Entzauberung der Welt

Jag vet att man nog inte borde göra såhär - kanske är det rentav omoraliskt - men det framstår för mig just nu som oemotståndligt. Naturligtvis kan jag inte ta ställning i frågan om Assange och våldtäktsanklagelserna eftersom jag lika lite som alla andra utom de direkt involverade vet vad som skett. Men när jag (långt efter alla andra, I guess) läste Daily Mails redogörelse för, eller snarare starkt vinklade berättelse om, det hela blev jag helt och hållet fascinerad av det trist banalt vardagspatriarkala drama som utspelar sig där. Om, och enbart om, man (helt i linje med tidningsartikelns tendens) bestämmer sig för att strunta i själva det eventuella juridiskt fastställbara övergreppet, och om man lägger till lite själv utifrån egna erfarenheter och tusentals berättelser med och utan sanningsgrund.
Alltså där är man då, en ung kvinna i chockrosa kashmir. Man är blond, man är snygg, man är allmänt fabulös. Det är snudd på att solen lyser ut ur arslet på en. Men något fattas - själva solguden. Julian Assange, International Hero. Han är fanimig det tjusigaste man sett och vilken karl! Osv.
Man gör allt för att komma i kontakt med honom. Tar ledigt från jobbet, tar på sig volontärarbete, går ärenden åt begärets mål. Och man lyckas. Man har honom på kroken! Naturligtvis har man inget emot att betala hans t-banebiljetter. Självklart vill man hjälpa till att hitta en laddare. Han tar ju på mig! Och vi är ensamma! (men varför måste han plötsligt hålla på och twittra mitt i alltihop?)
Så romantiskt det är att hångla inne på en biograf. Han vill verkligen ha mig. Och efteråt en promenad i parken... Men då säger han att han ska gå på kräftskiva (så söt han är när han försöker uttala det ordet på svenska!) och att han behöver sova lite för att orka. Jag ligger och tittar på honom medan han sover, och väcker honom efter tjugo minuter, precis som han sagt. Tydligen vill han inte att jag ska följa med på den där kräftskivan. Tråkigt, men han vill i alla fall ha mitt telefonnummer! Och säger att han ska ringa.
Han ringde! Vi kommer att knulla. Jag föreslog att vi skulle ses på hotell men det ville inte han. Det kommer att bli så pinsamt att ta hit honom till min sjaskiga lilla lägenhet... men vad gör man inte för en natt med Julian!
Något måste ha förändrats. Han verkade knappt glad att se mig. Jag betalade för hans tågbiljett men han satt bara och surfade under hela resan, tittade knappt på mig ens. Han brydde sig mer om datorn än om mig. Allt blev så kallt. Passionen och attraktionen verkade ha försvunnit. Och sexet... det kändes så tråkigt, så alldagligt.
När vi låg med varandra på morgonen igen använde han inte kondom trots att jag sagt att jag ville det. Det kändes som att jag inte riktigt var där överhuvudtaget. Jag verkade inte vara riktigt närvarande för honom heller.
Jag betalade för biljetten tillbaka åt honom och när vi skildes åt sa han att han skulle ringa mig. Men det har han inte gjort. Jag har ringt och lämnat meddelanden men han hör inte av sig. Vad ska jag göra nu? Jag kommer aldrig att få träffa honom igen. Men tänk om jag har blivit gravid? Eller om han smittat ner mig med något? Varför kan han inte åtminstone skicka mig ett meddelande. Vilken. Jävla. Skitstövel.

Inte fick jag något tack för att jag köpt den där jävla kabeln till honom heller.

....och där hade historien, om den vore sann, kanske kunnat sluta. Med business as usual för Julian och en ordinär lektion i nedvärdering för Woman B, som hon kallas i Daily Mail-artikeln.Om inte...
Skulle det visa sig att ungefär det här är vad som faktiskt utspelat sig skulle väl nätet brinna upp av purt kvinnohat. Men jag kan inte låta bli att känna en viss tjusning av att fantisera om möjligheten att det i hjärtat av hela denna internationella röra skulle kunna ligga "vad som förefaller vara ganska alldagliga sexuella händelser".