fredag, november 20, 2009

Reasons not to be cheerful: SD, mordhot, förtalskampanjer och "förtalskampanjer"

- Veckans HIV-kolumn av mig i Kristianstadsbladet fokuserade på Vellingeeländet. Det blev första gången jag fick nätkommentarer till något jag skrivit där, och alla fyra kommentarer uttrycker intolerans, brist på generositet, ja allmän SD-mentalitet. Deprimerande.

- Ida Dzanovic, konstnären som ligger bakom ett nyligen lanserat anti-islamofobiprojekt, uppger på sin blogg att hon och hennes medarbetare blivit mordhotade. Det är naturligtvis fruktansvärt. Tyvärr ägnar sig såväl Dzanovic som kommentatorerna på hennes blogg helt åt att skylla detta på kritik konstnären fått av Per Gudmundson och Jonathan Leman. Kritik av delvis olik art och med olika motiv, men som beskrivs som en enhetlig hatkampanj. Leman inriktar sig enbart på att kritisera de uttryck för antisemitism Dzanovic ägnat sig åt att sprida, och hennes misstänkliggörande av människor som kämpar mot antisemitism. I vanlig ordning (för så brukar det vara när man kritiserar uttryck för antisemitism) påstås han i sin tur ägna sig åt "citatfusk". Dzanovic tar i en postning upp kritiken men på ett selektivt och ytterst barnsligt sätt - bland annat försvarar hon sig med att hon vid ett tillfälle bara upprepat det någon annan sagt, som om detta skulle frånta henne ansvar för sina yttranden.
Nu beskylls Leman alltså - för det är mest honom man ägnar sig åt att svartmåla samtidigt som det är märkligt tyst om den okända faktiska gärningspersonen - av konstnären och hennes bloggkommentatorer för att vara mer eller mindre direkt ansvarig för mordhot. Och för att ha "trakasserat" Ida Dzanovic av den enkla orsaken att han skulle vara emot arbete mot islamofobi. Trots att han uttalat sig positivt om själva kampanjen.
Detta är så absurt för den som känner Jonathan Leman och vet att han arbetar aktivt mot både islamofobi och antisemitism.
En av kommentatorerna, Hampus Eckerman, skriver såhär:

Det är idag tämligen uppenbart att det är förtalskampanjen med tillhörande citatfusk från Jonathan Leman som ligger bakom mordhoten. Han har satt i system att rycka meningar ur sina sammanhang för att få dem att betyda raka motsatsen. Hans vanliga hänvisningar till den erkänt rasistiske pajasprofessorn Henrik Bachner, en av Sveriges största citatfuskare, är bara en aspekt av detta.
Leman jobbar för Svenska Kommittén mot Antisemitism, en organisation vars moderorganisation bl.a spionerade för apartheid Sydafrikas räkning och avlyssnade palestinaaktivister. Deras uppgift är att skapa förtals kampanjer mot alla som inte stöder Israels i dess kampanjer mot det palestinska folket.

Man kan fråga sig vad en förtalskampanj egentligen är och vem det är som ägnar sig åt en dylik. Här talas det vitt och brett om Henrik Bachner som en "erkänd rasist" och "en av Sveriges största citatfuskare" (detta en person som alltså istället är en erkänd forskare), och om SKMA som underavdelningen till något ondskefullt som sysslar med spioneri. Det är helt vansinnigt. SKMA är en självständig organisation. Vad menar Eckerman? Antagligen är det myten om Svenska Kommittén mot Antisemitism som en underavdelning till Anti-Defamation League han ägnar sig åt att sprida. Den är alltså enbar en myt.
Och ärligt talat, jag känner inte till ADL:s historia särskilt väl, men herregud, de aktiviteter Eckerman beskriver har jag rätt svårt att tro att de verkligen sysslat med.

