Krönikor & tema: genus

Ja, såhär går det när man försöker vara lite positiv. Det blir en halvdan krönika. Kanske borde jag satsa fullt ut på mörker, vansinne och död istället. En mörk och bra krönika skriver Cecilia Verdinelli i Göteborgsposten.


Gårdagens "Tema: genus" på Kunskapskanalen var mycket sevärt. Programmet går i repris sent på fredag kväll för den som missade. Kanske går det också att se via nätet nånstans.
Jag hade precis som programledaren Moa Elf Karlén varit rädd att det hela skulle bli en alltför tam tillställning, att diskussionen efteråt skulle bli till ett pinsamt försök att nå samma passionerade höjder som i Town Bloody Hall - närmast en omöjlighet i dagens officiellt pro-feministiska konsensuskultur. När så en ilsken svensk farbror ställde sig upp och började hojta om att mannen är offer trodde jag först att han var inhyrd av arrangörerna. Trots allt såg publiken till den stockholmska paneldiskussionen ut att till nittio procent bestå av etablerad kulturelit. Men någon från podiet intygade att uppträdet inte var arrangerat (kan detta ha varit lögn? kan de vara så sluga på Sveriges television?).
Den verkliga nerven infann sig emellertid med Lawen Mohtadis försök att ställa moderatorn Claes Borgström, den svenske motsvarigheten till Norman Mailer i Town Bloody Hall, mot väggen ifråga om hans funktion som försvarsadvokat för ett företag i ett mål där detta anklagats för just könsdiskriminering. Borgström vägrade diskutera frågan vare sig principiellt eller på annat sätt. Och med ens blottades en vanligtvis omsorgsfullt dold bild bakom det mysiga konsensus mellan den nye mannen och dennes gudrun schymanvasaller som brukar visas fram: bilden av den opportunistiske patriarken som, när denna blivit för stark för att ignorera, använder sig av feminismen och kvinnokampen till sin egen fördel och därmed både äter kakan och har den kvar (det vill säga bevarar patriarkatet i praktiken men bekämpar det i teorin). Jag sände några tankar till manliga akademikerkarriärister som använt sig av feminismens starka ställning inom poststrukturalistisk akademisk teori för att stärka sina egna intellektuella aktier.
Intressant var också den lilla schismen mellan Athena Farrokhzads konsekvent intersektionella perspektiv och Kajsa Borgnäs inhängnande av feminismen i en tryggt socialdemokratisk hage. Borgnäs spelade fram "identitetspolitik-kortet", vilket stärkte mig i min övertygelse om hur detta begrepp - "identitetspolitik" - kommit att bli till en svartepetter inom den interna vänsterdebatten; en obestämd men effektiv skamstämpel att förse konkurrerande kadrer med.
Mina tankar gick också till dem som uppenbarligen inte var inbjudna: Petra Östergren, Susanne Dodillet, Louise Persson och andra, faktiska feministiska "dissidenter" som hade kunnat lyfta samtalet ytterligare. När Borgnäs talade om vikten att se den materiella grunden för kvinnoförtryck tänkte jag på Dodillets bidrag i Östergrens antologi F-ordet, ett bidrag som berättar om sjuttiotalets tyska allians mellan hemmafruar och sexarbetare. Just dessa båda kategorier kvinnor har varit och är nästan fullständigt exkluderade från svensk etablerad feminism och den svenska vänsterrörelsen (förstnämnda ingår i stort sett i, men är inte synonym med, sistnämnda). Här har det aldrig upplåtits något ramaskri mot att kvinnor som enkom arbetat inom den reproduktiva sfären på ålderns höst inte sällan funnit sig lämnade med enkom en fattigpension.* Och som vi vet ingår inte empowermentstrategier och fackliga rättigheter för sexarbetare i den svenska mainstreamfeministiska agendan. Detta kan man skriva mycket mer om, men idag har jag inte tid. Dessutom är jag förkyld.

* Representanten för NOW, National Organization for Women, i Town Bloody Hall talade sig också varm för stärkta rättigheter för kvinnor inom den reproduktiva sfären. Mig veterligen har detta genomgående varit en icke-fråga i Sverige, där särbeskattning och fullständigt inrättande i lönearbetarlinjen istället varit den melodi kvinnorörelsen sjungit.