Den politiska manifestationen blev kanske inte så framgångsfull, men hennes karriär lär vara säkrad i och med detta!" hånskrockades det.
Detta visas på natten inför en förmodligen fåtalig publik. När jag var barn blev kvinnor regelmässigt förnedrade på bästa sändningstid i televisionsapparaten. Normalt tycker jag att saker rent generellt har blivit så mycket bättre sen dess.

Oh, the historielöshet

Jag klagade ju lite i min recension av Happy, happy... på att boken framställer det som något nytt med positiva skildringar av kvinnor som lämnar ett äktenskap. Men höjden av historielöshet nås ändå med Ametist Azordegans krönika i GP: "Feminismen upplever sin kanske största slitning". Den är så fullständigt perspektivlös att det blir komiskt. Kanske är den ironiskt avsedd på något sätt jag inte förstår? Skribenten hävdar att ett bråk som utbröt "i förra veckan" mellan vad man kanske kan kalla feministiska "Fundis" och "Realos" (eller dogmatiker vs mer frisinnade eller som Azordegan uttrycker det "nolltoleransfeministier" vs de "alternativa") alltså innebär att feminismen "upplever just nu sin kanske största interna och ideologiska slitning någonsin". Vad det handlar om? Rapparen Toffers "återkommande tagline och utrop 'Inga smala gussar!'"
Ja, naturligtvis måste Azordegan förklara både ordet "guss" och att denne Toffer alltså är en rappare. För nej, detta är liksom inte sådär väldigt allmänt bekant. Den "största interna och ideologiska slitningen någonsin" handlar alltså i själva verket om något som diskuteras inom en ganska snäv krets där alla torde tillhöra en viss yngre generation. Men det hindrar inte skribenten från att hävda att "Toffers utrop på tre ord har gjort oss uppmärksamma på att vi lever i en tid då feminister känner sig hämmade av andra feminister."
Tja var ska man börja, liksom?

Under läsningen av Happy, happy... fick jag en del minnen av tidigare skilsmässoskildringar. Ett är bara ett vagt; en engelsk serie som visades på svensk tv nån gång under perioden 1972-1975 och som hette Helen - A Woman of Today. Om någon minns den svenska titeln så lämna gärna en kommentar!
ABBA gjorde, i alla fall, en låt om denna Helen:

Ett p.s. till "Happy, happy"

Min recension av Maria Svelands och Katarina Wennstams Happy, happy - en bok om skilsmässa är inte så happy. Det finns en hel del jag skulle vilja tillägga till den. Jag nöjer mig nu med detta.
Det finns en olycklig tendens inom feministisk diskussion, eller kanske snarare all diskussion med "kvinnofrågeförtecken", att göra både politiska och personliga frågor, val och ställningstaganden (ja, de hänger förvisso ihop men inte alltid på ett direkt och enkelt sätt) till allmängiltiga imperativ - till frågor om "hur man ska leva". Om de inte direkt presenteras som eller avses vara sådana så görs de lätt till sådana ändå. Så tolkas exempelvis ofta debattörer som ifrågasätter sexköpslagstiftningen som att de "hyllar horan som feministiskt ideal", alltså som om det hela handlade om huruvida kvinnor i allmänhet "borde" sälja sex eller inte.
Ett annat strålande exempel på förvirringen är den diskussion om kärnfamiljen som förs. När Anna Svensson skrev en text på Svt Debatt med andemeningen att kärnfamiljen borde accepteras av feminister som ett av många olika likvärdiga sätt att leva fick den rubriken "Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen". Jag vet ju inte men jag tvivlar på att den är satt av skribenten. Hursomhelst var det i enlighet med rubrikens rätt missledande budskap som texten togs emot - alltså som om Svensson faktiskt menade att feminister bör leva i en traditionell kärnfamilj. Och det hela blev till en fråga om huruvida feminister bör gifta sig eller inte. "Att kalla sig feminist gör inte alla ens förehavanden, exempelvis kärnfamilj och hemarbete, till möjliga feministiska projekt" påpekade Elin Grelsson, nygift, lite defensivt i en krönika i GP.
Skilsmässoskildringar där en kvinna heroiskt bryter upp ur ett kvävande äktenskap är en del det feministiska kulturgodset. Så det är på ett sätt kanske inte att undra över att Sveland/Wennstam helt öppet gör sin skilsmässoantologi till ett glatt imperativ. Ändå blir det ju så fruktansvärt missriktat. För när ett liv tillsammans med en annan människa lämnas till förmån för ett annat liv finns det så djupt personliga känslor och omständigheter med i bilden. Man kan inte bara komma dragande med statistik som säger att kvinnor oftare lämnar och oftare blir lyckligare utanför äktenskapet (även om detta är intressant att diskutera). Det finns också minst en annan människa med i ekvationen, och det är förstås ingen tillfällighet att de före detta makarna bara syns som konturlösa skuggfigurer i antologitexterna.

Andra har också reagerat mot den förenklade reklamskyltsbild av skilsmässa som boken, trots några ansatser till fördjupning, ger. Natalia Kazimierskas bredsida går överstyr och blir moraliserande på ett elakt vis, men är i stycken rätt träffande:

...det är något med Happy, happy som får separationen att kännas som ännu ett livsstilsprojekt, vid sidan av eko-maten och köksrenoveringarna. Nu ska vi alltså skaffa oss oceaner av egotid, helst med yogamattan under armen och ett leende lika påklistrat som på tidningen Family livings omslag.

Att allt fler ensamstående mammor i dag klassas som fattiga (cirka 25 procent hamnar under fattigstrecket) hindrar inte de framgångsrika Happy-kvinnorna från att hylla singelhushållet som den ultimata frigörelsen. Här ryms inga såriga vårdnadstvister, svartsjuka ex-makar eller barn som får ångest av varannan-vecka-livet.

Nina Björk skriver på intressant nina björkskt vis om boken som tecken på en strävan efter ansvars- och skuldfrihet i relation till andra; en strävan som hänger ihop med hur människor nödvändigtvis bli utbytbara i ett samhälle där konsumtionen är bas. Jesper Högström i Expressen reagerar ungefär som jag: "...att se en erfarenhet som är så smärtsam, som så obönhörligt tvingar till ödmjukhet, behandlas på det lättvindiga och självbelåtna sätt som ibland sker i den här boken känns - jag kommer faktiskt inte på något annat ord - ovärdigt." Jens Liljestrand i Sydsvenskan påpekar helt riktigt att boken är befriad från invandrar- och arbetarklassperspektiv. 
Man skulle dock kunna säga att de främmande på sätt och vis kommer fram i Mia Skäringers barndomsminne av skolans tuffaste kille vars pappa gick ner sig som a-lagare efter att ha lämnats av frun. Endast som något fjärran förflutet får hotet om den uteblivna lyckan komma fram.

