50-listan, del 17: High Noon/Sheriffen

I'm on a roll här med min 50-lista nu...

En annan självskriven film här är Fred Zinnemanns High Noon, eller Sheriffen som den faktiskt egentligen heter på svenska, från 1952. Ogillad av vissa för att den är för artsy-fartsy för att vara en "riktig västern" - uppskattad av andra just därför. 
Med en europeisk vänsterintellektuell regissör och en ännu mer vänsterinriktad manusförfattare har filmen om en ensam man och hans kamp mot kollektiv feghet lästs som en allegori över McCarthy-eran. Ibland har man hellre velat se den som en sartreansk västern. Tydligt är hursomhelst att filmen bär på ett klassiskt expressionistiskt arv, med (vid sidan av "Do Not Forsake Me, Oh My Darlin'") dissonant musik, skeva vinklar och enkel symbolism. Man skulle också närmast kunna kalla den ett kammardrama, som bygger på rummets och (framför allt) tidens enhet.
Men framför allt är den jävligt spännande. Enligt en entusiast som vigt en hel nätsida åt den här filmen har den bara visats på svensk tv en enda gång. Hen skriver:

Jag var mycket ung när jag såg på den här filmen första gången. Den visades på tv. Vad jag vet om så har filmen visats i svensk tv endast en enda gång. Det var väldigt fascinerande att se filmen och extremt spännande. Jag gillade skarpt hur klockorna på filmen tickade ned mot den explosiva slutet. De actionscenerna som utspelas där står än idag.

Jag kan skriva under på varje ord, jag har också ett mycket levande minne av att som mycket mycket ung - samtidigt som den för mig okända skribenten då, kanske - ha suttit på nålar framför föräldrahemmets tv, fylld av stark oro för hur Gary Cooper skulle klara sig.

Dessutom kan man, och det tycker man är roligt som medelålders cineast, se en ung Lee van Cleef i Sheriffen.

Tyvärr får man inte dela med sig av filmen från Youtube. Man kan klicka sig fram till att se hela filmen på 
http://www.highnoon.se/
men jag tycker man ska köpa den på dvd istället. 

Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15,16