tisdag, november 10, 2009

Lite på upphällningen kanske, lite om Kalla fakta

Som en och annan kanske lagt märke till står det ganska still med bloggandet här, de senaste veckorna har väl bloggen egentligen mest innehållit hänvisningar till olika publicerade grejor av mig. Och det är ju inte mycket bloggande att tala om. Kanske blir det inte mer här helt enkelt, kanske infinner sig blogglusten igen redan imorgon. Vem vet. Inte jag.
Nu blir det mer av samma när jag, inspirerad av Svt Debatt med den vältalige Torbjörn Elensky och den fruktansvärt enerverande Mikael Cromsjö, lägger ut min senaste City-krönika. Om Kalla faktas granskning av "sanningsrörelsen".
-----------------------------------------------------------
Tv 4:s Kalla fakta har i två program granskat den så kallade "sanningsrörelsen". Bland annat har man kommit fram till att den är infekterad av antisemitiskt tankegods, febriga fantasier om släkten Rothschild, Mossad och den allsmäktiga "sionismen". Ja, det kommer knappast som en överraskning. Inte heller att Niels "Nanotermit" Harrit saknar den vetenskapliga uppbackning han påståtts ha. Jag var själv närvarande vid den föreläsning i Malmö som Kalla fakta filmat från, och blev måttligt imponerad av Harrits "bevis" liksom av hans helt osannolika förklaring till hur de av honom postulerade enorma mängderna av sprängämnet i förväg skulle ha kunnat forslas in i de kollapsande WTC-byggnaderna. Det är anmärkningsvärt hur lättrogna "truthers", som ju ständigt framhåller vikten av att tänka självständigt, tycks vara när det kommer till kritan.
Men. Även om jag inte tycker att Kalla fakta som helhet gjort ett dåligt jobb har jag synpunkter på upplägget i den andra delen av granskningen, den som sändes nu i söndags. Med ett slags domedagsanslag förklarar statsvetare Erik Åsard att rörelsen kan bli farlig om dess idéer får fäste bland politiska makthavare. Till tonerna av ominöst kraxande fåglar kretsande omkring riksdagshuset går man så in på fallet Egon Frid, den dumnaive(?) vänsterpartistiske riksdagsman som genom att skriva under ett upprop lånat sig till "truther"-agendan. Alltså, visst ska Frid som invald i riksdagen stå till svars för vad han gör. Men genom att utmåla denna ensamme ledamot som en stor fara, och köra en slags förhörsteknik där den springande frågan är Tror du på den officiella förklaringen eller inte? skapas intrycket av ett inkvisitoriskt klimat där "sanningsrörelsen" blir till "utmanare av dogmen". Frid ödmjukade sig men kvädade också på om hur flera i riksdagen nog hade velat ansluta sig till det där uppropet egentligen, om nu bara frågan inte varit så delikat. Han ville dock inte gå närmare in på den saken. Hans rädda ögon glänste som om han vore offer för en orättfärdig Makt i färd med att förfölja de Rättrådiga. En oförtjänt martyrgloria kunde anas ovanför hans huvud.

Uppdatering: som en kommentator påpekar här under kan programmet också kritiseras för att det handskades slarvigt med frågan om antisemitism inom "sanningsrörelsen". Otroligt nog kallades Alhambras antisemitiska bokutgivning för "Israelkritisk", vilket är den terminologi antisemiter själva brukar föredra. Jonathan Leman återger på sin blogg några belysande citat av Alhambras Hesham Bahara.

onsdag, november 04, 2009

Om Defamation

Jag skriver om Yoav Shamirs dokumentärfilm Defamation i Expressen idag.

Alla synpunkter man kan ha på en film som den får inte rum i en kort kultursidesartikel. En sak jag också hade velat gå in på är hur den brittiske sociologen David Hirsh används i filmen. Han dyker upp som någon som påminner om den israeliska ockupationen och den chauvinistiska behandlingen av palestinier, och om hur detta leder till fientlighet mot Israel. Problemet är att han på så vis tycks bekräfta filmens bild av hur antisemitism-kortet är något som spelas ut i tid och otid när det i själva verket vanligtvis handlar om "kritik av Israel" eller om en allmän oförmåga att tolka omvärlden rätt från judiskt håll. Hirsh är dock utanför filmen någon som inte bara är kritisk mot israelisk högerpolitik utan också en av de som skarpast kritiserar faktiska uttryck för antisemitism i brittisk vänster och annorstädes. Hirsh är den som myntat begreppet "Livingstoneformuleringen" - "så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitim!" - enligt vilken Israel används för att tysta en debatt om antisemitism. Istället för tvärtom.

måndag, november 02, 2009

Helgon, förbrytare och dansande döda

Ännu en Hänt i (förra) veckan-spalt i Kristianstadsbladet.

söndag, november 01, 2009

"Antisionismen" som politisk kraft

Lyssna på dagens Kaliber i P1 -

Den oheliga alliansen
- antisemitism på frammarsch

Programmet tar upp Mohamed Omar som samlande kraft för gamla och nya antisemiter. Planer på ett nytt "antisionistiskt" parti presenteras. Om det existerande "antisionistiska" parti som finns i Frankrike, och som i likhet med herr Omar stödjer den iranska regimen, kan man läsa här (pdf-varning!).

