Jag - en moraltant från nittonhundratalet

Stickspårsvis till prataomdet-grejen reagerade jag på den här meningen i en DN-artikel: Det blir en besvärande avancerad konflikt för några som inte dejtat mer än ett par veckor. 
"Alltså, jag fattar inte det där med dejtingkulturen.Man provar ut varandra som ett par skor eller nåt, glider in i och ut ur varandra med isande lätthet", vräkte jag ur mig på Facebook. "Nä, jag förstår inte heller. Skulle det vara för tidigt att prata känslor när man träffats ett tag och legat med varandra några gånger?" svarade en väninna. Och jag öste vidare med att "det här med dejtingkulturens semi-relationer är något som tycks mig väldigt kallt och krasst. Mkt mer så än engångsligg eller kk-relationer - som ändå är rätt tydligt definierade, även om de säkert också kan bli mkt mer komplicerade än vad som ursprungligen var tänkt...." - vilket i sin tur föranledde Anders T att skriva ett blogginlägg på temat. 
Det hela verkar vara en generationsfråga. Grejen med "att dejta" fanns inte på "min tid" (jag är 60-talist). 
Fast det behöver ju inte vara bra bara för att jag inte förstår det. Liksom.

Var finns nyansbristen?

"Varför detta behov av nyanslösa överdrifter?" undrade Sakine Madon i gårdagens Expressen. Ja varför, Sakine? För det är ju till dig frågan bör ställas.
Om prata-om-det-initiativet skriver du att "Alla ska tycka 'rätt', ingen får problematisera för mycket" och att den bakomliggande "tesen" är att "kvinnor förutsätts vara oskyldiga änglar". Men nae...? Hur många bidrag har du orkat läsa, liksom? Läst detta, detta eller detta?
Och vem är det som inte "får" problematisera, vilka försök till bidrag censureras bort för att de inte är "rätt" - vad är det som inte är "rätt"? You lost me totalt.
Att det däremot finns ett mönster av att kvinnor/tjejer oftare tycks uppleva att deras vilja negligeras, att de inte respekteras osv - det som du så finstämt kallar för "den kvinnliga offerrollen" - visst, det finns förstås en möjlighet att det handlar efter att gå efter ett väldigt betvingande manus. Det kan dock också helt enkelt vara ett uttryck för hur verkligheten ser ut.

Den saknade ömsesidigheten

Hela idén med att "prata-om-det" är nämligen att man förvandlar en ömsesidig akt mellan två eller flera personer till ett enpartssamtal: till en narrativt tillrättalagd berättelse, en monolog där den ena parten ger sin förenklade beskrivning av hur en inte sällan ytterst komplex relationen eller situation sett ut.

Så skriver Johan Lundberg på Axess-bloggen.
Karlen har missat att det är just brist på ömsesidighet som karakteriserar akterna i berättelserna inom prata-om-det-ramen.
"...en narrativt tillrättalagd berättelse.." No shit Sherlock. Alla självbiografiska berättelser är narrativt tillrättalagda på ett eller annat sätt. Det är nämligen svårt att överhuvudtaget återge självupplevda händelser på något annat sätt.
Vad anser han är alternativet - om man nu vill skapa större lyhördhet inom sexuella relationer? Tja, antingen hålla käften och stanna hemma från krogen, tydligen. (Ett råd som lär vara särskilt riktat mot kvinnor.) Eller, tydligen, leta upp den gamle "partnern", någon vissa av berättarna har skäl att vara direkt rädd för och andra berättare har anledning att tro inte precis skulle vara dialogvilliga. Ska deras samtal i så fall vara öppna för alla att läsa eller ska de sitta för sig själva undagömda nånstans och bearbeta privat och utan chans att detta bli det folkbildningsprojekt det har viss möjlighet till?
Men syftet är naturligtvis att skapa intryck av att berättelserna helt enkelt är otillförlitliga. I välbekant ordning. (Till övervägande delen men inte enbart) kvinnor berättar om erfarenheter av (till övervägande delen) män som begår allt från engångsvåldtäkter till regelrätt långvarig misshandel, via att ha sex med en sovande (verkar nästan populärt, det där) till bara tjatighet och att komma med patetiska lögner för få tillträde till en kvinnas lägenhet om natten och där vara inställd på att ha sex med nån vars eventuella entusiasm, eller brist på, för det hela man är tämligen likgiltig för.
Konservativa vänner av mansordning brukar tycka den här typen av berättelser är som små irriterade myggbett att försöka klia bort.
Men det var ju det där med den frånvarande ömsesidigheten och behovet av att prata (ett behov som smälter bort i passionens hetta men inte om denna hetta bara är ensidig), Johan Lundberg. Att du inte har det behovet betyder inte att människan bredvid dig inte heller kan ha det.