Rapport från Malmö filmdagar

Skriver om några av de filmer som visades på Malmö filmdagar i veckan. På FLM-bloggen.

Kvinnohjärtan?

Som så många andra medialt exponerade våldsförbrytare får terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik kärleksbrev skickade till sig i fängelset. Det är inget nytt men väcker alltid stort intresse. Oftast handlar det ju om manliga adressater och kvinnliga avsändare. En liten grupp kvinnor riktar sitt begär mot män som anklagas för eller bevisligen gjort sig skyldiga till vidriga saker, och de skrider till handling genom att försöka ta kontakt - en liten liten grupp som i sin tur förmodligen kan delas in i ännu mindre grupper beroende på vad den främsta drivkraften bakom beteendet egentligen är. Hur liten denna grupp än är i relation till alla kvinnor som finns i världen så tenderar detta (som ju inte är något brott men kan vara svårt att förstå och tycks tvivelaktigt) inte sällan att användas mot hela kvinnokollektivet. "Ja minsann, så är det, ni kvinnor vill egentligen bara ha riktiga svin!" Hur ofta har inte kärlekskorrespondens till fängslade män kommit upp i diskussioner där en och annan "nice guy" beklagat sig över kvinnors svarta hjärtan.
Att Pär Ström tar upp saken i ett ps på sin antifeministiska blogg Genusnytt förvånar alltså inte precis. Exakt vad poängen är får man fundera ut själv men Ström vet i alla fall att berätta att "de riktigt vidriga männen drar till sig en väldigt stor kvinnlig beundran". Kommentatorerna spinner vidare.
"Undrar hur många manliga kärleksbrev som den där tyska kvinnan som mördade två småban kan tänkas få?" skriver Jocke S. Någon påpekar att det inte handlar om kvinnor i stort. Sedan kommer de oundvikliga rallarsvingarna mot feminismen:

Fenomenet finns ju som bekant i mindre skala, där man ofta blir framgångsrikare med krograggen desto svinigare man beter sig.

Jag funderar på allvar om inte många kvinnor har en smått masochistisk sexualitet. Tänk på det alla ni toffelhjältar och manliga feminister där ute…

Verkligheten är inte alltid vacker att skåda, tyvärr…

Mördare som Anders Behring Breivik får kärleksbrev men inte mördare som Christine Schürrer? Sådant kan och bör förklaras med genusvetenskap.

Tidningen VG intervjuar psykologer men inga genusvetare. Psykologerna vet inte, så klart. Typiskt norskt och stackars Norge som saknar den svenska statsfeminismen.

För det självklara svaret är att det handlar om maktstrukturer. Det är männens och patriarkatets fel att kvinnor men inte män skriver kärleksbrev till mördare. Trots att kvinnorna lär sig att de ska tända på mysiga velourmän så får det lömska patriarkatet dem till att tända på mördare.

Och så vidare. Men signaturen Emil har i alla fall "undrat ibland om det är så att kvinnor som mördar och sitter i fängelse också får en massa kärleksbrev fast då ifrån män istället." 

Jo, Christine Schürrer har faktiskt också fått brev. Från män. Det är inte ett helt okänt fenomen att även dömda kvinnor kan få beundrarpost av olika slag. Amanda Knox, som dömdes i Italien för ett brutalt mord med sexuella inslag, har fått åtskilliga friarbrev. När det gäller seriemördare är det ett känt faktum att de ofta får beundrarpost, oavsett kön. Dock är de allra flesta seriemördare, liksom de flesta våldsamma förbrytare överhuvudtaget, män. 

Jag påstår inte att fenomenet är lika utbrett bland män som bland kvinnor (om man nu kan påstå att det egentligen är något utbrett överhuvudtaget). Och jag har naturligtvis ingen expertkunskap om saken whatsoever. Men det tycks uppenbart att verkligheten som vanligt är mer komplicerad än vad vissa tröttsamma ryggmärgsreaktioner vill göra gällande.

"Judisk antisemitism"?

Björn Wiman skriver idag tankeväckande om Ingvar Kamprads förflutna, Elisabeth Åsbrinks bok och antisemitismens överlevnadsförmåga. Artikeln avslutas sålunda:

I förordet till sin bok skriver Elisabeth Åsbrink personligt om hur hennes mamma brukade hyscha henne till tystnad om j-ordet när hon var liten – ju färre som viss­te om familjens judiskhet, desto bättre. Och, senare, när hon var vuxen: ”Bra att dina barn fick en icke-judisk far, så går det fortare ur blodet.”

Sällan har det europeiska judehatets överlevnadsförmåga uttryckts på ett sorgligare sätt.

Det kan man verkligen tycka. Men för skribenten Pierre Gilly är det inte en reaktion på detta judehat och en vilja att klara sig undan det som gör sig gällande här - nej, det blir istället till ett exempel på "judisk antisemitism". En ytterst tendentiös läsning av någon som också passar på att på grundval av en recension knöla in Georg Kleins senaste bok - som Gilly själv alltså inte läst - samt tidstypiska yttranden av Gunnar Heckscher i denna av honom själv, Gilly alltså, konstruerade låda. Heckschers uttalanden, som alltså kommer från en bok utgiven 1934, menar Gilly skulle spegla en specifikt "judisk antisemitism" eftersom Heckscher far var judisk. 

Naturligtvis kan även judar vara antisemiter. Men att göra sådana ansträngningar för att hitta en trend av specifikt "judisk antisemitism"? Det är inte seriöst men det tycks mig betecknande för någon som samtidigt tonat ned betydelsen av hatbrott mot judar i Malmö.

Communication breakdown

Det stycke ur In treatment som jag försökte återge i förra postningen lyder i själva verket såhär:

There was a time I used to believe that you could say something clearly. And the other person would hear it, digest it, respond.... I don't think I believe that any more. Maybe any serious communication between two people is useless. Even without outright lying, people only hear what they want to hear or are capable of hearing... which often has very little resemblance to what was actually said.

Det är en deprimerad människa som säger detta. Och en människa som har som yrke att tala med andra människor på ett väldigt speciellt och "naket" sätt. Men känslan kanske är närmast universell. Hur omöjligt det kan vara att nå fram. Både att uttrycka sig hundra procent "klart" och att lyssna hundra procent "rent" är ju också helt enkelt omöjligt. Det finns benådade ögonblick när två personer når fram till varandra, det är förstås inte sant att "all kommikation är meningslös". Men det ska till god vilja och ibland väldigt mycket sådan.
Drömmen om en obehindrad och flödande kommunikation är nästan som en dröm om paradiset, lika omöjlig och lika begärlig. "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte." Det där med den dunkla spegeln lär helt enkelt handla om att speglar på biblisk tid var grumliga och inte de blanka saker vi har idag. Men det är svårt att inte tänka på speglarna som våra egna, eviga projektioner, som alltid är med och bestämmer hur vi ser och hör andra, och som alltid är med och förstör.

