Oönskade av alla

(Apropå föregående postning....)
Sydsvenskan har en artikel inne om romernas situation i Serbien/Kosovo. De har i massor tvingats fly från Kosovoenklaven men är inte önskade i Serbien heller - alltså lever de i illegala läger, i provisoriska skjul, utan pengar, no nothing. " – Se dig omkring, vi har ingenting, vi får ingen hjälp, och skit överallt. Man måste ha gummistövlar upp till knäna. Och på natten kommer råttorna in i våra hus. Så här stora, gormar Gazme, en reslig man i 40-årsåldern, och måttar med händerna." (Varför skribenten väljer att använda ordet "gormar" kan man ju undra.)

– Vanligt folk i Serbien har inte en aning om hur det är här. Romerna kommer aldrig till tals i medierna och ingen bryr sig, säger Marija Semovic, vid svenska Länderkommittén för forna Jugoslavien.
Hon berättar att politikerna har lovat Gazelans invånare ett litet hus och ett fast jobb per familj om de går med på att flytta, så att den fallfärdiga bron kan renoveras. Nästan alla har tackat ja. Men att ta bort lägret är en opinionsmässigt het potatis.
– Det blir stora demonstrationer varje gång flytten kommer på tal. Folk i Belgrad vill inte riskera att romerna placeras i närheten av deras bostadsområde. De föredrar att ha dem kvar här, där de inte stör någon.

Och i de faktauppgifter som vidhäftar artikeln: " EU, däribland Sverige, utvisar de flesta av dem eftersom de anses kunna klara sig i Serbien och leva drägliga liv där."
Även Sverige föredrar tydligen att ha dem kvar där, där de inte stör någon.

Förintelsen och romerna

Etnografiska museet visar nu en utställning om romerna i Förintelsen, ser jag i DN:s nätupplaga. Det är Lars Linder som skriver om den:

För eftervärlden har det ibland framstått som om nazisternas verkligt systematiska utrotningsmaskineri enbart, eller främst, omfattade judarna. Att även romer mördades i förintelselägren uppfattades som ett slags biprodukt av den allmänt brutala sorteringspolitiken.
Inget kunde vara felaktigare. Romerna var inte så många i själva Tyskland och stod inte i nazipropagandans fokus, men när förintelsemaskineriet väl drogs i gång var skoningslösheten mot dem lika total. En halv miljon dödades, kanske fler: enligt vissa beräkningar utplånades 70 procent av romerna i Centraleuropa och 50 procent av samtliga i Europa. Ändå dröjde det ända till 1980-talet innan Tyskland officiellt tillstod även det folkmordet.

Ja, uppenbarligen finns det en stor okunskap om folkmordet på romer. Som jag skrev i min förra postning togs detta också upp häromdagen av s-bloggaren Catharina Ullström, som berättar om hur romerna utelämnades fullständigt ur den uppenbarligen rätt extensiva undervisning på temat Förintelsen hon fick under sin skolgång på nittiotalet. Det är svårbegripligt, upprörande. Jag är faktiskt förvånad över okunskapen - erfor den också när den snubbe jag hade sällskap med till tidigare koncentrationslägret Sachsenhausen, som just då också körde en utställning på temat, visade sig inte alls känna till att romer utsattes för samma typ av förföljelse som judar. Själv minns jag inte när och hur jag bibringades kunskapen om detta, det känns som att jag alltid vetat om det, men min kunskap ligger på ett ytligt plan. Mängden litteratur i ämnet är liten, likaså mängden konstnärliga och populärkulturella bearbetningar därav: få människor har mer än en ytterst ytlig kännedom om förintelsen av romer. Och naturligtvis är detta en återspegling av den fortsatt ytterst låga status romer har, den diskriminering och på flera håll ren förföljelse de också idag utsätts för. Linder skriver: "Till allt som upprepade sig på Balkan 50 år senare hör även förföljelsen av romer. Tiotusentals fördrevs från Kosovo 1999, de kvarvarande terroriseras än i dag av samma albanska nationalister som slåss för provinsens självständighet. Historien är ibland bara alltför levande." En undersökning som publicerades i en utgåva av Spiegel Spezial år 1991 visade att romer var den folkgrupp som var minst omtyckt av såväl väst- som östtyskar. Bäst gillade man fransmän respektive australiensare. Östtyskar tyckte bättre om judar än vad västtyskarna gjorde.
----------
...och en helt annan grej, förresten: Daniel Sandström skriver idag att "Johan Staël von Holstein borde inte sitta i Kulturrådets styrelse. Han borde sitta i skolbänken. På högstadiet." Eller hur? säger jag.

Vem är rätt slags offer?

