Er favorit

Den bästa superhjältefilmen, tycker ni (enligt undersökning t h): The Dark Knight.
Fast det är nog inte hjälten utan skurken som är intressant.

Men hur var det då, egentligen?

I Jersilds värld ligger, såvitt jag nu förstår, ansvaret för hur ett yttrande kan komma att uppfattas hos mottagaren. I min värld ligger ansvaret för hur ett yttrande kan komma att uppfattas hos den som yttrar sig.

Så skriver Göran Rosenberg i sitt svar till P C Jersilds svar på Rosenberg-Larsmo-kritiken mot Humanisternas kampanj. Ett svar som också sätter punkt för debatten i DN.
Båda de synsätt Rosenberg presenterar på var ansvaret för en tolkning ska förläggas är förstås alldeles för grovhuggna. Särskilt som det i fallet ifråga inte handlar om vardagliga yttringar utan om visuella uttryck som faktiskt kräver visst tolkningsarbete från betraktarens sida. Ja, mottagaren har ett visst ansvar för sina tolkningsmönster, den som tvivlar på det får också hävda att skulden för de ideologiska kapningar t ex Nationaldemokraterna gör av olika filmer, konstverk och annat i deras lilla tidning Nationell idag ligger helt på avsändarsidorna. En i sin förlängning omöjlig ståndpunkt.
Rosenberg m fl har pekat på ett sätt att tolka Humanistkampanjen som möjligen skulle kunna vara utbrett. Men inte visat på att så faktiskt varit fallet. Vi vet lika lite idag om hur kampanjen faktiskt mottagits av den breda allmänheten som vi visste när debatten om den startade.

Hon har hår

Jag älskar omslagsbilden till Patti Smiths album Easter. Idag har bilden på den linneklädda och uppenbart behålösa Smith en helt annan laddning än vad den hade då skivan kom 1978 - och det som skapar laddningen är förstås inte så mycket behålösheten som det faktum att hon flashar sin håriga armhåla mot betraktarens öga som vore det en medveten provokation.
Hur många kvinnor vågar sig på att låta exponera sin kroppsbehåring på detta sätt idag? Hur många vågar ha synlig kroppsbehåring överhuvudtaget - utanför den pornografiska subscen som riktar sig till män med särskilt intresse för hår? Hur många, utom de som är villiga eller redan vana vid att betraktas som kommunistfeministsuggehäxor, vågar förresten vara behålösa? Jag vet att det inte är alla kvinnors innersta önskan att låta bli allt vad hårborttagningsmetoder och behåar heter. Men jag tror mig också veta att inte så få kvinnor styrs mer av panik inför möjligheten att de skulle kunna framstå som äckliga och omöjliga än av faktiska personliga preferenser.
Smith fortsätter för övrigt att vara hårig på ett olämpligt sätt än i denna dag. I dokumentären Dream of Life syns det tydligt att hon förvärvat ett av klimakteriehaggornas mest hatade attribut: den lilla mustaschen. Och att hon inte verkar vara intressad av att till varje pris försöka dölja den.
Hon har säkert alltid struntat i det där med bikinilinje också.

Klass, kön och minoriteter

Lawen Mohtadi skriver så bra i GP:

Det går en tunn linje mellan solidaritet och översitteri. Den brasklappen hålls fram av många som vill visa att de äger en känslighet av något slag inför västs förhållande till länder i syd eller öst. Många, skribenter i offentligheten, andra kunniga och reflekterande människor, tvekar och backar hellre ett steg än talar i klartext om det som just nu pågår i Iran. De är rädda att låta imperialistiska. Varför ska vi säga åt dem vad de ska göra? Problemet med en sådan inställning är att man då accepterar uppdelningen öst och väst. Man går med på tanken att demokrati bara kan komma härifrån och att diktatur är en del av där borta. Men är det någonting som borde genljuda i våra liv, vi som tänker på händelserna i Iran som det bästa som hänt på mycket länge, så är det kvinnorörelsens slagord från 1979: "Frihet är varken västligt eller östligt, det är universellt". Att som brydd svensk vara tyst för att man är rädd att gå in i kolonisatörsrollen utmanar inte alls idén om "vi här" och "de där", att det som drabbar dem inte skulle påverka oss. Det förstärker snarare den bild som regimen vill skapa: Iran är ett offer och kraven på demokrati är en konspiration från väst.

Därpå övergår hon till att ta upp de iranska protesternas könsdimension - och etniska minoriteters relation till regimen. Dessa aspekter är helt frånvarande hos dem som mer eller mindre föraktfullt talar om protesterna som ett medel- och överklassfenomen - och hyser romantiska föreställningar om det enkla, fattiga folk ute på landsbygden som stödjer regimen. Föreställningar som utgår från en klumpig, enkelspårig klass- och maktanalys.

Ett avspänt meningsutbyte?

Humanistdebatten går vidare. Och det visar att Humanisternas offensiv har lyckats i en mening: den har väckt reaktioner, den pratas om. Vilket tyder på att de rört vid en nerv. Jag ser det som ett tecken på att Humanisterna utgör ett positivt, vitaliserande inslag i offentligheten.
Nu har tio kristna debattörer svarat på det manifest för ett sekulariserat samhälle som publicerades på DN Debatt 19/6. Debattörerna skriver:

Det kan bara konstateras att den slagordsmässiga tonen i det här manifestet, och i mycket av den offentliga debatten, förhindrar ett avspänt meningsutbyte. Annars skulle det vara rimligt att diskutera om det verkligen är förenligt med ett humant samhälle att miljoner ofödda varje år dödas av helt legala aborter och att befruktade foster blir mänskliga försöksdjur.

Det skulle också kunna föras en debatt om det enkönade äktenskapets berättigande utan att alla motståndare beskylldes för att vara homofober och för att sympatisera med dem som tar till våld mot homosexuella.

På allvar tycks de alltså mena att användandet av uttryck som att miljoner ofödda dödas skulle bana väg för ett "avspänt meningsutbyte". Att det skulle vara invändningsfritt, och inte alls väcka känslor, att tala om embryon i stamcellsforskning som mänskliga försöksdjur. Att homosexuella, och alla som anser att homosexuella ska åtnjuta samma rättigheter som heterosexuella, helt lugnt och avspänt ska tolerera en debatt om det enkönade äktenskapets berättigande - där det ska anses helt okej, och inte alls diskriminerande, att förvägra homosexuell kärlek likaberättigande (sålänge alla är goda nog att tycka att homosexuella ska slippa få pryl, så...).

Det är lite lustigt med den totala bristen på insikt i hur den egna positionen kan vara precis lika provocerande, och upplevas som inte precis mindre rigid, än de klara ställningstaganden debattörerna reagerar på. Blindheten för att de egna värderingarna inte är självklara demonstreras också av att en av de personer som får statuera exempel på oundgänglig kristen godhet är moder Teresa. "Skulle moder Teresa vara en bakåtsträvare?" är den rubrik som artikeln fått. Och för flera bloggare är svaret självklart: ja, visst var hon det.

Missa inte

- Håkan Lindgrens instick i Humanistdebatten (DN)

- Dilsa Demirbag-Stens kommentar till burka-, nikab- & hijabbärande samt Sarkozys förespråkande av burkaförbud (GP)

Uppdatering: läs också Jonathans analys av den iranska regimens "antisionistiska" retorik.

99% melankoliker

Det är vad jag är enligt ett tyskspråkigt, naturligtvis oerhört djupgående och totalt tillförlitligt personlighetstypstest på internet.
Nåja, det finns ju en procent av nånting annat också där nånstans.