Diggare

Det är en trend. Först var det Sakine Madons korta diggartext om Florence Valentins senaste album på Expressens kultursida. Sen kom Henrik Petersens hyllningstext till Depeche Mode på Aftonbladet Kultur. Därpå fyllde Morrissey femtio och alla möjliga kultursidor var fulla av alla möjliga fantexter. Och nu idag förklarar Andreas Nordström i Expressen vältaligt sin kärlek till AC/DC. Slutsats: kultursidorna blir mer och mer en tillflyktsort för popochrockdiggare som ger uttryck för sitt digg. Och det är väl okej. Ganska kul, t o m. Jag hoppas bara att det inte är skivbolagen som sitter nånstans där i bakgrunden och trycker på.
Hursomhelst. Texterna tenderar, bortsett från Madons kortis, att utgöras av mäns diggande av andra män (även om Susanne Ljung får vara med på ett hörn hos Nordström), och att varva självbiografiska anekdoter med analyser av idolernas aura och omgivningens respons. Både Petersens text om Depeche och Nordströms om AC/DC ställer idolerna i motsatsställning till ett kallsinnigt kulturetablissemang och förser dem - och indirekt skribenterna själva - med underdoggens subversiva stämpel. Det är lite lustigt. Inte bara för att skribenternas kultursideshyllningar i sig snarare vittnar om acceptans, omfamnande, utan också för att de drar diametralt olika, och motstridiga, slutsatser om vad det är som utanförskapet egentligen utgörs av. Distansen, bristen på patos hos AC/DC fungerar avtändande på de intellektuella, menar Nordström ("De visar aldrig så lite som en tendens till sårbarhet"). Medan Petersen ser Depeche Modes hudlösa distansbrist som deras akilleshäl ("Depeche Modes styrka var deras svaghet: de skämdes inte för att skämmas").
Jag vet inte. Nog är det fortfarande så att traditionell hårdrock, folkhemshårdrock s a s, är en lågstatusgenre, och samma gäller för traditionell synthpop (till skillnad från electronica som The Knife eller Sophie Rimheden). Kanske har det med arbetarklassanknytningen att göra (fast Nordström avfärdar den teorin rätt övertygande i fallet AC/DC), kanske handlar det istället om de råenkla, "primitiva" melodierna. Men jag undrar om det inte också är så att de båda skribenterna helt enkelt gärna vill att den där auran av något icke-accepterat, någon slags utanförskap, ska finnas där. Man vill ju så gärna vara lite subversiv. Vilket inte är helt lätt idag - i en tid då filmcensuren lägger ner och Motorsågsmassakern går att hyra på stadsbiblioteket; då Sonic Youth (som Nordström lätt briljant kallar "morgontidningspunkare") tillägnas en stor utställning på Malmö konsthall; då inte ens porr, numer ett respekterat ämne för akademiska studier, erbjuder någon verklig frizon undan snillet och smaken. Och då kultursidorna är fulla av rockochpopdiggares fantexter.