Jag läser Ola Larsmos krönika "Fel slags antirasism?" i DN och skäms över att jag inte deltog i något av de arrangemang till åminnet av Förintelsen som anordnades i förrgår. Det gjorde däremot Larsmo, en av de viktigaste antirasistiska rösterna idag. Han var på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm. Och skriver:

Den 27 januari är samhällets officiella avståndstagande från all slags rasism, utfästelser vi kompromisslöst måste se till att politikerna lever upp till. Men det slår mig även i år att många av åhörarna är aningen till åren komna. Här finns många som säkerligen själva har någon anknytning till Förintelsen.
Här finns andra som minns kriget. Och så vi som inte är tillräckligt gamla, men inte heller särskilt unga. Två tonårsflickor med svartfärgat hår är med och tänder marschaller. Annars är det ont om folk under trettiofem, de finns där säkert, men jag hittar dem inte i folkmassan.
Jag saknar dem som annars brukar samlas under plakat mot främlingsfrihet och rasism. Varför, frågar jag mig, går det att få tusen unga till demonstration i Salem, men inte till en appell om antirasism och till en minnesstund för rasismens offer? Är det fel sorts antirasism här på torget, den som söker sig fram via lagar, processer, konventioner? Eller är det det officiella anslaget som stöter bort radikala krafter? Den värsta frågan är denna: finns det verkligen två sorters antirasism i landet, som inte kan mötas på samma torg?

Ja, det är en skrämmande fråga. Jag tror och hoppas att det inte är så, jag vill gärna tänka mig att åtminstone majoriteten av de tusen som åkte till Salem också hade kunnat möta upp på Raoul Wallenbergs torg. Att de ändå inte gjorde det kan även jag bara spekulera över orsakerna till. Och då spekulerar jag att det säkert till dels, precis som Larsmo säger, beror på "det officiella anslaget", att man inte upplever att det finns något att slåss för. Att man hade kommit om man känt att det fanns ett akut behov av närvaron.
En annan, mörkare orsak kan vara att Förintelsens främsta offergrupp, judarna, inte precis är vänsterrörelsens mest omhuldade minoritet. Jag upplever att det inom vänstern finns en bild av den judiska minoriteten som välbärgad och välmående, en slags minoriteternas överklass som inte verkar vara i behov av några särskilda solidaritetsbetygelser. (Den bilden är också underförstådd i gammelmarxismens traditionella förklaringsmodell för Tredje rikets antisemitism, en förklaringsmodell som fortsätter att leva kvar - att "folkets" "naturliga" vrede mot kapitalismen och den därmed sammanhängande revoltrisken medvetet vändes mot judarna, syndabockarna, som ju ansågs suga ut hela världen på roffarmanér. Det är en modell som möjligen i viss mån hade kunnat vara användbar på den inhemska tyska situationen där judenheten var tämligen välintegrerad i samhället, om det inte vore för sådana små omständigheter som att nationalsocialismens antisemitism var högst reell och fullständigt irrationell ända upp till högsta nivå - vad gäller situationen österut och den lätthet med vilken tyskarna där kunde foga sin verksamhet till en pogromtradition håller modellen inte alls. Vad gäller Polen, t ex, så var judarna där till övervägande del arbetarklass.)
Till detta kommer mellanösternkonflikten, och det faktum att den svenska vänstern använt sig av exempelvis Kristallnattsmanifestationer för att uppmärksamma situationen för palestinier i de ockuperade områdena. Detta, med den klassiska och missriktade parallell mellan Israel och Tredje riket som lurar i bakgrunden, har skapat viss friktion mellan vänsterföreträdare (inte alla och överallt) och medlemmar av judiska församlingar (nej, återigen inte alla naturligtvis). Den osmakliga fixeringen vid att ständigt reproducera denna parallell mellan före detta offer och före detta bödel går igen i vänsterpublikationer (Mana!) och på vissa vänsterbloggar. Kanske är det inte så konstigt att Folkpartiet och inte Vänsterpartiet är det parti som har bäst försänkningar i svensk judenhet.
Ytterligare en förklaring kan man kanske skymta i s-studenten Cattis postning om Förintelsedagen: "Jag gick i grundskolan under 90-talet. Det var den tid då Forum för Levande Historia skapades, den tid då alla läste Anne Franks dagbok. Samhället och skolan (och regeringen) hade insett vikten av att minnas vad som hände, och aldrig låta det hända igen. Vi såg tusentals bilder från koncentrationslägren och åkte till Polen för att besöka det som fanns kvar av det där surrealistiska som skett för länge sedan." Hennes ärende är främst att lyfta fram de offer hon tydligen inte fick lära sig något om i skolan: romerna. Det är "förintelsens glömda offer" hon vill minnas. De andra har kanske införlivats så djupt i hennes och hennes generationskamraters medvetande att åminnet av dem är så självklart att det inte ens känns nödvändigt att tända marschaller för det på en viss dag. Eller är det tvärtom snarare så att det inträtt en viss mättnad, tycker man kanske litegrann att det tjatas om saken?