Det där med anonymitet, det där med hat

"I Tyskland har självaste inrikesministern Hans-Peter Friedrich föreslagit att ingen längre ska få blogga anonymt" skriver Sofia Mirjamsdotter i SvD. Det skrämmer mig. Jag utgår i och för sig från att man inte får alltför stort gehör för den typen av idéer. Men att de kan komma fram på den nivån är otäckt, och även om den diskussion om näthat och kommentarsetikett som förs i kölvattnet av terroristattentatet i Norge är välbehövligt så måste det till besinning. Det är fortfarande så att nätet erbjuder en välbehövlig möjlighet att ventilera och berätta om vissa saker under anonymitet eller pseudonymitet. Det kan handla om erfarenheten av att vara mobbad, av att sälja sex, av att lida av en psykisk sjukdom. Den som bloggar anonymt kan vara öppnare med känsliga saker, sådant som kanske inte är välkommet vid en middagsbjudning eller en fikarast. Men som det kan göra gott att tala och läsa om. Och i vissa fall kan detta vara relevant även i diskussionen om kommentarer.
Vad gäller källskydd är det kanske så som Mårten Schultz skriver, att det är en annan fråga. Och visst borde brott som hot kunna beivras även på nätet. Men att vi som nu låter en ganska liten, mer eller mindre organiserad krets hatande kommentarsfältherrar mer eller mindre helt dominera samtalet om nätetikett kan inte vara riktigt.
Vad man ska göra åt dem är förvisso en delikat fråga. Jag kan tycka att vissa röster i frågan är något naiva, som Anna Trobergs i DN. Det är verkligen inte så enkelt som att skribenter och publicister är "för fina" för att umgås med "vanligt folk" och att dessa därför blir provocerade. Överhuvudtaget måste vi nog snarare börja tona ner föreställningen om ett självklart "över-" och "underifrån"-perspektiv i detta. Alla skribenter kan inte tvingas gå in i diskussioner där de kanske blir hånade och där allt de skriver vrids och vänds emot dem. Visst är det bra om tidningar och andra arenor har nätansvariga som också kan delta i kommentarsdebatter. Men varje arena har naturligtvis rätt att sköta saken på sitt sätt, och hur som helst är det inte så enkelt som att hatkommentarer kommer sig av en slags "rättmätig" underdogvrede medan skribenter skyddas av en ointaglig maktposition.
Jag personligen kan känna mig maktlös när jag får kommentarer som uttrycker fördomar mot muslimer eller judar. Hur bemöter jag dem? Kommentatorerna i dessa fall vårdar sina föreställningsvärldar ömt, och jag å min sida är inte intresserad av att tulla på vad jag ser som nödvändiga moraliska grundståndpunkter. Diskussioner har faktiskt sällan lett någonstans annat än till yttrande av invektiv från båda håll. Troberg verkar närmast se skribenten, oavsett om det nu handlar om en artikelförfattare, en redaktör eller en bloggskribent, som någon som tålmodigt ska möta den andra, d v s kommentatorn, och tala med denna som en god och mild härskare  - låt vara att hon använder uttrycket "värd" - ska tala med sina undersåtar. Alltså ungefär motsatsen till vad hon samtidigt öppet hävdar, nämligen värdet av jämlikhet mellan avsändare och mottagare.
Mottagaren kan vara någon som har ett starkt politiskt intresse av att vrida diskussionen i den riktning som nyttjar honom eller henne bäst. Och om denna riktning involverar hat mot någon specifik grupp, vad händer då? Det blir svårt att mötas "ansikte mot ansikte" så som Mikael Timm förespråkar i sin krönika i Kulturnytt. Hat kan uttryckas på många sätt och är oftast inte straffbart. Det uttrycks (surprise!) inte bara på nätet och för oss som tror på människors lika värde är och förblir det ett nödvändigt motmedel att tala emot det. Men det är ibland närmast övermäktigt när man hamnar i en kommentarssvärm som gör ner varje pip som inte passar den egna positionen. Alla är inte utrustade med oändligt ork och tålamod.
Det där goda mötet mellan människor, där vi verkligen lyssnar på varandra och ser varandra, är, let's face it, rätt sällsynt även under bättre förutsättningar än i ett kommentarsfält. Ibland vill man - jag - snarare utbrista som terapeuten Paul Weston i tv-serien In treatment (nu ungefärligen återgivet efter mitt minne): "Jag brukade tro på möjligheten av samtal, att den ena personen säger något som den andra personen lyssnar till, försöker förstå, reflekterar över och sedan ger relevant respons på. Nu tror jag inte på detta längre."
Ja, jag är personligen helt enkelt ganska rådvill när det gäller detta med näthat och kommentarsfält som spårar ur. Jag är övertygad om att jag själv inte alltid hanterat saken bra här på min egen blogg. En del bra tankar uttalades i ett inslag i Studio Ett, som man fortfarande kan lyssna på här. Dock reagerar jag på den liknelse som används för att beskriva omodererade kommentarsfält, där ingen ansvarig person går in och ger respons - man liknar det vid en skolgård utan vuxna. Mycket vore väl vunnet om både kommentatorer själva och de/vi som får kommentarer till att börja med ser alla involverade som de vuxna människor de/vi (oftast) är. Och för att återgå till Trobergs liknelse med den gode värden så motsvaras ju denne av den goda gästen, som inte spottar sin värd eller de andra gästerna i ansiktet. Troberg ställer krav på värden men glömmer att man måste kunna ställa krav på båda parter. Visst är det säkert så att många av dem som kommenterar upplever sig själva mer eller mindre maktlösa i förhållande till dem som har mediala plattformar. Men så fort de erbjuds en plats i denna plattform, möjligheten att kommentera, så är de inte längre maktlösa. De ingår då i en form av offentlig arena, de är en del av det som utgör samhällsklimatet, och har ansvar för hur de agerar där.

(Och om någon nu tycker att jag talar emot mig själv när jag nu inte ger möjlighet att kommentera helt anonymt här på bloggen - ni behöver inte alls logga in nånstans eller tala om vad ni heter, det räcker med någon form av pseudonym. Ni kan kalla er vad som helst från "Pissråttan" till "Lilla fröken solsken". Bara sålänge jag kan tilltala er med något om jag vill svara på kommentaren.)

