The life of the mind

I en fin essä i DN beskriver Anna Lindgren den kvinnliga minoritetsproblematiken i form av ett schackproblem. Essän är strukturerad i elva punkter - elva olika schackdrag. Utgångsläget är situationen att vara ensam kvinna i en församling bestående av hundra schackspelare - och problemet som ska lösas är vilken strategi som bör anammas för att kunna handskas med problemet "att bli varse om sig själv som ensam kvinna i en församling bestående av hundra schackspelare". Man måste, som Lindgren skriver, "hantera den subjektiva känslan av det objektiva faktum att man avviker från en homogen grupp". Och det tjänar ingenting till att försöka stoppa huvudet i sanden och låtsas som att avvikandet inte finns - söker man själv glömma gör omvärlden det oundvikligen åter påmint.

3. Denna känsla av synlighet, som helt enkelt är ett resultat av sällsynthet, måste även förstås i relation till att schackvärlden i hög utsträckning befolkas av människor som anser kvinnan vara en särart. Det är svårt att komma åt, eftersom det är en inneboende egenskap i spelets kulturella status. Schacket har ett egenintresse av att upprätthålla en viss exklusivitet. Eftersom kvinnor är den enda grupp som ännu inte är inkluderad, så vill man inte gärna tro att kvinnor kommer att bli lika bra - det blir onekligen en degradering, för då kan bokstavligen vem som helst bli bra.
Jag vet inte varför kvinnor slutar att spela, men jag vet att det här är anledningen till att kvinnor inte börjar att spela. Ingen vuxen människa vill tillbringa sin fritid med att ställa sig lägst i en hierarki där en enda person inbillar sig att han är överlägsen på grund av sitt kön. Den godbiten bjuder man inte på.
Det här är verkligen ett reellt problem - anta att ett gäng tjejer börjar samtidigt och plötsligt bildar bulk längst ner i botten av schackturneringarna. I övrigt bara män. Det ser inte bättre, utan sämre ut. Rent statistiskt så bidrar man då till att förstärka könsskillnaderna i ratingbandet, i varje fall i ett kortsiktigt perspektiv.

4. Vad är konsekvensen av en grupps dominans inom ett område? Naturligtvis att den får tillfälle att förskansa sig, få bättre kunskaper och en fördel gentemot alla andra. Att komma som kvinna till ett mansdominerat område innebär ofta att man från en sämre utgångspunkt förväntas försöka motbevisa den rådande ordningen genom att helst bli bättre än andra. Om man lyckas med det är allt gott och väl, och bördor bliva minne blott.

5. Fördelen (och nackdelen) med en kollektiv identitet är att bara när bördan delas av flera axlar, så kan den enskilda falla ur. Det är inget svek mot mannen att vara man och dålig i schack, när 99 av de 100 bästa i världen är män. Som kvinna, måste man antingen hänge sig helt, det kan man göra på ett område, kanske två, under en period i ett liv. Eller inte spela alls? Kan man inte vara hellre än bra och skrävlande överskatta sin förmåga i hela sitt liv? Är det breddområde som nästan alla män befinner sig i inte möjligt att beträda för kvinnor?
Jo och nej. Inte på samma villkor. Inte utan att göra sig löjlig. Inte utan att bekräfta folks fördomar. Inte utan att avsäga sig sin självcensur och acceptera att Världen ser med hånfulla ögon, men att det inte ligger inom min räckvidd, det behöver inte vara min uppgift, här och nu, att ändra världens sätt att se.

Men man måste utsätta sig.

Det finns mycket fördomar för att det finns så få bra kvinnor. Kvinnor vill inte börja spela för att det finns så mycket fördomar. Få kvinnor blir bra om få kvinnor spelar. En grundläggande insikt är att kvinnor i toppen fyller en funktion mindre som förebild för kvinnor och mer som föreläsning för män. Ju fler kvinnliga elitspelare som slår sig fram, desto mer utrymme finns det också för kvinnlig bredd.

Nej, detta handlar naturligtvis inte (bara) om schack. Lindgren skriver sin essä i ett sammanhang som visserligen inte är så extremt i sin mansdominans som fördelningen 99-1, men i vilket hon ändock tillhör en tydlig minoritet. DN:s essäer skrivs fyra av fem gånger av en man. Jag räknar till 51 länkade essäer i marginalen till Lindgrens text ute på DN-nätet. Elva av dem är skrivna av kvinnor; fyrtio av män.* Och alla vet ju att DN är det medium som har högst kulturelitstatus (vilket är en del av förklaringen till att vi blir så arga på det när det inte lever upp till sin upplevda höjd). Att könssegregationen är lite extra tung just där, även om den existerar också på andra plaser där the life of the mind utspelar sig (av Svenskans trettio senaste understreckare är tjugotvå författade av män), det har förstås sin speciella orsak och betydelse.