Några osorterade reflektioner angånde kvällens debatt:
- att det på ett sätt är olyckligt att detta kommit fram p g a Assangeaffären, men samtidigt underbart om "prata-om-det"-grejen kommer visa sig vara det starkaste resultatet av den
- att det är underbart att även män deltar men jag inte kan komma ifrån en smygande misstanke att dessa skänker en legitimitet och ökad tilltro åt "prata-om-det" - till skillnad från om det "bara" vore kvinnor som, det vet ju alla, älskar att göra sig till offer och bedriva egenterapi och vara alltför subjektivt besvärliga, själv- och känslofixerade, skvallriga, och allt det där.

- att det är olyckligt om fokus blir alltför starkt på "varför sade jag inte nej"-grejen (som Camilla Lindberg körde hårt med). Den är viktig men så också motfrågan "varför var hen ointresserad av min inställning, min vilja och mina reaktioner?"
Hen, förresten. Ett bra ord. Men är det egentligen bra att använda i detta sammanhang? Även om män också råkar ut för tjatsex från kvinnors håll, tafsande osv, så är ändå könsmönstret tämligen tydligt och att som vissa gör maskera könstillhörigheten på de konkret involverade skulle också kunna lägga en dimridå över detta mönster.

Själv-skuldbeläggningen från utsattas sida - och då talar jag om hårt utsatta - är för övrigt deprimerande tydlig. Läs till exempel Sofia Mirjamsdotters starka berättelse på Dagens Arena. (Och en vidrig, alltför vanlig typ av, kommentar.)
Kampanjens syfte kan knappast vara, och är inte, att öka skuldbeläggningen.

Uppdat.: det var sent igår när jag skrev och jag har ändrat lite språkligt för att bli tydligare.

Uppdat. 2:  Niklas H på samma tema.
I Svenskan sägs det rentav vara revolution på gång! Inte illa.

Twitternytta

Jag ska aldrig mer gnälla på twittrandet. Prata om det-kampanjen, som ju inleddes på twitter, gör mig otroligt glad och den är så välbehövlig.
Nu har den, som väl inte många missat, en egen hemsida, med länkar till olika berättelser och bidrag.
Det är så många som berättar om detta att bara ha gett vika, på grund av någon slags ovilja att hamna i en offersituation, av missriktad hänsyn till "partnern" eller av något dunkelt skäl man själv inte förstår. Jag påminns om en händelse för länge sedan, när jag fortfarande var tonåring men hade flyttat hemifrån, under en period när det var alldeles för mycket uteliv och alkohol och en kväll när jag hade föresatt mig att gå hem tidigt, själv och nykter.
På vägen hem stötte jag på honom, en kille från Stockholm som var på besök i staden tillsammans med en väninnas pojkvän. Oj vad han beklagade sig över sovsituationen. Han hade minsann bara en tunn och hård madrass att ligga på (det var lögn, fick jag senare veta - han sov i en bekväm utdragssoffa). Ojojoj hade inte jag plats...? Jodå, jag hade ju en soffa. Okej då. Väl där - kan jag inte få ligga i sängen? Jag lovar att vara en snäll pojke. Jaha och sen var han bara där, i sängen. Utan något uttryckligt medgivande från mig (jag hade bara försökt skratta bort det där med "snäll pojke" osv, som om det verkligen bara vore ett skämt om än väldigt dåligt). Och sen... ja, jag gav bara vika direkt. Mitt självförakt dagen efter var enormt. Jag hade inte ens försökt stoppa honom. Varför? Jag var både nykter och vaken. På något sätt vågade jag inte ens testa min förmåga att komma ur situationen. Antingen av självöverskattning (det bedrägliga "okej jag väljer det här" eftersom man är rädd att den bild man vill ha av sig själv som stark annars kommer att krackelera - genom att inte testa kan man leva vidare i illusionen av att egentligen lätt ha kunnat sätta stopp för det hela) eller tvärtom på grund av att jag egentligen inte hade något självförtroende alls ("det är inte lönt att ens försöka sätta emot; han är starkare").
Detta är en ljust grå händelse jämfört med många av de andra som beskrivits.
Jag är helt för en samtyckesparagraf i lagstiftningen, men vi kommer aldrig att kunna lagstifta bort lögner, bristande respekt, felläsningar av situationer osv. Däremot kan vi alltid prata om det, och det är bra. Det går att förändra attityder.
Några av de bidrag jag särskilt rekommenderar: Lisa Magnusson om att även tjejer/kvinnor kan tjata, Opassande-Emma om att eftersträva förståelse, Niklas Hellgren om grov våldtäkt, ältande och att bli beroende av sin plågoande.

Tomten rekommenderar och kommenterar

Jag tipsar om några julklappsböcker i Kristianstadsbladet idag. Min kollega Maria Ehrenberg gjorde detsamma häromdagen.