Håralienation

Medan Claude Gorettas fina film Spetsknypplerskan visas på Svt undrar jag över varför just detta att arbeta med andra kvinnors hår är återkommande för bräckliga, sönderfallande kvinnor på film. Carole i Polanskis Repulsion gjorde det också. Janice i Family Life berättar för sin psykiater om uppgiften att sopa upp hårhögar från golvet. Filmer från 1960- och 70-talet, då den här typen av arbete kanske bara precis var både typiskt för lågutbildade arbetarklasskvinnor och tacksamma exempel på alienerad och alienerande kvinnlig serviceverksamhet.
Håret och naglarna: de delar av oss som fortsätter växa efter döden. Delar av oss men avskiljbara och alltid på väg bort från oss. I Coenbrödernas The Man Who Wasn't There börjar Billy Bob Thorntons melankoliske frisör plötsligt och bittert filosofera över sitt yrke: här står jag och klipper bort delar av människor, sedan sopar jag upp dem och slänger dem tillsammans med allt annat avfall. I Herta Müllers roman Redan då var räven jägare vet byns frisör när det är dags för en man att dö - "när det blir så mycket avklippt hår från en man att det fyller en hel säck, en stampad säck." Men där är håret mer levande i golvhögarna än vad det är på männens huvud - på grund av kackerlackorna som kryper runt.

Hysteri på hospital

Skriver idag i Expressen om artonhundratalets hysteridiagnos och kvinnorna på Salpêtrièresjukhuset utifrån en bok av Asti Hustvedt.

En recension och några länkar

Idag recenserar jag Linda Olssons nya roman Det goda inom dig i Kristianstadsbladet.

Jag vill också passa på att lyfta fram några av de många som yttrat sig om det fasansfulla terrordådet i Norge och i den efterföljande diskussionen om hatretorik och gärningsmannens tankevärld. Naturligtvis först och främst Expo som i alla fall just nu listar sina artiklar och uttalanden i anslutning till dådet överst på hemsidan.
Rakel Chukri skriver bra i Sydsvenskan om Sverigedemokraternas barnsliga oansvarighet och koppling till sajten Politiskt inkorrekt. Lawen Mohtadi sätter i Göteborgsposten fingret på en obehaglig förskjutning i senare års samhällsdebatt. Och Emma, slutligen, skriver lysande om vad uppmaningen "ta debatten" ibland kan betyda. (Jag tillhör förvisso dem som länge förespråkat att det SD och andra främlingsfientliga står för måste bemötas. Men det är ett problem att man från deras håll naturligtvis oftast inte egentligen vill ha debatt, snarare så många tillfällen som möjligt att uttrycka paranoida föreställningar, bedriva propaganda och vräka ur sig hat.)

Kommentar i Expressen

Igår hade jag en kort artikel inne på Expressens kultursida angående Simon Wiesenthalcentrets anti-Malmö-rekommendationer och det inställda filminspelningsrekandet. Eftersom texten inte finns på nätet lägger jag ut den här:

Att det amerikanska Simon Wiesenthalcentret har bannlyst Malmö som resmål för judar, på grund av antisemitismen i staden, har nu resulterat i att en planerad filminspelning i regionen ställts in.
Hollywoodfilmen skulle nämligen ha ett judiskt tema. Mikael Svensson på Öresund Film Commission tänker hädanefter konsekvent ta upp saken när han talar med amerikanska filmbolag (Sydsvenskan 12/7). Man kan nästan höra hur det knakar i de associationsbanor som knyter samman judar och amerikansk filmindustri - och ilskan hos dem med antijudisk läggning som nu föreställer sig hur "judiska intressen" förhindrar möjliga arbetstillfällen i Skåne.
Wiesenthalcentret kan förstås inte lastas för antisemitiska tankemönster. Men de borde kanske ha lyssnat på Malmös judiska församling, vilken aldrig ställt sig bakom centrets rekommendation.
Fred Kahn, församlingens ordförande, har också alltid varit noga med att inte kollektivt skuldbelägga någon grupp för den judiska minoritetens situation i Malmö. Det är däremot vad som görs i filmbolagets mejl till Öresund Film Commission. Där sägs judar vara
mycket utsatta i södra Sverige "på grund av den stora och allt fientligare muslimska folkgruppen".
Brottsförebyggande rådets hatbrottsstatistik för 2010 visade på en minskning av antisemitiska hatbrott sedan "rekordåret" 2009. Det behöver inte nödvändigtvis utgöra en trend, och judar löper
proportionellt sett stor risk att utsättas för hatbrott. Antalet hatbrott mot muslimer hade däremot ökat, framför allt i Skåne. För många skånska muslimer ter sig kanske omvärlden allt fientligare.

Sydsvenskan fortsätter spinna på här historien med en serie artiklar. Idag uttalar sig Ilmar Reepalu, och lyckas i vanlig självcentrerad ordning se det hela som ett angrepp på honom - men i förlängningen också ett försök att tysta "personer som vågar kritisera staten Israel". Det är smått fantastiskt. Men hans vidriga retorik stöds ju av den större retorik som regelmässigt rubricerar frågor om antisemitism som "kritik av Israel". Igår hade så också tidningen en artikel inne - jag kan egendomligt nog inte hitta den på nätet idag - där det i den vidhängande faktarutan sades att hela Reepalukonflikten hade sin upprinnelse i kommunalrådets ställningstagande i Gazakonflikten. Så var det förstås inte utan det handlade om hans kollektiva skuldbeläggande av judar.

Inom parentes sagt, även om det är onödigt att påpeka: ett av många exempel på hur snett det tomma skramlandet om ett förment tabu mot att kritisera Israel egentligen träffar är en av gårdagens ledare i Expressen. Politisk kritik av Israel som inte är något annat än politisk kritik förekommer det rikligt av, utan att den som kritiserar nödvändigtvis utsätts för repressalier av den där bläckfiskliknande Israellobbyorganismen som härjar runt i det febriga antisemitiskt anstrukna paranoida medvetandet.

