Dessa eviga hjältelegender

Senaste numret av tidskriften Filmrutan damp ner i brevinkastet igår. Sista numret för 2007, närmare bestämt. Filmrutan är en filmtidskrift som kommit att utvecklas till en slags sista utpost för den gamla auteurkritik-och-68-generationen, tycks det mig. Inget ont i det, i och för sig. Men det finns en sak jag tycker är svårsmält med den här gruppen av skribenter, om jag nu tillåter mig att generalisera, och det är dess tendens till att vilja heroisera, upphöja sig själva och sin generation eller de av dem utsedda hjältefigurerna till mytologiska höjder. Nu är det väl betydligt mer graverande om Björn Kumm heroiserar revolutionären Che Guevara i en bok än om Stig Björkman gör något likartat med regissören Michelangelo Antonioni i det här numret av Filmrutan. Antonioni hade till att börja med till skillnad från Guevara inget blod på sina egna händer. Men tendensen på skribentsidan, ja den är ju ändå helt enkelt den samma i båda fallen.
Jag vet inte om den artikel om Antonioni av Björkman som finns med i tidskriften ("Det oförutsedda. Några nedslag i Michelangelo Antonionis filmkonst") utgör ett avsnitt i den bok om Antonioni som Björkman lär ha skrivit eller om den är något slags sammandrag eller så; jag vet inte ens om boken kommit ut och i så fall på vilket språk (det var tydligen Cahiers de Cinema som beställde boken av honom). Filmrutan hade gott kunnat upplysa om de här sakerna. Men i alla fall. När Antonioni märkligt nog avled mer eller mindre samtidigt som Ingmar Bergman i somras skrev jag såhär i ett blogginlägg:

"I de svenska minnestexterna till den på samma dag som herr Bergman avlidne Michelangelo Antonioni talas det tyst, eller inte alls, om dennes komprometterande förflutna som filmkritiker i den fascistiska italienska tidskriften Cinema. DN tar visserligen upp det faktum att Antonioni var verksam där, men nämner i övrigt inget om hur hans verksamhet närmare bestämt såg ut.
/---/
Dagens Nyheter förtäljer att regissörskollegan och vännen Stig Björkman precis färdigställt en bok om Antonioni. Det ska bli spännande att se hur, eller om, författaren valt att behandla den här sidan av historien."

Och vad som står i den eventuellt tryckta boken vet jag alltså inte. Men det som står i Filmrutans artikel är detta:

"1940 flyttar Antonioni till Rom och blir medlem av redaktionen för den då ledande filmtidskriften, Cinema. Den var ett av de publicistorgan som kontrollerades av fascistregimen, och chefredaktör var Mussolinis filmintresserade andre som Vittorio. Antonioni skriver utifrån mer estetiska principer. Hängivet och didaktiskt propagerar han för en modernism som ställer konstnären, filmskaparen i centrum. Antonioni sökte vinna förståelse för en omskrivning av fascisternas kulturslogan "andare verso il popolo" (rikta sig mot folket) till "portare il popolo verso di noi" (bringa folket till oss). Det vill säga ge människor vägledning, undervisa dem, skänk dem bildning. Antonioni kan vid den här tiden sägas stå för en liberal konstsyn, distanserad från samhällsproblem och det pågående kriget. Konsten var i hans ögon autonom och skild från alla eventuella politiska och sociala implikationer."

Ja men det låter ju ganska fint, eller hur? Men förklarar inte alls varför han hyllade den antisemitiska propagandafilmen Jud Süss just i egenskap av propaganda. Eller en högst politisk film som Hitlerjunge Quex. Med all respekt för att Björkman kan sin Antonioni bättre än jag kan min: ska jag verkligen lita på den här obefläckade bilden? Den tycks mig alldeles för behaglig, för bekväm.
Lite senare i artikeln heter det om huvudpersonen i Yrke: reporter:

"Lockes längtan tycks finna sitt mål när han råkar på en ung kvinna i Barcelona. Det kan kanske synas vara ett konventionellt val för en man i yngre medelådern, men med sin robusta kvinnlighet och sin uppfordrande sorgfrihet förkroppsligar hon på ett lockande sätt drömmen om ett annat liv för den melankoliske huvudpersonen. Hon framstår som sinnebilden för det naturliga."

