Torbjörn Elensky ifrågasätter i DN idag bruket av ordet "islamofobi", så som det brukats i Andreas Malms artikelserie om - islamofobin idag. Det är, skriver Elensky, ett "skrämord" som hålls upp "för att sprida hat, isolationism och intolerans":
Det ironiska är att personer som Andreas Malm i dag använder "islamofobi" på exakt samma sätt som de anklagat Israelvänner för att missbruka ordet "antisemitism": de använder det för att tysta kritik av religiösa och politiska organisationer och institutioner genom att svepande kalla dessa "rasistiska".
Det måste gå att hålla isär begreppen, den nuvarande sammanblandningen tjänar inte någon god sak, vare sig i det ena eller det andra fallet - minst av allt judars eller för den delen troende muslimers individuella rättigheter.
För i själva verket finns det ingenting som skulle kunna heta islamofobi, menar Elensky, som inte helt enkelt i stället och mer rättvisande kan kallas för "rasism":
På vilket sätt är islamofobi ett relevant och användbart begrepp för att ringa in en viss typ av rasism? Den rasism som drabbar människor med ursprung i Mellanöstern och Nordafrika drabbar oavsett om de är muslimer, kristna, druser, alawiter, araber, kurder, berber, ateister, liberaler eller kommunister - oavsett vilken etnisk grupp, gren eller parti de tillhör. Sydöstasiater kan i gengäld mycket väl vara muslimer, men de omfattas knappast alls av samma slags fördomar som sina arabiska och afrikanska trosbröder- och systrar.
Var går gränsen för islamofobi? Får man säga att Saudiarabiens regering hänvisar till Koranen när den förbjuder kvinnor att ta körkort? Får man påvisa ens de kopplingar de själva gör, eller måste man utgå från att det finns en god islam, som är den sanna, och att alla som gör avsteg från den per definition inte är muslimer och således inte på något sätt kopplas till islam, oavsett vad de själva säger? Är Hizbollah muslimskt? Är Irans regering?
Och så hänvisar han till ett upprop mot islamistisk extremism, undertecknat av bland andra Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali och Taslima Nasreen. Uppropet tar avstånd från begreppet islamofobi eftersom det, skriver Elensky, "sammanblandar kritik av religionen islam med rasism mot troende människor". Men noga räknat är det som står i uppropet ordagrant detta: "We refuse to renounce our critical spirit out of fear of being accused of 'Islamophobia', a wretched concept that confuses criticism of Islam as a religion and stigmatisation of those who believe in it." Stigmatisering alltså, inte rasism. Det kan tyckas vara en petitess, och det är möjligt att de som skrivit under verkligen tycker som Elensky att ordet "islamofobi" enkelt och bättre skulle kunna bytas ut mot "rasism". Men jag för min del är tveksam. Även om Malm med sin artikelserie litegrann blåst upp begreppet, och därmed devalverat det, genom sitt märkliga sätt att blanda in Norberg och Demirbag-Sten i diskussionen så visar den ändå, inte minst i den respons Malm fick från Jimmie Åkesson, att det finns en fientlighet mot muslimer just som muslimer. Att det finns en rädsla för islam som säkert är sammankopplad med "vanlig" rasism men där själva religionen är en viktig del av hur rädslan och fientligheten yttrar sig. Före Jimmie Åkessons explicita uttalande att just muslimer inte passar in i Sverige (som om inte islam redan vore en svensk religion, en del av Sverige, i det att det nu finns många svenska muslimer) hade vi exempelvis Ny demokratis Vivianne Franzéns ryande om att våra barn skulle komma att tvingas vända sig mot Mecka. Uppropet av Rushdie och andra får kanske ses i sin speciella kontext, och i ljuset av den situation han och en del av de andra undertecknarna befinner sig i. Den situationen ska vi visa solidaritet med - men det är ju skillnad, Elensky, mellan det Malm skriver om och det som den iranska eller sudanesiska regimen kallar islamofobi. De använder tveklöst begreppet på ett helt odemokratiskt sätt, som ett förtrycksinstrument - men gäller detta i en svensk kontext? Malm komprometterade sig förvisso moraliskt när han för några år sedan valde att marschera med Hizbollahanhängare i protester mot Israel, och en annan skribent hade nog haft lättare att framstå som trovärdig. Men ingen har presenterat några uppgifter som skulle tyda på att själva den problematik han pekar på inte skulle finnas. Och de få islamistkramare som finns (eller kanske framför allt fanns?) inom vänstern innebär verkligen inte att det skulle finnas ett klimat i Sverige som gör att kritik av islamism inte kan framföras. Möjligen har begreppet islamofobi använts ett par gånger för mycket, och det är sant att det alltför länge funnits en flathet inför sådant som hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap - företeelser som egentligen inte är specifika för islam, men som kommit att bli förknippade därmed - men att komma dragande med påståenden om att det finns saker som "inte får sägas", och sedan samtidigt säga dem, det är ju bara barnsligt. Vill du diskutera islamism, sätt igång! vetja. Det är möjligt att det diskuteras för lite. Och det är fullt möjligt att skilja mellan en kritik av islamistiskt tankegods och yttringar av islamofobi som de vilka herr Åkesson och hans gelikar vräker ur sig. Det är eller borde också vara möjligt att rätt och slätt tycka illa om religionen islam utan att för den skull hävda att närvaron av muslimer utgör ett hot och utan att frånkänna muslimer deras rätt att utöva sin religion - kanske är det här nånstans den skiljelinje som efterlyses i artikeln går?