Om anonyma kommentarer och puritanismens sexualiserande blick

Trots att det står i mina kommentarsregler att jag inte publicerar anonyma kommentarer får jag sådana ganska ofta. Vissa är otrevliga, andra hur trevliga som helst, vissa är mer utförliga medan andra är av kort utropskaraktär. Det är tråkigt att kassera dem. Jag skulle verkligen önska att ni som kommenterar anonymt skulle vilja sluta med det. Börja kalla er någonting. Ni behöver ju inte alls tala om vad ni faktiskt heter utan kan hitta på något, det kan vara vilken typ av signatur som helst. Jag vill verkligen kunna sätta ett namn eller åtminstone någon form av beteckning på dem som kommenterar. Det kanske verkar meningslöst eftersom jag ändå oftast inte vet vem det är, men jag finner alltså helanonyma inlägg irriterande som klådor man inte kan klia. Dessutom inbillar jag mig att det kan fungera som ett hinder för den värsta typen av hatkommentarer att alla tvingas ha åtminstone en signatur. Det är åtminstone halvvägs mot att tvingas stå för vad man skriver. Så snälla ni, skaffa er ett nick.
---------------------
Jonas Holmberg skriver bra och intressant idag om den svenska syndens väg mot något slags motsägelsefullt tillstånd mellan kvinnlig/feministisk sexfrigörelse å ena sidan och nypuritanism samt patriarkatets gamla hållhakar å den andra.
Ordet "nypuritanism" får mig osökt att tänka på Roland Poirer Martinsson och dennes kamp mot vad han tror att Pridefestivalen handlar om. Som bekant gick han nyligen ut i en krönika och deklarerade att KD, men helst också borgerligheten i stort, borde hålla sig borta från detta antiborgerliga jippo, anordnat av ett vänsteretablissemang "besatt av sex". Jag citerar: "Det har blivit extremt viktigt att hävda sexualitetens plats i det offentliga rummet, rätten att ägna sig åt det privata inför andra människor, att kräva tolerans för sin förmenta frigjordhet." Den debatt som följde blev högljudd, kanske inte helsjysst men också något förvirrad. Förvirringen beror på Poirer Martinssons egen oklarhet och förmåga att säga emot sig själv. I en debatt på radion höll han med gamle Prideräven Tasso Stafilidis om att Pride "inte i första hand handlar om sex". Ändå fortfar han med att argumentera för att Pride "företräder en syn på sexualiteten som jag anser är osund" och propagera för en gränsdragning mellan par som pussas på stan och dem som ses "grovhångla på bussen eller springa nakna Kungsgatan ner och vifta med dildos". Det är det sistnämnda, naturligtvis, som är kopplat till Pride.
Om detta kan man säga som en kommentator på Humanistbloggen: "Poirer Martinsson är otydlig med vad han argumenterar för (eller kanske snarare mot). Det är ju ingen som kräver rätten att knulla på stan. Det handlar om rätten att uttrycka sin identitet." Man kan också säga som Herr Klokbok: "Lite mer verklighetsanknytning ger förstås vid handen att Pride varken är pervers gruppsex inför heteropublik eller vänster. Sant är att det inom ramen för Pride ryms en hel del sexuella identiteter och gestaltningar, varav somliga är 24/7 och andra mer är att beteckna som 'roliga kostymer under Mardi Gras'." Eller att

"det framgår tydligt att Poirier Martinsson inte förmår se skillnaden mellan sexualitet och sex." Eller: "Det handlar inte om sexualitet i första hand. Det handlar inte om sex. Det handlar inte om att ha sex offentligt. Det handlar inte om något 'kinky'." Och även om Poirer Martinsson försäkrar att han verkligen inte har något emot samkönade par som pussas offentligt kan man inte skaka av sig misstanken att det hela handlar om hur vissa sexuella läggningar översexualiseras.
Det ironiska med puritaner är att de ofta snarare bidrar till en sexualisering av det offentliga rummet än tvärtom. Poirer Martinsson lyckas verkligen sexualisera hela Prideparaden. Det är lite som när den helt asexuella övningskyssen mellan huvudpersonen och hennes väninna i öppningsscenen av den grekiska filmen Attenberg censurerades på Facebook. Någonting som inte är ett sexuellt uttryck blir lätt till det i den övernitiskt sippa - och i dessa fall homofobiska - blicken.

Käre Erik!

(I det följande låtsas jag att Erik Armadillos text "Om sanningen ska fram" riktar sig till mig. Jag låtsas att jag är attraherad av honom och att vi inlett någon form av trevande kontakt. Ber redan på förhand om ursäkt för den snusförnuftiga och känslolösa tonen, som naturligtvis inte helt motsvarar hur det förmodligen låtit i verkligheten.)

Erik, din fråga är fel ställd. Om jag vill ligga med någon eller inte beror på om jag är upphetsad eller inte. Om jag är kåt, helt enkelt. Eller om personen ifråga lyckas göra mig kåt. Du hade säkert kunnat lyckas med det. De frågor du räknar upp handlar om hur jag skulle kunna se på dig som människa och är mer avgörande för huruvida jag skulle trivas i en längre relation med dig, frånsett eventuella starkare känslor jag kanske kunnat utveckla för dig. Men du är egentligen inte intresserad av en relation, det är ju uppenbart, utan bara av att få komma till så mycket som möjligt. Nå, det är synd att du inte klargjorde det direkt. Jag hade annars kanske kunnat tänka mig att vi skulle kunnat ses då och då bara för att ha sex, om vi passat ihop på det planet. Men som nu är måste jag säga att jag är besviken. Jag trodde, eller hoppades i alla fall, att du också var intresserad av mig som människa.
Det är ingen idé att vi fortsätter att ha kontakt. Men jag vill ändå försöka svara mer specifikt på det du skriver, jag hoppas att mina svar kan ge dig något.

Om jag lyssnar mer än pratar,
inte talar om mig själv
Det är alltid trevligast om det finns ett givande och ett tagande i ett samtal. I realiteten är det förstås svårt att hålla en absolut balans. Det brukar vara så att den ena är mer benägen att prata än den andra. Men man kan alltid försöka se till att ge den andra utrymme, om man märker att man själv tar upp allt. Eller tvärtom att ge lite input - eller avbryta den jäveln - om man plötsligt kommer på sig själv med att inte ha sagt något alls på en kvart. Om, dock, det är så att du aldrig pratar om dig själv, ja då skulle i alla fall jag som samtalspartner snabbt börja undra vem du egentligen är. Jag skulle nog börja ställa frågor.
Och om det är så att du bara försöker spela ett spel och faktiskt inte alls är intresserad av vad den andra människan säger, ja då ser jag ingen större mening med att fortsätta samtala. Inte någon längre stund iallafall.

Om jag säger du är vacker,
men att det spelar ingen roll.
För skönhet finns inom oss,
om jag ljuger om sånt där.
Jag gillar inte folk som ljuger i onödan eller i andra syften än att underhålla.


Om jag säger det går bra nu,
men inte talar om mitt jobb.
Du behöver inte tala om ditt jobb om du inte vill. Det är upp till dig. Jag personligen kräver inte av andra att det ska gå bra för dem. Andra kanske är annorlunda. Du får väl själv försöka välja vilka värderingar du vill och kan anpassa dig till.

Om jag ger dig mina tårar,
men är stark när du är svag.
Dina tårar är inget du måste ge mig. Men ja, det är sjysst i en relation - vare sig det handlar om "bara" vänskap eller något annat - om den andre förmår inta rollen som stark när den ena är svag. I bästa fall är det roller som skiftar, för det kan förstås bli otroligt jobbigt om det hela tiden bara är den ena parten som är svag. Även det kan man förstås stå ut med om den andra parten är tillräckligt viktig för en, men det är slitsamt.