Nej herr Björkman, det syns inte vara ett konventionellt val, det är det. Och bilden av den sorglösa unga kvinnan som "står för naturen" är en konventionell bild. Låt oss vara lite ärliga och kalla gubbsjuka för gubbsjuka. Man måste inte nödvändigtvis se gubbsjuka som något föraktligt (säger hon som själv känt av en släng gumsjuka) men nog har den gjort sig skyldig till att förmedla både ett och annat mer än lovligt platt kvinnoporträtt i filmhistorien.
Jag menar inte att jag vill att du ska dra Antonioni i smutsen. Men jag hade nog föredragit en inte lika fullt så blankpolerad byst.

Likadant känner jag inför Ingela Broviks artikel "1968 och film". Även om det är lite tröttsamt med sextiotalister som jag själv som retar sig på 68-or som Ingela Brovik så måste jag säga att den så ofta slentrianmässigt utslungade anklagelsen om sextioåttagenerationens egenkärlek är berättigad i det här fallet. Artikeln är en uppvisning i oreflekterad nostalgi. Och Brovik har förstås sina hjältar hon också. Här är det (surprise! NOT) Rainer Werner Fassbinder som än en gång poleras gyllene. Författarinnan för vidare en vanligt förekommande myt, nämligen att denne regissörs bidrag till episodfilmen Tysk höst skulle vara ett stycke spontant fångad spontan verklighet:

"I Tysk höst (Deutschland im Herbst, 1977) sitter Fassbinder naken framför filmkameran med skuggor som döljer det mest intima, och gråter över de döda i Mogadishu och Stammheimfängelset trots att han är emot RAF:s politiska terrorism.
Vilken annan regissör hade vågat sitta framför kameran och gråta, som Fassbinder?
Han inkarnerar Tysk höst 1977 när alla utopier är döda, i sin triptyk av filmen. En dokumentär som även visar hans egen privata uselhet gentemot den man han älskar, och mot sin mamma i animerat politiskt gräl vid köksbordet. Ingen går fri i Fassbinders film."

Det är bara det att det "animerade politiska grälet vid köksbordet" är uppspelat, iscensatt. Fassbinders bidrag till filmen är ingen "dokumentär". Om det kan man läsa i flera böcker, bl a intervjuboken Das ganz normale Chaos. Broviks misstag är ganska ironiskt om man ser det i ljuset av (ett för övrigt väldigt bra) inslag hon gjorde i radioprogrammet OBS! 21/1, där hon undrar "om den senaste tidens alla låtsasdokumentärer håller på att konkurrera ut de autentiska, de som vill lära oss att bättre förstå en komplicerad värld". Ja, världen är allt bra komplicerad, det är verkligen sant.

Nå, efter detta gnällande kanske jag ska tillägga att jag ändå tycker man ska läsa Filmrutan om man är filmintresserad. Numret innehåller en västernartikel av Jan Aghed och en intressant dubbelintervju av Louise Lagerström med de två filmdistributörerna Mikhail Busnyuk och Martin Sörnäs, bara det. Men ännu gladare är jag för nya tidskriften flm - och det är förstås pinsamt, eftersom jag själv medverkar i den. Det måste ändå sägas, jag fick nya numret idag och har inte hunnit läsa hela men är redan glad för en oerhört intressant artikel om filmterapi och ett givande samtal om sex på ny svensk film. (Nån gång vräkte jag ur mig här på bloggen att jag ogillar artiklar i samtalsform, men va fan, ibland blir det bra.) Kan varmt rekommenderas.
--------------
Förresten, i min lilla opinionsundersökning om vad som är bra radio så vann fantastiskt nog Curt Carlsson på CD-revyn! Grattis Curt, äran är din i all evighet amen.
Snart nog dyker det upp en ny liten opinionsundersökning i högerhörnet.