Den gamla vanliga arrogansen

Jag tänker inte diskutera huruvida det är rätt eller fel av SVT att sända Engla Juncosa Höglunds begravning - av det enkla skälet att jag inte tänkt färdigt i den frågan (och förmodligen aldrig blir färdig heller). Det som nu kommer är istället en av mina vanliga käpphästar (ett uttryck vars ursprung jag förresten undrar över), och vad som tagit fram den denna gång är två inlägg i debatten om Englas tv-sända begravning. Det första utgörs av Ulrika Knutssons krönika i P1:s Godmorgon världen! från i söndags. Det andra är Marielouise Samuelssons senaste radiokrönika i DN; en krönika som i sin tur hänför sig till Knutssons krönika och har den pejorativa titeln "Biogråt".
Ja, ni fattar kanske - det är den gamla vanliga ringaktningen för filmmediet och de stereotypa föreställningar som valsar runt omkring dess effekter och beskaffenheter jag retar mig på. Oftast stöter man på föraktet för det audiovisuella i litterära kretsar, och tydligast kommer det till uttryck i samband med ett upplevt hot mot ordets överhöghet, d v s de litterära kretsarnas ställning i samhället. Men i Samuelssons fall är det radion vars överhöghet över rörliga bilder med ljud hävdas. "I en briljant krönika i Godmorgon, världen! i P 1 tog Ulrika Knutson upp /---/ risken att SVT, trots goda avsikter, använder en privat tragedi för att åstadkomma en timmes biogråt", skriver hon. Och lite längre fram spär hon på med att "känslosamhet har blivit mediernas lilla svarta, man spelar inte på djupt känd sorg, utan på ytsentimentalitet, på biogråten". Avslutningsvis konstaterar hon dock att radion kan man i alla fall lita, dit in når inte förfallssyndromet:

Det hörs då och då att SR-medarbetare bra gärna skulle vilja vara med på lökhackartåget, som när intervjuare vill åt något annat än fakta och ansvar hos makthavare och frågar sådant som: Men vad k ä n n e r du, som m ä n n i s k a, i n u t i dig?.
Det är dock, tack och lov, svårare att spela känslokortet i radio, jämfört med tv. Och just därför blir också känsloladdade berättelser bättre, mer effektiva i radio, som i P 3 Dokumentär om mordet på Fadime. SR-medarbetare och lyssnare kan, med tanke på gråtexploateringstrenden, vara tacksamma över det bildfria mediets begränsningar, det underlättar för en public service-journalistik som håller huvudet någorlunda kallt.

Ja, undertecknad är också rätt allergisk mot "Vad känner du?"-frågorna (ärligt talat hör jag dem nästan jämt på radio nuförtiden, mer sällan på tv - men det kanske har med mina specifika tittarvanor att göra). Det är de magiska och negativt laddade föreställningarna omkring den rörliga bilden jag reagerar över, var kommer de ifrån? Filmmediet är ju inte längre direkt nytt. Visst förstår jag tanken att bild på gråtande människa plus ljud av gråtande människa kan ses som dubbelt känsloframkallande eller integritetskränkande eller intim, beroende av situation & betraktelsesätt. Men vem som helst som har lite fantasi och inlevelseförmåga och som söker tänka lite mer fördomsfritt på saken inser snabbt att manipulationsmöjligheterna är stora i båda medier - och, vilket är viktigast, att det ena mediets känslomässiga effekter inte per se behöver vara av en sämre (snaskigare och vulgärare...) eller ens av en annorlunda kvalitet jämfört med det andras.
En sak man lätt glömmer idag är att radion en gång fyllde ungefärligen samma funktion som televisionen sedermera kom att ha. Uttrycket såpa, soap opera, kommer inte från tv utan från radions dramatiserade långkörarföljetonger - vilka i sin tur bygger på det litterära mediets följetonger under artonhundratalet. Att radion också på ett mer tvivelaktigt sätt kunnat användas för att frammana sentimentala känslor av samhörighet visas av hur den användes under Tredje riket - där den också var regimens kanske viktigaste propagandaapparat. På ett mer direkt sätt involverad i ett folkmord var radiomediet i Rwanda, där det ohämmat användes för att piska upp hat och uppmuntra till våld.
Ulrika Knutsson i Godmorgon världen! menade förvisso att "biogråten" (på något sätt kvalitativt annorlunda än annan gråt, är tårarna sötare i smaken kanske?) har sin funktion att fylla. Men den ska hålla sig på mattan. Den ska veta sin plats. Den ska inte komma här och invadera själva hjärtat av public service. Exakt vad som hotar hända om den skulle göra det förblir oklart. Kanske att vi alla helt enkelt skulle sjunka ner i ett tillstånd av vulgaritet.