Spelar Sweet Home Alabama,
på en lägereldsgitarr.
NEJ! Sluta omedelbart.


Om jag är säker på mig själv,
men aldrig är för självgod.
Det låter ju idealiskt, men hur många kan leva upp till det? Tror du verkligen att (hetero)kvinnor bara är någon slags kravmaskiner och är deras enda syfte för dig verkligen att sitta på det där du vill ha tillgång till för att få regelbunden sexuell tillfredsställelse? Jag känner mig förolämpad.



Om jag är alfaman i sängen,
men aldrig bråkar.
Jag vet inte riktigt vad du menar med alfaman men om du i sängen brukar bete dig på ett sätt som egentligen inte passar dig så tycker jag du ska försöka sluta med det, för din egen skull. Om din nästa partner inte accepterar det beteende du faktiskt vill ha så kanske hon inte är rätt för dig.
Att aldrig bråka verkar suspekt för mig. Personligen skulle jag förmodligen i längden bli oerhört uttråkad i en relation helt utan bråk, och om det bara vore jag som bråkade skulle jag verkligen undra vad som egentligen (om något) rör sig inuti den andra människan.

Om jag inte är så svartsjuk,
inte håller dig så hårt.
Det där med svartsjuka är något väldigt svårt och komplicerat, och något som naturligtvis både män och kvinnor kan ha problem med. Om du är väldigt svartsjuk och uttrycker ägandebegär gentemot din partner är det naturligtvis något som kan vara besvärligt att hantera för henne. Men vad tråkigt och torftigt att du bara förmår se det utifrån aspekten om huruvida du ska "få" ligga eller inte.

Om jag inte är så macho,
men försvarar dig ändå.
Sounds good to me. Jag förväntar mig som regel av både vänner och partners att de försvarar mig mot eventuella angrepp. Och jag förväntar mig av mig själv att jag gör likadant.

Om jag ljuger om min barndom,
säger att den varit svår.
Väcker modern i ditt hjärta,
leker mamma pappa.
Se svaret ovan angående lögner. Lögner i samband med den här typen av manipulation är förstås ännu mer förkastliga. Är detta den typ av människa du vill vara?

Om jag alltid håller med dig,
fast jag tycker du har fel.
Lögner igen... av en typ som skulle omöjliggöra varje form av intressant samtal med dig.


Om jag låtsas att jag bryr mig,
när du köper nya skor.
Av ren artighet får man vara så god att fejka ett intresse för den andra personen ibland även då sådant intresse inte finns. Det gäller för både män och kvinnor och i de flesta former av relationer. Men om du faktiskt aldrig är intresserad av vad den andra människan gör, är det då verkligen någon du vill umgås med?


Om jag skrattar på rätt ställe,
fast du inte är så kul.
Även här kan det vara sjysst att fejka ibland. Men om du alltid skulle skratta när jag försöker vara rolig fast du faktiskt inte tycker jag är rolig kanske det är sjysstast av dig att sluta med det. I min personliga erfarenhet är det dock så att om man verkligen tycker om en person tenderar man också att tycka den är rolig, åtminstone ibland, även om den inte har ståuppkomikerkvalitet.

Om du tror att jag är farlig,
kanske tänder du på det.
Nej.

Och så huvudfrågan:
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram.Den är som sagt fel ställd. Men vad är sanningen egentligen? Jag vet ju inte vem du är, förutom att du är någon som vill ha sex. Och då återkommer vi till vad jag skrev i början av detta brev.

Farväl för alltid och lycka till med nästa!
din Charlotte

Det mest outhärdliga

Knapp vinnare i den måttligt populära tävlingen om "bäst svartast och utvägslösast film" här i bloggens högermarginal blev, välförtjänt, Michael Hanekes Den sjunde kontinenten.
Egentligen är det inget märkligt att uppskatta "feelbadfilm", ändå blir det lätt så att man tar tar udden av det hela genom att samtidigt distansera sig ("ja hehe jag är väl lite av ett pervo som vältrar sig i ångest håhå"). Det finns många sätt att använda sig av konst men ett, som sannerligen inte är mindre legitimt än något annat, är att den kan hjälpa en "fejsa sina demoner", som det heter i en artikel om Rocky och Martin Kellerman i DN.
Nu tycker jag väl inte precis att just Rocky/Kellerman är den som "fejsar allas våra demoner". Jag har svårt att se några demoner där överhuvudtaget - snarare sånadär lite smågulliga plastankor med horn och huggtänder. Om Rocky representerar "vår tids ångest" är det en rätt grund uppblåsbar bassäng vi plaskar runt i, inte precis något farofyllt hav. Haneke skulle bättre platsa i den beskrivningen, alltså som den riktiga demonfejsaren - även om han ibland har en tendens, tycker jag, att låta helvetet vara de andra, de där små och stora borgarna i vars skara han inte riktigt verkar villig att räkna in sig själv.
Den sjunde kontinenten är, hursomhelst, otäck och svåruthärdlig på riktigt. Till skillnad från en Rockystrip om de triviala smårädslor man kan uppleva i samband med att bjuda hem folk på fest.

"Israel is a pain in the ass"