Uppdat ps - läs också hos Expo och Jonathan om Vänsterpartiets uteslutning av en medlem i Helsingborg efter dennes antisemitiska/"antisionistiska" skriverier.

Uppdat ps2 - på den kurdiska kanalen ASOsat hölls häromdagen en sevärd intervju med Jonathan Leman på temat antisemitism, kan ses här. Sevärd är också en intervju med Nima Dervish på samma kanal på temat islamism (ja apropå Omar då om inte annat).

Uppdat ps3 - Magnus Sandelin, som gjort research till Kalibers granskning, följer upp på sin blogg med en postning om Omaranda inom FiB-kretsar.

fredag, oktober 30, 2009

fLm är här

Nya numret av filmtidskriften fLm damp ner i brevlådan idag, tema 00-tal. Jag medverkar med en hyllningstext till Henrik Möllers Malmöfilmer. Det stora knäcket är dock Listan på 00-talets hittills bästa svenska filmer, framvaskad efter enkätsvar från 26 filmkritiker. (Här kan du själv rösta.) Det är som det brukar vara med sådana bästa-filmerna-listor som bygger på cineastomröstningar - det samlade resultatet blir rätt förutsägbart. Men de individuella listbidragen och enkätsvaren (som alla finns att läsa i numret) är hyfsat spännande att ta del av.
Via Emma Gray Munthe tipsas man exempelvis om den här lilla filmen (varning för otäckhet!):

tisdag, oktober 27, 2009

Tillvarons privatspanare

(Malmö Lund City finns numer i pdf-form på nätet, men det kan ju vara lite bökigt så jag lägger ut texten till senaste krönikan här i alla fall.)

Mitt favoritavsnitt av Seinfeld är det där Kramer och Newman beskriver hur de träffats av en spottloska efter en baseballmatch, och Jerry ber dem spela upp hela scenariet för att därpå leda i bevis att det måste ha funnits två personer som spottat istället för den enskilde syndabock som pekats ut. Allt ledsagas av en filmisk tillbakablick på skeendet, som med sin repighet och fläckighet fullbordar "skotten i Dallas"-känslan.

Man kan inte ta miste på hur Jerry Seinfeld njuter av att spela upp scenen där han demonstrerar varför det hela omöjligen kunde ha gått till på det sätt som de påspottade männen påstår. Och vem har inte någon gång ryckts med av ett begär att leka mästerdetektiv, att slå världen med häpnad genom sin briljanta slutledningsförmåga? Envar sin egen Oliver Stone, miss Marple, Palmespanare...

På sistone har jag emellertid tyckt mig se hur en slags privatspanarattityd till allt större delar av vår omvärld och historia breder ut sig. Som om ingen historikerkår, inga hyfsat tillförlitliga medier, ja knappt några trovärdiga fakta alls fanns. På nätet vimlar det av udda spekulationer omkring allt från vaccinet mot svininfluensa till elfte september-dådet. Men vi har också den riktigt obehagliga variant av skeptiker-attityd som riktar sig mot så väl kända historiska sanningar som Förintelsen och nazismens judeförföljelser. "När det gäller historik kan man inte veta", sade till exempel KD-politikern Rabih Ballout i en intervju i Världen idag (4/9) angående trettiotalets hets mot judar. "Jag är inte tillräckligt insatt. Jag är inte historiker" sade poeten Mohamed Omar angående Förintelsen i en intervju på tidskriften Expos hemsida.

En liknande formulering använde sig Metros chefredaktör Per Gunne av när han stoppade en krönika om ett annat folkmord, det på armenier 1915. Han sade sig veta "för lite om de historiska förhållandena för att kunna stå för publiceringen". Som om det hängde på hans personliga kännedom - som om det inte funnes en omvärld och en historikerkår med kunskaper att förmedla. Forum för levande historia kan vara bra att ha i sammanhanget, till exempel. Även för dem som har fullt förståeliga synpunkter på att historia förmedlas av en statlig myndighet.

Uppdatering: Den stoppade skribenten Gurgin Bakircioglu beskriver själv turerna sin blogg.