8. Jag hade ju alltid undrat i tysthet om det har ett egenvärde att sträva efter en jämn könsfördelning. Och först när jag började spela schack formulerat vad det har för värde på det personliga planet. Men för världen i stort? Svaret är att det inte finns något egenvärde i att ha lika många män som kvinnor, men om man inte har det är det ett tecken på att något är fel.
Om man har som utgångspunkt att alla människor är lika så förväntar man sig ju att framgång och status också ska fördela sig lika. Hittar man då grupper som fastnat på vägen här och var, då är det ett misslyckande. Då är det ett alarmerande tecken på systemfel.
Schacket har något som gör att både barn och vuxna kan mötas på lika villkor, över alla gränser utom kön. Av alla strukturella problem som man kan tänka sig så har det alltså något som exklusivt drabbar kvinnor.
Schack i vår tid bär på nyckeln till ett av våra största samhällsproblem.

Och lösningen kan inte heta att skapa särskilda arenor för kvinnor.

10. När man stöter på hinder så finns det två principiella sätt att komma vidare. Antingen löser man problemen eller så går man runt dem. Och jag tror att oavsett vad man tror om damturneringar, så är det att gå runt problemen. Jag vet inte vad det är för mekanismer som gör att det läcker kvinnor som ett såll ur schacket, men inte upphäver man dem på det sättet. Man skulle kunna tro att det löser synlighetsproblemet, men det kvarstår ju, det enda man har gjort är att försöka göra individuella kvinnor mindre synliga. Jag tror att schack behöver samma ideologiska diskussion som så många andra, om vad som är syftet och vad som är målet.
För mig är målet inte bara kvinnor, utan att identifiera och låsa upp vad det än är som upprätthåller kunskapsdominansen och håller kvinnor ute. Där, i det ledet, i den processen, har vi den verkliga vinsten.
Om det känns övermäktigt. Om man inte ens i ett spel oberoende av kropp, pengar, språk, och därför också av ålder, klass, nationalitet; om man inte ens där lyckas låsa upp detta okända sista som drabbar kvinnor - då förstår jag inte hur man ska klara det någonstans alls.

Detta okända sista som drabbar kvinnor. Att fortfarande i medelåldern känna skräcken för att vara den dumma lilla bruden. Att försöka antingen vara ofelbar (vilket misslyckas eftersom man är mänsklig) eller osynlig (vilket bara lyckas om man inte har några som helst bekräftelsebehov (men det har man eftersom man är mänsklig)). Utanför Lindgrens spel (jag undrar iofs om det verkligen är så frikopplat från klass som hon beskriver det) finns alla de kroppslösa markeringar som satt sig i kroppen och i själen - hos betraktaren liksom hos den betraktade. Jämförelsen mellan spelet och essäsidorna håller inte fullt ut. Men det finns även då det gäller det intellektuella och fördjupande samtalet ett ideal som säger att där ska anden kunna röra sig fritt. Utan pengar, utan betungande kropp.
Så förljuget det är. Men ändå så omöjligt att låta bli att sträva efter.

* Det är inte någon tillfällig trend att könsfördelningen på mer djupgående kulturartiklar är så sned. Den har alltid varit sned och är just nu mindre snarare än mer sned än vanligt. Jag har kontrollerat saken här, här och här.

Uppdatering: På sidan Schacksnack länkar man till Lindgrens artikel under rubriken "Varför är det så få kvinnor som spelar?" Man avböjer att kommentera ytterligare, men väljer att illustrera inlägget med en stor bild på två blondiner på scen, konventionella skönheter med aftonklänning och glitter runt handleden i leende färd med att riva av något musikaliskt nummer. Detta är alltså vad schacksnackarna tycker bäst illustrerar ett resonemang om kvinnor och schack. Jag förstår att få kvinnor känner sig tilltalade av en sådan miljö. (Eller råkar den ena kvinnan på bilden vara Anna Lindgren? Jag tvivlar.)
Den första kommentar jag fick till den här postningen, en kommentar jag ganska snabbt tog bort, var en hänvisning till en tonårstjejs blogg. Kommentatorn, som utgav sig för att vara den här tjejen, öste på med smileys och pusskramar och uppmanade mig att gå in på bloggen för att ge svar på frågan "om hon skulle passa med blå ögon" (något bloggerskan undrar efter lite lek med photoshop). Tja, varför lämnar man en sådan kommentar måntro?