Landslagstränarutseendet

Idag avgörs afrikanska mästerskapen i fotboll, finalen sätter igång 18.00 (snart!) och visas på Eurosport. Det är Egypten mot Kamerun. Jag håller på Egypten. De har helt enkelt den coolaste tränaren, den med det bästa och mesta landslagstränarutseendet, en svårfångad men högst påtaglig egenskap.
Sven-Göran Eriksson har det. Lars Lagerbäck har det också, även om han hade haft det ännu mer om han oftare burit, och klätt i, kostym. De är ofta grå eminenser, fotbollslandslagstränarna, imposanta herrar, inte sällan med lätt mafiosoaura. Det är inga killar man vill bråka med, liksom. Man blir lite besviken när Sven-Göran öppnar mun och ut kommer den där snälla värmländskan - han hade ju annars närmast kunnat passera som en genuin cockneygangster. Han har den hökaktiga blicken, en stålblick som ickedestomindre ofta får något jagat i sig. En landslagstränare, han travar ängsligt fram och tillbaks under matcherna, sliter sitt gråa, spottar i gräset, tuggar tuggummi och bryter emellanåt ut i vredesutbrott som lika hastigt kan förvandlas till glädjeyttringar där landslagstränaren plötsligt blir till en i laget, en av grabbarna, men med värdighet, alltid med värdighet. En fet tjur som just nedlagt sin första matador. Ett lätt koleriskt drag är en oundgänglig del av landslagstränarutseendet.
Att ha det rätta landslagstränarutseendet har förstås föga med konventionell skönhet att göra, fast det hjälper om det finns någon slags stilighet med i det hela. Som hos tjeckiske Karel Brückner, till exempel, en fin äldre herre som oftare har kostym än träningsoverall och som hade kunnat misstas för att vara en typisk östeuropeisk intellektuell (fast nej, det finns förstås inget som säger att man inte skulle kunna vara en intellektuell fotbollslandslagstränare). Men en fager yngling som Jürgen Klinsmann har inte det rätta landslagstränarutseendet, hur lyckad som tränare han än må ha varit i praktiken. Nej, han är bara precis alldeles för "reläxed", för soligt ungdomlig. Hans efterträdare på posten som tysk landslagstränare, Joachim Löw, är betydligt mer lovande - han må vara förhållandevis ung, men han har redan något jagat i blicken, hans svarta hår kommer förmodligen att få en imposant stålgrå färg så småningom och han klär i kostym.
Det viktigaste ligger dock förmodligen i själva blicken, den som avslöjar de lika delar av besatthet och angst som utgör en sann landslagstränares innersta själ. Eftersom tränarna numer alltid sitter löst, får sparken så fort laget inte "levererar", så gissar jag att draget av angst kommer att bli allt tydligare framöver i fotbollslandslagstränarutseendet.
Ni reagerar säkert på att jag gör detta till en exklusivt maskulin affär, detta att ha det rätta landslagstränarutseendet. Ja, det återspeglar väl det faktum att manliga landslagstränare med manliga lag, det är vad jag oftast ser, helt enkelt. Jag är tyvärr inte så bra på att följa den så kallade damfotbollen som jag själv tycker att jag borde vara, men jag har ju lagt märke till att en hel del kvinnliga fotbollslandslag har manliga tränare. Jag gissar att den kvinnliga tränarkulturen helt enkelt inte hunnit så långt i sin utveckling än - men det kommer säkert, eftersom det inte finns någon anledning att det inte skulle göra det. Jag menar, Marika Domanski-Lyfors är säkert bara förnamnet till det som komma skall på det området. För jag är övertygad om att kvinnor också kan ha landslagstränarutseendet. Och den dag vi ser imposanta gråhåriga damer vanka av och an vid sidan av planen, spottande och svärande och åkallande guds vrede för att sedan explodera av glädje och bli en av grabbarna, då har vi kommit långt i jämställdhetsutvecklingen.
Nå, åter till matchen ikväll då - det är alltså Egypten under ledning av Hassan Shehata som gäller. Shehata är en äldre egyptisk herre med den precis rätta vilda glimten i ögat, och en synbar värdighet som går ända ut i valrossmustaschen. Kamerun däremot tränas av den lite blekfete tysken Otto Pfister. Det är inte schysst, jag vet, och det är synd om tyskarna, men jag kan inte låta bli att tänka att Pfister har det där "nazist i sydamerikansk landsflykt"-utseendet snarare än fotbollslandslagstränarutseendet. Och en sådan kan man ju inte hålla på. Men på engelska Wikipedia läser jag följande: "In Ghana the slang 'Otto Pfister' is often used to refer to trousers worn low on the hip, something Otto Pfister was known for long before it became fashion." Och ärligt talat, det där är ändå något som gör att hans anseende som landslagstränare stiger åtminstone i mina ögon. Jag blir väl ändå inte helt besviken om Kamerun skulle ta hem det här. Fast jag tror inte att de gör det.
Och jo, det är klart - naturligtvis ser jag först och främst fram emot några timmars god fotboll.
De har det! Från vänster till höger: Oleg Blokhin (Ukraina, f d), Sven-Göran Eriksson (England, f d), Joachim Löw (Tyskland), Lars Lagerbäck (Sverige), Luis Aragonés (Spanien), Hassan Shehata (Egypten), Luiz Felipe Scolari (Portugal).
---------
Många har reagerat på alliansens utspel mot skolkare igår. Bloggaren KAS är en. Johan Dahlberg är en annan. Och det finns mycket annat att hämta från Agenda 2010+, som vanligt. Anna Ardin uppmärksammar en ny blogg från Kuba. Kaj Raving skriver om gruvolyckan i Kiruna och gör en koppling till regeringens arbetsmiljöpolitik. Jimpan undrar om det verkligen inte finns något som är heligt. Och Cattis undrar över utvecklingen i Burma.