Lagom till jul har en spännande diskussion om klasskildringar på film brutit ut i Aftonbladet. Ja, nu skriver jag alltså i hopp om att diskussionen kommer att fortsätta. Det är alltid lika provocerande med litteraturvetare som uttalar sig om vad film kan och inte kan göra. Nu är det Magnus Nilsson som hävdar att filmen inte är ett medium lämpat för att skildra klass. "Film är ... ett visuellt medium, och antagligen är det lättare att visa människor som super än att redogöra för de intrikata klassprocesser som formar deras öden", skriver han. Och:

Att frågor om klass aldrig varit lika viktiga inom filmen som inom litteraturen kan bero på att filmens infrastruktur är mer komplex än litteraturens och att arbetarklassen och arbetarrörelsen därför haft svårare att göra inbrytningar där. Redan under 1800-talet kunde svenska arbetare skapa litteratur och sprida denna genom exempelvis arbetarpressen eller via arbetarrörelsens förlag. Att skapa film krävde dock redan tidigt tämligen stora resurser, och i dag är det näst intill omöjligt att hävda sig i filmbranschen om man inte sitter på stora mängder kapital. 

Utgångspunkten för Nilsson är skillnaden mellan filmatiseringen av Svinalängorna och själva romanen. I den frågan har jag inte ett pip att tillföra, eftersom jag varken sett filmen eller läst boken. Men vad gäller frågan om klass på film tycker jag inte han har många rätt. Så har han också fått effektivt mothugg av Jacob Lundström och mindre effektivt av Johannes Björk.
Min spontana reaktion: klasskildringar har varit ett bärande tema genom hela filmhistorien. Säkert håller inte alla måttet inför ett öga som kräver arbetarrörelsens godkännandestämpel. Men skillnaden mellan att ha och inte ha har skildrats och nyttjats dramatiskt från stumfilmstiden och framåt, i allt från en melodram som Ingeborg Holm (som åstadkom en förändring av fattigvårdslagstiftningen), via tysk expressionism (Sista skrattet, någon?) och Neue Sachlichkeitstrenden (Freudlose Gasse), Chaplinfilmer och gangsterfilmer från Hollywood, fram till och bortom Thelma och Louise eller den tydligen redan glömda svenska surprisehiten Darling.
Jag kommer inom strax att lägga upp en spännande omröstning här på bloggen där ni läsare får välja bästa klasskildringen på film, utifrån mitt högst subjektiva urval.

flm-reklam

Det är ju tradition att jag gör reklam för varje nytt nummer av tidskriften flm som kommer ut. Nu har jag varit lite trög med det - senaste numret har varit ute någon vecka. Som vanligt är det matigt. Specialaren denna gång är en titt på 1970 års svenska filmproduktion. Tycker man inte direkt att detta låter spännande vet jag inte hur jag ska kunna förklara det som för mig är så självklart intressant med ämnet - men lite porr kanske ändå kan locka i så fall? Mariah Larsson medverkar nämligen med en titt på svensk porr av denna årgång.
Själv bidrar jag med en kortkortis om David Lynch.

Och för alla er därute som inte får nog av flm finns dessutom höstens dubbelnummer att ladda ner i pdf-form. Jag rekommenderar där särskilt Karoline Östmans artikel "Under en fatsuit" samt min egen "Adèle Hugos revansch".

Vargas Llosas oälskade styvbarn

Skriver idag om Nobelpristagaren i KB.
Är man fåfäng om man tycker ens egen rubrikidé var bättre? (Den som jag satt till det här inlägget.)
Ekis Ekmans artiklar finns här: 1 & 2. Man kan ju inte påstå att de orsakade en bloggbävning direkt men de har onekligen haft inflytande på ett sätt jag tycker är synd. "Usch vilket mansgrisigt sätt att beskriva kvinnor på. Honom tänker jag då inte läsa!" skriver en kommentator (här). Jag tror inte det var detta Ekis Ekman egentligen ville (att man skulle strunta i att läsa Vargas Llosa alltså). Men hennes läsning är ickedestomindre demoniserande, slarvig och enögd, även när det gäller Det gröna huset (som är den bok hon först tar upp).

Jag måste dock säga att det här avsnittet om hustrun i författarens Nobelföreläsning inte precis gjorde mig tårögd av rörelse, snarare lätt deprimerad:

Utan henne skulle mitt liv för länge sedan ha upplösts i en kaotisk virvel, och varken Álvaro, Gonzalo, Morgana eller de sex barnbarn som förlänger och gläder vår tillvaro skulle ha existerat. Hon gör allting, och hon gör det bra. Hon löser problemen, sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och intränglingar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor, och hon är så generös att till och med när hon grälar på mig ger hon mig den bästa komplimang som finns: ”Mario, det enda du duger till är att skriva.”

