Vad är det för veckonummer egentligen? Äsch, nu skiter jag i detta

Jag har ju i ungefär en månads tid försökt samla mina medieexkursioner till veckovis uppdykande företeelser, för att inte fastna i det bloggträsk som handlar om att ständigt reagera på mediainslag istället för uttrycka sina egna hugskott osv, och om att ständigt falla för frestelsen att twinglyhora sig i syfte att vinna fler läsare. Men det blir röriga och konstiga, dessutom förmodligen ganska ointressanta postningar av det hela. Och häromdagen upptäckte jag att jag förmodligen konsekvent tagit fel på veckonummer, kallat vecka 37 för 39 e likn. Så, vilken bättre ursäkt att ge upp projektet? Men jag kan ändå inte låta bli att göra en sista medierundtur. Here goes.

Moral, politik och historia är ett höggradigt aktuellt temakomplex. Dagens understreckare i Svenska Dagbladet är exempel på det, liksom gårdagens. Dagens förtäljer intressant om den mytiska och självförhärligande, men historiskt sett felaktiga, bild av förflutenheten som är politiskt och pr-mässigt gångbar på Island. Gårdagens om hur kalla krigets slut skapat ett större andrum för svenska historiker att moraliskt reflektera över det svenska agerandet under andra världskriget. Det är intressant att koppla de här båda texterna till en kommentar från förra veckan i samma tidning -- "Historien ska förstås, inte censureras". Henrik Höjer gick där i polemik mot dagens tendens att döma historien utifrån vår egen horisont, vilken ibland medför en lust att handgripligen lägga den till rätta. Han har helt klart en poäng när man tänker på de ansatser som gjorts att frisera Astrid Lindgren eller Hergé till något med dagens mått mätt mer politiskt korrekt (detta trista & missbrukbara uttryck...). Det borde verkligen vara självklart att man inte går in och ändrar i litterära och/eller konstnärliga verk för att tvinga in dem i rådande tidsramar. Men jag tycker Höjer verkar blanda samman kritisk analys med efterhandscensur. Han skriver såhär:

Det finns fler exempel än kritiken mot Hergés tidstypiska rasism. För en tid sedan kritiserade författaren Maja Hagerman (Populär Historia 11/06) nyutgåvan av Tacitus nästan 2000 år gamla skrift om germanerna: ”En ny utgåva av Germania kom på svenska förra året. Och där klingar Tacitus ord om germanernas renhet ännu med samma vördnad. Passagen om deras oblandade ursprung återges som om det vore en verklig biologisk iakttagelse – en sanning från forn­tiden som inte behöver kommenteras.” Tidigare har även Pippi Långstrumps ”negerkung” varit uppe till diskussion, liksom Evert Taubes sexistiska texter. Kulturarvet är ju inte alltid något kul arv.

Rätta mig om jag har fel, men när Margareta Winberg kritiserade Evert Taubes sexistiska texter så var det väl inte i syfte att ändra eller förbjuda dem, utan bara precis just i syfte att, utifrån egen ståndpunkt, kritisera dem? De båda understreckare jag hänvisar till ovan pekar, tycks det mig, på hur politiska skeenden och ställningstaganden oavsett om vi vill det eller inte påverkar och flätas samman med vår historiesyn. Ibland ligger det moraliska ställningstagandet redan i beskrivningen av någonting, en sångtext eller ett skeende. Detta demonstreras med all önskvärd tydlighet i frågan om folkmordet på armenierna -- alltså frågan om huruvida detta skeende ska ges beteckningen folkmord eller inte. Dagens Nyheters huvudledare tog igår avstånd från att man beslutat ta upp den här frågan i amerikanska kongressen. Och nog finns det all anledning att akta sig för en ordning där det är politiker, istället för historiker, som slår fast vad som en gång hänt. Samtidigt är detta, som Göteborgsposten idag genmäler, en fråga som redan är grundligt politiserad i och med det turkiska styrets vägran att erkänna vad historiker redan fastslagit. Och nog är det, i grund och botten, hur som helst svårt att komma runt den politiska sanktioneringen av det historiskt fastställda. Vi kan ju föreställa oss att en kemalistisk friskola skulle vilja slå upp sina portar i Stockholm, och där lära ut en helt annan bild av historien än den att det skedde ett turkiskt folkmord på armenier 1915. Någonstans är det motstånd detta otvivelaktigt -- i alla fall förhoppningsvis otvivelaktigt -- skulle väcka politiskt grundat. På samma sätt skulle en kulturfestival anordnad av förintelseförnekare med säkerhet -- förhoppningsvis med säkerhet -- nekas bidrag om de skulle ansöka om dylikt, och på samma sätt är det en politiskt satt gräns som stöts emot.
Därmed alltså inte sagt att man inte ska vara noggrann med i hur hög grad historiebilden ska skapas och vaktas av politiker. Jag för min del är inte säker på att Forum för levande historia, en skapelse som ofta kritiseras utifrån utgångspunkten att det allt för mycket handlar om ett politiskt verktyg, borde läggas ner -- men nog ska kritiken tas på största allvar. Och ifråga om folkmordet på armenier är det svårt att inte tänka på Frankrikes beslut att göra förnekandet av detta straffbart -- ett slags tuktande av historiebilden som definitivt går över gränsen, och som dessutom förmodligen i någon mån motiverades av oviljan att släppa in Turkiet i EU. Att vår bild av historien lätt låter sig användas i det ena eller andra dagspolitiska syftet är ett faktum vi inte kommer runt. Men vi kan ju vara mer eller mindra medvetna därom.

En närliggande historia är fyrtiotalisternas, 68-generationens, köttbergets. Det har kommit en ny antologi med självbiografiska 68-texter, Tidsandans krumbukter. David Wästerfors recenserar den i Sydsvenskan och är kluven. Han blir mot sin vilja intresserad av de texter som går emot strömmen och ger andra bilder än de självförhärligande och -bekräftande, men önskar sig till slut en helt annan bok: en som författats av de som inte ingick i den tidens usual suspects, det politiska och kulturella jet set vi kommit att förknippa hela 68-generationen med. En sådan bok skulle jag också vilja läsa. Men jag vill gärna läsa Tidsandans krumbukter, den går direkt in på min lista. Kanske kan den ytterligare förmänskliga denna demoniserade generation som så länge varit den främsta måltavlan för kollektiva faders- och (mindre uppmärksammade) modersuppror. Själv är jag snarast kluven till hela köttberget, lika tacksam för Vilse i pannkakan som irriterad över den revolutionära självgodheten med alla dess omsvängningar. "Generationen som alltid har rätt", kallade någon den. Björn Kumm tycks, av recensionerna att döma, köra på i det invanda med sin Che Guevara-biografi -- att vissa aldrig lär sig.