På något sätt lyckades Lars von Trier, mitt i sitt tvångsprovokatoriska babblande under den där olycksaliga presskonferensen i Cannes, tämligen precist uttrycka det neurotiska förhållningssätt som är så vanligt i Vår Tid i fråga om det där med judar och antisemitism: "I am very much for Jews... no, not too much, because Israel is a pain in the ass..."
Klart man inte är antisemit... Ingen är antisemit numer, och att hävda att någon skulle vara det - med stöd av aldrig så många citat - ja det är minsann förtal, i alla fall inte något som ska få stå oemotsagt. Nej, det är klart att man inte har något emot judar. Men Israel... ja, Israel är väl ändå en riktig böld i röven. Och så fort "Israel" kommer in i bilden är det som om ett raster automagiskt förvandlar vilken utsaga som helst till politisk kritik orelaterad till antisemitism. Vad var det von Trier sade? Jo, att han gillar judar väldigt mycket... nej, inte så himla mycket, för Israel osv... Men i Gunnar Rehlins översättning för TT/Spektra sade han "jag har inget emot judar, även om jag inte tycker om Israels politik". Ja, när det är tal om Israel eller om "sionism" så kan man komma undan med det mesta.
Oavsett om det sker i en antisemitisk kontext eller inte passerar demoniserande påståenden om Israel ofta utan att ifrågasättas. När den intellektuella superstjärnan Judith Butler förra veckan höll föreläsning på Nobelmuseet hävdade hon, med anledning av en fråga från publiken angående hennes syn på reproduktiva tekniker, att "lesbiska kvinnor i Israel får hjälp att bli gravida eftersom detta ingår i en rasistisk strategi att stärka den judiska rasen". Själva föreläsningen andades förvisso skönhet i dess radikala retorik om samlevande och nödvändigheten att utan egenintresse ta ansvar för och ge plats samt tillförsäkra materiell överlevnadsmöjlighet även åt den nästa man kanske inte egentligen vill ha i sin närhet. Men genom förankringen i Israel/Palestina-konflikten blev den också till ytterligare ett inslag i en ensidig anti-israelisk demonisering. Den som ska sätta den andres intresse före sitt eget är entydigt den judiska/israeliska sidan. Butler kritiserar filosofen Emmanuel Levinas för att denne ser sin moral som omöjlig utanför en judisk-kristen sfär, och har förnekat palestiniern sitt ansikte. Det är en kritik som inte är svår att ta till sig. Men i hennes eget tal framträder egentligen inte den palestinska/arabiska sidan som ett subjekt i sin egen rätt. Det är bara den judisk-israeliska som intresserar henne; konflikten tycks fullständigt ensidig. Som så ofta när mellanösternkonflikten är på tal tycker man sig vara förflyttad till och fast i 1948, fast i ett 1948 där enbart den israeliska sidans aggressioner mot palestinier existerar och omkringliggande länders föregående och samtidiga pogromer mot och fördrivning av deras judiska befolkning inte äger rum. Butlers oförsonlighet gäller den judiska statens själva existens, vilken för henne blir till en stor katastrof och en den moderna tidens vattendelare - ett förfall till en värld som producerar statslösa, un-chosen people, utan rättigheter och människovärde. Själv vill hon som judinna hellre identifiera sig med dessa de un-chosen hellre än the chosen people - tvivelsutan ett populärt budskap i ett icke-judiskt sammanhang där Israel ju är en hopplös pain in the ass.
Efter Butler blev författaren Amos Oz Sverigeframträdanden en skönt svalkande kontrast. Oz må vara något av en trivselfarbror som sprutar till synes till-inte-särskilt-mycket-förpliktigande humanistiska floskler omkring sig gällande konflikten. Men det behövs någon som målar i gråtoner och påminner om att majoriteten av såväl israeler som palestinier idag accepterar och vill ha en tvåstatslösning - någon som överhuvudtaget tänker "lösning" istället för "apokalyps" och "undergång". 
Några av de kritiker som recenserade Oz senaste bok har dock tänkt "undergång". Det är "i fallet 'Lantliga scener' svårt att låta bli att tolka den gnagande oron i paradiset som en bild av hur samhällets förträngda oförrätter hotar att komma upp till ytan, hur den sköna värld som skapats bygger på en mörk grund och kanske är dömd att försvinna" skriver exempelvis Ann Lingebrandt i HD. Nå, vi kritiker och läsare har förstås rätt till våra tolkningar, även de allegoriska som Oz själv så starkt ogillar. Men jag kan inte låta bli att oroas över den lockelse som bilden av israelisk undergång tycks utöva.

Femininum

I dagens Svd-understreckare skriver Ylva Lagercrantz Spindler om ett nymornat feministiskt intresse inom den tyska teatervärlden. "Och det är välkommet i ett Tyskland där titeln regissör fortfarande har en alldeles egen feminin böjning, regisseurin, medan man i Teatersverige för ganska länge sedan frångått böjningsformen skådespelerska."
Visst är en feministisk pånyttfödelse välkommen i Tyskland, ett tämligen manschauvinistiskt land. Men är det inte lite snett att använda den feminina böjningen av regissör som förtryckstecken? Den feminina ändelsen är gängse i det tyska språket: Psychologin, Terapeutin, Polizistin, Ärztin... (=kvinnlig psykolog, terapeut, polis, läkare...).
Medvetna skribenter använder formen PsychologInnen, TerapeutInnen, PolizistInnen, ÄrztInnen när det handlar om plural - för att tydliggöra att gruppen inbegriper både kvinnor och män.
Om tyska kvinnor upplever detta som ett problem torde det handla om något ganska nytt. När jag bodde i Berlin (ca tio år sedan) kallade sig kvinnliga discjockeys (och de var ganska många) för DJanes - liksom som en markering av att en dj inte nödvändigtvis är manlig.
Och med tanke på att mannen är norm osv kan man väl fråga sig om det nödvändigtvis är ett feministiskt framsteg att det ses som nedvärderande att kalla en kvinnlig skådespelare för skådespelerska.
Själv använder jag helst feminina former när jag tänker på det. Författarinna, lärarinna... Visst vore det bisarrt att börja skapa feminina former i svenskan där sådana inte finns ("polisinna", "läkarinna" o dyl). Men jag har alltid haft svårt att förstå dem som tycker det är förklenande att exempelvis kalla en kvinnlig författare för författarinna. Vad de säger är ju i grund och botten att det kvinnliga könet är skamligt att påtala. Att se "författarinna" som något mindervärdigt i förhållande till "författare" är att säga att kvinnor (i sig själva; oavsett vad som ligger i betraktarens öga) är mindervärdiga.

Den galna galna lesbianen

Har under senaste veckan sett några av de förra årets filmer som jag inte såg förra året. De visade sig vara en hyfsad lektion i hur ojämnt utvecklingen går mellan hur lesbiskhet vs manlig homosexualitet tenderar framställas på film.
Dvd-omslaget till En enda man visar förvisso på de gränser och den förljugenhet som fortfarande finns i samband med temat manlig homosexualitet. Där ser vi dimmigt Julienne Moore och Colin Firth i vad som tycks vara en romantisk situation, bredvid bilden på Firths allvarliga ansikte. Visst handlar det delvis om Moores stjärnstatus, att hon finns med på omslaget. Men man hade kunnat välja en annan bild. Omslaget ger sken av att det finns ett centralt och ömsesidigt heterosexuellt love interest i filmen. Det gör det inte.
I själva filmen, dock, är förljugenheten mer av ett tema som öppet tas upp än något som kännetecknar gestaltningen. Det finns inget vare sig smygande eller patologiserande över Firths begärande blick på de båda halvnakna tennisspelande unga männen på universitetsområdet (scenen måste ses i helscreensmode, klicka på titeln överst osv):



Som kvinnlig, heterosexuell, medelålders åskådare kan jag inte låta bli att fundera över om det hade gått att byta kön på Colin Firth. Eller också, för den delen, på både Firth och tennisspelarna. Samma frågor inställer sig då Firths rollfigur stöter på en stilig och trevlig ung spanjor som vid ett (om jag inte minns fel) drugstore-besök erbjuder honom sina sexuella tjänster. Och naturligtvis ifråga om den unge student som, under detta som Firths depressive universitetsprofessor tänkt sig skulle vara hans sista dag i livet, söker upp sin lärare och visar ett intensivt, ömsint intresse för honom.
Det måste förstås sägas att filmen ändå slutar tragiskt, trots att studenten avvärjer självmordshotet (förlåt för spoilern). Och detta handlar väl inte bara om att filmen bygger på en äldre litterär förlaga. Själva möjligheten av att den istället kunnat sluta i ett lyckligt kärleksrus mellan student och lärare torde fortfarande vara för mycket begärt.