Well, den här typen av markservice är väl vad som alltid gjort att män kunnat växa - och kvinnor krympa. Tänker jag.

Entzauberung der Welt

Jag vet att man nog inte borde göra såhär - kanske är det rentav omoraliskt - men det framstår för mig just nu som oemotståndligt. Naturligtvis kan jag inte ta ställning i frågan om Assange och våldtäktsanklagelserna eftersom jag lika lite som alla andra utom de direkt involverade vet vad som skett. Men när jag (långt efter alla andra, I guess) läste Daily Mails redogörelse för, eller snarare starkt vinklade berättelse om, det hela blev jag helt och hållet fascinerad av det trist banalt vardagspatriarkala drama som utspelar sig där. Om, och enbart om, man (helt i linje med tidningsartikelns tendens) bestämmer sig för att strunta i själva det eventuella juridiskt fastställbara övergreppet, och om man lägger till lite själv utifrån egna erfarenheter och tusentals berättelser med och utan sanningsgrund.
Alltså där är man då, en ung kvinna i chockrosa kashmir. Man är blond, man är snygg, man är allmänt fabulös. Det är snudd på att solen lyser ut ur arslet på en. Men något fattas - själva solguden. Julian Assange, International Hero. Han är fanimig det tjusigaste man sett och vilken karl! Osv.
Man gör allt för att komma i kontakt med honom. Tar ledigt från jobbet, tar på sig volontärarbete, går ärenden åt begärets mål. Och man lyckas. Man har honom på kroken! Naturligtvis har man inget emot att betala hans t-banebiljetter. Självklart vill man hjälpa till att hitta en laddare. Han tar ju på mig! Och vi är ensamma! (men varför måste han plötsligt hålla på och twittra mitt i alltihop?)
Så romantiskt det är att hångla inne på en biograf. Han vill verkligen ha mig. Och efteråt en promenad i parken... Men då säger han att han ska gå på kräftskiva (så söt han är när han försöker uttala det ordet på svenska!) och att han behöver sova lite för att orka. Jag ligger och tittar på honom medan han sover, och väcker honom efter tjugo minuter, precis som han sagt. Tydligen vill han inte att jag ska följa med på den där kräftskivan. Tråkigt, men han vill i alla fall ha mitt telefonnummer! Och säger att han ska ringa.
Han ringde! Vi kommer att knulla. Jag föreslog att vi skulle ses på hotell men det ville inte han. Det kommer att bli så pinsamt att ta hit honom till min sjaskiga lilla lägenhet... men vad gör man inte för en natt med Julian!
Något måste ha förändrats. Han verkade knappt glad att se mig. Jag betalade för hans tågbiljett men han satt bara och surfade under hela resan, tittade knappt på mig ens. Han brydde sig mer om datorn än om mig. Allt blev så kallt. Passionen och attraktionen verkade ha försvunnit. Och sexet... det kändes så tråkigt, så alldagligt.
När vi låg med varandra på morgonen igen använde han inte kondom trots att jag sagt att jag ville det. Det kändes som att jag inte riktigt var där överhuvudtaget. Jag verkade inte vara riktigt närvarande för honom heller.
Jag betalade för biljetten tillbaka åt honom och när vi skildes åt sa han att han skulle ringa mig. Men det har han inte gjort. Jag har ringt och lämnat meddelanden men han hör inte av sig. Vad ska jag göra nu? Jag kommer aldrig att få träffa honom igen. Men tänk om jag har blivit gravid? Eller om han smittat ner mig med något? Varför kan han inte åtminstone skicka mig ett meddelande. Vilken. Jävla. Skitstövel.

Inte fick jag något tack för att jag köpt den där jävla kabeln till honom heller.

....och där hade historien, om den vore sann, kanske kunnat sluta. Med business as usual för Julian och en ordinär lektion i nedvärdering för Woman B, som hon kallas i Daily Mail-artikeln.Om inte...
Skulle det visa sig att ungefär det här är vad som faktiskt utspelat sig skulle väl nätet brinna upp av purt kvinnohat. Men jag kan inte låta bli att känna en viss tjusning av att fantisera om möjligheten att det i hjärtat av hela denna internationella röra skulle kunna ligga "vad som förefaller vara ganska alldagliga sexuella händelser".

Apropå

...det där med sexköpslagen och skillnaden mellan Tyskland och Sverige så skriver jag lite idag om en person som spelat roll i den tyska debatten men är okänd här.
För några dagar sedan publicerade Dagens Arena ett reportage som handlar om just detta med "torsklag eller legalisering" och där den tyska lagstiftningen tas upp på ett differentierat och icke-fördömande sätt. Debatten har ändå nyanserats på sina ställen.