Dodillet på Brännpunkt

Liksom tidigare bland andra Isabella riktar idag idéhistorikern Susanne Dodillet kritik mot att regeringen beslutat utreda sexköpslagen - utifrån det uttalade direktivet att utredningen inte ska (d v s får) ifrågasätta dess vara eller dess bakomliggande filosofi:

FN efterlyser ”en heltäckande, oberoende utredning av sexköpslagen”. Så står det i direktiven till den nya prostitutionsutredningen som regeringen tillsatte den 24 april.
Men kommitténs arbete kommer knappast bli så oberoende som FN önskar sig. Utredaren Anna Skarhed får varken ifråga­sätta intentionen bakom sexköpsförbudet eller självaste lagen.
Regeringen betonar att utredningens ”utgångspunkt ska vara att köp av sexuell tjänst fortfarande ska vara kriminaliserat”. Översynen gäller sexköpslagens effektivitet, dessutom ska behovet av en åtstramning prövas.
En kritisk analys av sexköpslagens utgångspunkter och människosyn är inte önskad. Lätt kan man få intrycket att regeringen tror att frågan är utredd och färdigdiskuterad.
Men så är inte fallet. Visserligen föregicks sexköpslagen av två prostitutionsutredningar, men ingen av dem rekommenderade förbudet att köpa sex.
Medan prostitutionsutredningen från 1981 uttalade sig mot varje form av kriminalisering ville den från 1995 kriminalisera både köparen och säljaren av sexuella tjänster.
Sexköpslagen är varken baserad på empiriska undersökningar eller på en genomtänkt filosofi. Därför är det allvarligt att den nya utredningen inte får ifrågasätta kriminaliseringen av sexköpare.

Så långt är jag helt med Dodillet. Men när hon sedan, med hänvisning till en ledarartikel av Maria Abrahamsson, diskuterar diskussionen om våldtäktslagstiftningen som ett parallellfall till den ogenomtänkta filosofin bakom sexköpslagstiftningen ställer jag mig lite frågande. Inte till slutsatsen att de står i ett bisarrt motsatsförhållande till varandra, alltså - liksom bloggaren Heidbrink drar jag slutsatsen att:

Dodillet har rätt i att det finns en inherent motsättning mellan sexköpslagen och samtyckesförslaget. Vid sexköp är den enskilda affären frivillig och täckt av samtycke (vilket man måhända kan ifrågasätta avseende den prostituerades hela situation, men det förändrar inte det faktum att just den enskilda affären föregås av samtycke). Här har alltså den prostituerade tackat ja till att ha samlag, och det skulle alltså medföra straffrihet för köparen. Samtidigt skall köp av sex fortfarande vara förbjudet. Det går inte riktigt ihop, vilket enligt min mening är ett tecken på att vi på sexualområdet börjar närma oss ett föga hälsosamt viktorianskt pryderi.

Vad jag ifrågasätter är det här stycket i Dodillets text:

Samtyckesförslaget och sexköpslagen försvaras av radikalfeminister som argumenterar att många kvinnor varken vågar säga nej eller kan göra motstånd. Analysen har visst fog för sig, men med detta är inte sagt att samtyckesparagrafen och sexköpslagen är de bästa sätten att minska kvinnoförtryck.
Det finns åtminstone två sätt att bemöta kvinnors sexuella utsatthet. För det första kan man upplysa kvinnor och män om deras ansvar och rättigheter och se till att deras självmedvetenhet stärks.
Till detta hör satsningen på en sexualupplysning, som ökar kunskapen om olika sexuella uttryckssätt. Bara den som haft tillfälle att informera sig om sexualitetens mångfald och förutsättningar kan göra egna val och sätta gränser, menar förespråkare för denna politik.
För det andra kan man anpassa lagstiftningen efter samhällets patriarkala struktur.
Såväl sexköpslagen som idén om en ­samtyckesparagraf fungerar enligt ­denna princip. Båda straffar män och kvinnor beskrivs som passiva offer. ­ Detta ­tillvägagångssätt riskerar att ­cementera patriarkala strukturer istället för att ­förändra dem, menar dess kritiker.
Blir kvinnor starkare av en sexköpslag som beskriver dem som sexhandelns svaga part och som oförmögna att ta ansvar? Ökar en samtyckesparagraf – som tvingar män att be om lov inför ett samlag – kvinnors mod att tacka nej?
Eller är dessa paragrafer enbart uttryck för en symbolpolitik utan effekt på jämställdheten? Regeringen kommer inte att få reda på svaren. Åtminstone inte av en prostitutionsutredning, som är tillsatt för att bekräfta en redan fastlagd politik.

Frågan är om våldtäktslagstiftningen - eller snarare debatten om den, som det ju handlar om här - ska ses i samma ljus som sexköpslagen. Den sistnämnda är verkligen symbolpolitik avsedd att ha effekt på jämställdheten - den förstnämnda handlar väl däremot ändå mest om möjligheten att kunna komma till rätta med faktiska brott? Debatten förs utifrån en vanmakt, en upplevelse av att lagstiftningen inte förmår komma åt ett förhållande där kärandesidan utsätts för irrelevanta frågor, misstänlikggörande och skuldbeläggande, och där åtalade kan komma undan med att fullständigt köra över en annan människas vilja och viljeyttringar, att sadistiskt använda en annan människas kropp som ett redskap för ens egen tillfredsställelse, med begrundan att "nejet inte förstods". När Dodillet använder samtyckesförslaget som ett exempel på en åtgärd som inte ökar "kvinnors mod att säga nej" är det paradoxalt nog hon som anlägger ett synsätt där lagstiftningens användbarhet som ett instrument mot det patriarkala samhället står i centrum. Men man kan också fråga sig om hon rätt har förstått tänkandet bakom samtyckesförslaget: att vi kanske ska sluta fokusera så mycket på kvinnors beteende, deras "mod att säga nej", när vi diskuterar våldtäkt på kvinnor - för att istället börja fokusera lite mer på de manliga förövarna.

(Ett mycket intressant resonemang kring detta finns för övrigt i ett utdrag ur Deborah Camerons bok The Myth of Mars and Venus, publicerat i The Guardian (ni hittar det ungefär halvvägs in i texten).)