Så över till Oskuldens tid, en film i internatmiljö, där en lesbisk Jean Brody-liknande gestalt till lärare förälskar sig i den nya spanska eleven Fiamma. Lärarinnan, spelad av Eva Green, är förvisso initialt dyrkad av den klick elever hon utsett till sitt simhoppsteam. Hon är tjusig och berättar fängslande historier från sitt vilda förflutna. Lite sensualism finns det också i filmen, under en nattlig gemensam simtur får vi se lite naket, i alla fall bröst snett från sidan och romantiska undervattensbilder (där gruppen dock är i helbild och kameran inte, som i tennisscenen i En enda man, vilar på upphetsande detaljer).
Under den tjusiga ytan visar sig Greens lärarinna, miss G, inte oväntat egentligen vara mer eller mindre galen. Hennes historier om sin vilda ungdom är påhittade, tagna från Mary Kingsleys memoarer. I själva verket tycks hon aldrig ha vistats utanför internatskolan, där hon också varit elev.
Hon blir en kvävande kraft som söker hålla kvar flickorna i skolans helkvinnliga miljö. Det finns förvisso i filmen också viss romantik och sensualism flickorna emellan, och ett begär till lärarinnan, men detta placeras tryggt inom en ram där det handlar om att förbereda sig för den större världen och de heterosexuella äventyr flickorna ska ha där. Följande scen gestaltar saken tydligt - flickorna pratar om att leka en spännande nattlek där den tillkommande mannen ska ingå, om än i utklädd flickform; miss G bevakar dem svartsjukt och ogillande i bakgrunden:



Lärarinnan är en vampyr som förgriper sig på sitt kärleksobjekt och till slut också dödar henne. Ja, vi befinner oss här i 1930-talets värld på alla sätt. Kan inte den lesbiska kärleken ta klivet ut ur den semi-sadistiska internatskolemiljön snart? Jag vet att detta bara är ett exempel, men det finns ju fler. Tänk på Judy Denchs genompatologiska gamla blodsugare till lesbian i Notes on a Scandal, till exempel.
När jag försöker komma på en film med ett lesbiskt kärlekspar som skulle kunna jämföras med Brokeback Mountain vad gäller romantik och sensualism kommer mig bara Boys Don't Cry till sinnes, och där uppträder Hilary Swank i mansskepnad.
Men båda filmerna - Brokeback Mountain och Boys Don't Cry - är förvisso tragiska. Den homosexuella kärleken har det på många sätt så mycket lättare idag, åtminstone i "vår" kulturella miljö, och den kan gestaltas så mycket öppnare än vad var fallet för bara några decennier sedan. Men nog finns det en bra bit kvar. Och det är deprimerande att klichén med den galna lesbianen lever kvar på bioduk, data- och tv-skärm.

Goldman, kärlek, underkastelse och självkritik

Jag var inget vidare positiv till Anita Goldmans nya roman Kärlekskursen, som jag recenserar i Kristianstadsbladet idag. Man känner sig lite elak när man skriver en så pass negativ recension, och därför är det ganska skönt att se att andra varit mer positiva - samtidigt som jag inte förstår kvinnliga, även feministiska recensenter som så bejakar den kvinnliga självuppgivelse Goldman hyllar.
En recensent som är kritisk mot boken men på helt fel sätt är, tycker jag, Maria Nyström i UNT. Här verkar själva det lidande Goldman (ändå) skildrar utlösa en slags ogint ogillande hos läsaren. Det gråts för mycket. "Det blir bara för mycket med denna falsettliknande dramatik, som när Katja exempelvis måste sitta under skrivbordet och skriva för att markera hennes 'tillstånd'." (Katja är alltså namnet på bokens huvudperson.) Alltså jag må vara en naiv läsare som i alla tårar och i hopkurandet under skrivbordet ser en enkel beskrivning av ett sammanbrott. Jag kan intyga Nyström att det är fullt möjligt att mitt i vardagen drabbas av aldrig sinande tåreflöden, de kan pågå under år, och vad gäller att sitta under skrivbordet så påminns jag om hur jag själv en gång satt under ett bord (matbord dock) och pep av ångest. Inte för att "markera mitt tillstånd" utan för att vissa tillstånd helt enkelt kan göra att man beter sig så, helt galet va!, kryper ihop på marken eller golvet i förtvivlan, krälar runt på alla fyra för att man inte förmår hålla sig upprätt varken i bokstavlig eller bildlig talan.
Att Nyström dessutom ser en "besatthet av män" och en "narcissistisk oförmåga att älska" visar väl mest att hon inte läst ordentligt. Huvudpersonens sorg i samband med att maken lämnar henne handlar ju inte om besatthet utan om insikten att hon faktiskt aldrig riktigt älskat honom, inte "på riktigt". Vad gäller känslorna för terapeuten är nog besatthet det rätta ordet men det handlar ju också som en närmast självförintande underkastelse som rimmar illa med narcissism.
Själv kom jag att tänka på relationen mellan en sektledare och dennes proselyt. Så gjorde även Karl Johan Nilsson i Helsingborgs Dagblad.
Men jag kanske inte borde använt ordet "veckotidningsform".
-------------------------------------
Apropå självkritik och brist på densamma skriver Liv Strömquist oerhört roligt och träffande i Efter Arbetet om offerkoftebegreppet och vem som verkligen skulle kunna sägas bära den där omspunna koftan.

Amos Oz och Svansjön

- Recenserar idag Amos Oz nya bok Lantliga scener (Kristianstadsbladet)

- Rickard Söderberg skrev häromdagen intressant om den könskonservativa operavärlden (Expressen). Han påminner också om Matthew Bournes fantastiska helmanliga uppsättning av Svansjön som ett positivt motexempel. Jag såg uppsättningen på tv och blev djupt rörd av den, om än inte på samma sätt som Söderberg. Jag är glad att nu åter fått veta namnet på upphovspersonen till en uppsättning jag alltid haft i minnet även om jag glömde vem som låg bakom. Man kan se delar av den på YouTube. Av kommentarerna där framgår att det råder en kontrovers huruvida uppsättningen är att betrakta som "gay eller inte". Tydligen finns det de som menar att den blir mer allmängiltig om den inte är att betrakta som homosexuell. Ett tråkigt resonemang.