För övrigt: en annan som säger "sätt igång och diskutera!" idag är Ingrid Bosseldal i GP. Hon har skrivit ett
mycket klokt svar på en annan kverulansartikel med påstått beskuret yttrandeområde som ämne.
Uppdatering: Gustav Fridolin svarar Elensky, bra. "Vadå konstruktion?" undrar han. "...självklart är det så att olika utanförskap multipliceras. En afrikansk, muslimsk kvinna är sannolikt mer utsatt än en svensk man som konverterat till islam. Men vem är egentligen betjänt av att man för den sakens skull avfärdar fenomenet islamofobi och vägrar se strukturer i rasismen?"
Fortfarande finns det vänsterfolk som påstår att hedersvåld inte finns, men det blir allt svårare att hävda såna saker. Men islamofobi- och islamdebatten är svårare. Jag känner mig kränkt (för att använda ett populärt uttryck)när slöjkläda vikarier inte vill ta individen Anders i hand och hänvisar till religionen, men samtidigt bryr jag mig inte ett skvatt om huruvida man tillber gudar och beläten eller vad man kallar dem.
SvaraRaderaDet kan vara lite svårt att få fram den distinktionen.
Ja. Jag tycker det är helt naturligt att man känner sig kränkt av att någon inte vill ta en i hand när man vuxit upp med att detta är vad man ska göra för att visa hövlighet osv. Och jag har personligen väldigt svårt att förstå den stelbenthet som gör att vissa sätter obskyra religiösa påbud framför att visa hänsyn mot sin omgivning. Men jag antar att det är en större kränkning att tvinga någon ge upp det den upplever som sin religiösa plikt (sen finns det kanske de som anser det vara sin religiösa plikt med omskärelse e dyl, men då snackar vi lagbrott och naturligtvis kan man inte få lov att göra precis vadsomhelst med hänvisning till ens religion). Jag vet inte - detta är kanske typexemplet på ett dilemma som borde dryftas lite mer i offentligheten? Helst utan sverigedemokraternas benägna bistånd...
SvaraRaderaFientlighet mot religionen islam och muslimer, ofta benämnt islamofobi, är inte rasism. Muslimer är ingen ras. Det finns muslimer av dom flesta nationaliteter, även svenskar som konverterat till islam. I så fall skulle ju fientlighet mot kristna och kristendomen också vara rasism.
SvaraRaderaSigge: det är nog mer komplicerat än så. Jag håller med om att islamofobi inte kan reduceras till att kallas rasism, men nog finns det rasistiska, eller kanske närmare bestämt xenofoba inslag i det. För visst finns det svenskar som konverterat till islam, men de allra flesta muslimer i Sverige kommer från andra, ofta utomeuropeiska länder. Att de upplevs främmande är ett starkt inslag i islamofobi (tänk på Åkessons "De hör inte hemma här"). Men du kan också jämföra med antisemitism. Det finns svenskar som konverterat till judendomen, och det finns också olika "raser" (en högst osäker term i sig) inom judenheten (t ex så finns det svarta judar). Ändå kallar man antisemitism för en form av rasism, antisemiter anser att judar är en särskild "art". På motsvarande sätt tycks en hel del islamofober tycka att muslimer är en "art" som inte är som "oss". Fast man använder inte ett ord som "ras" utan talar om "kultur" istället.
SvaraRadera