Jag följde som betalande gäst med en lärarvän på en skolresa till Auschwitz för några år sedan. Hans elever var skötsamma, trevliga gymnasister från Lund. Bland dem två pojkar med polsk-judisk släkt; båda hade förfäder som dödats i Auschwitz. Med på resan var också en grupp skoltrötta och bråkiga, problemtyngda elever från en annan, "sämre" skola. Några av dem invandrare, muslimer. De var dåligt förberedda av sina lärare, minst sagt. Under rundturen i lägermuseet gick de runt och ifrågasatte realiteten i det de såg. "Men det här har ju inte hänt." De bråkade och hade ingen som helst respekt för platsen. Jag tyckte ändå att åtminstone en av dem så småningom verkade börja lyssna och titta, tog någon slags intryck. Men det hela blev naturligtvis en fruktansvärd upplevelse för de två pojkarna som hade en personlig anknytning till Förintelsen. Här hade vi alltså å ena sidan pojkar som på flera sätt tillhör samhällets vanlottade, å andra sidan två välartade (eller nåja, en av dem var välartad i alla fall) pojkar som tycktes ha livet för sig på ett helt annat sätt. Nu var väl situationen framför allt lärarnas fel, lärarna till de bråkiga pojkarna, de borde ha förberett sina elever ordentligt, de borde ha förhindrat deras hänsynslösa beteende på denna plats. Men det var inte mot lärarna de andra eleverna vände sin vrede. Och jag förstår dem. Det var de två judiska pojkarna som var de mest utsatta i den här situationen, som bäst behövde att vi andra visade solidaritet. Även den som går i den fina skolan, som kommer från de relativt sett "bättre" omständigheterna, kan behöva omvärldens solidaritet ibland. Och antisemitism, det finns fortfarande. Också här i Sverige.

Och jag då, varför gick inte jag på någon manifestation till åminne av Förintelsen? Ja, även om jag gjort så hade jag inte sänkt medelåldern - jag tillhör inte de som är under trettiofem. Sanningen är hursomhelst att jag periodvis sysselsätter mig med Förintelsen åtminstone så pass mycket att jag andra perioder knappt orkar befatta mig med det. Avtrubbad vill jag inte bli.
(Samtidigt som jag skriver detta talar de på tv-nyheterna om våldet i Kenya.)
-------
Jag ser i Sydsvenskan att Babak Rahimi lämnar posten som chefredaktör för Mana. Ja, det fanns kanske inte någon annan utväg, då ytterligare en gammal medarbetare bekräftat att han sagt sig vara den verklige upphovspersonen till de artiklar som signerats Sharare Irani. Rahimi vidhåller fortfarande att Irani verkligen finns, och att han gett sina medarbetare fel information för att skydda Irani. "Jag har sagt till dem att Sharare Irani är jag, just för att inte få fler frågor om Sharare Iranis verkliga identitet /.../" Skälet är att "det politiska engagemang som hon har innebär förföljelse". Visst, det är möjligt förstås, men nog låter det märkligt, samtidigt. Mana är ju en vänsterpolitisk, feministisk och antirasistisk tidskrift - skulle inte Rahimi ha kunnat lita på sina medarbetare så pass mycket att han kunde förklarat läget för dem, bett dem att inte ställa några vidare frågor kring Irani? Ja, frågan lär förbli öppen, antar jag.
--------
Dagens Agenda 2010+-fynd: Björn fortsätter att dissa major Björklund, Vänstra stranden rör sig i samma område med sin kritik av regeringens forskningspolitik, Trotten tror inte på att hälften av alla ungdomar blivit mobbade på nätet och Marlene ser anledning att fråga sig vilka värderingar som är rådande vid våldtäktsmål.

På annan plats fortsätter Tanja att (klarsynt) dissa Pär Ström.

..och så en tråkig nyhet till sist: Mr Brown, en av mina absoluta favoritbloggare, lägger av!... Jättetråkigt. Kom tillbaka herr Brun, jag saknar dig redan!

Herr Ströms enögdhet

Okej, detta blir sista inlägget om Pär Ströms könskrig, och det är en intervju i Sydsvenskan denna gång som gör att jag inte kan låta bli en ytterligare liten dust. Ström säger:

Feminismen har en tendens att fokusera på pengar och materiella positioner särskilt i arbetslivet. Kvinnor är ju i underläge vad gäller genomsnittlig lön och vad gäller chefspositioner. Det är ju ett faktum. Vad man glömmer bort i debatten hela tiden är de här icke-materiella överlägena som kvinnor har. Ofta kretsar det just kring barn, där kvinnor har ett tungt och viktigt överläge.

Ja, detta är väl ett utmärkt exempel på Ströms totala oförmåga att se helheten, eller något som åtminstone närmar sig en helhet, i relationen mellan könen och könskonventionerna. Den som gör att feminismen överhuvudtaget finns. "Cyklopen Ström" kallar Andreas Ekström honom, och det är ett väl valt tillmäle.
"Feminismen har en tendens att fokusera på pengar och materiella positioner särskilt i arbetslivet." Well Pär, we are living in a material world som Madonna sjöng. Eller du kanske kan leva utan pengar? I så fall är du rätt ensam om det. Anledningen att feminismen har kommit att fokusera på arbetslivet och lönenivåer är inte bara att det är ett område som kvinnor i stora stycken varit utestängda från, och att kvinnor har lägre lönenivåer, utan att den borgerliga kvinnans hemmavarande med barn, hemmafrutillvaron, innebar ett fullständigt materiellt beroende av en annan människa, mannen. "Vad är det för fel på att vara beroende av en annan människa?" kan man ju säga om man är helt blåögd, och visserligen funkar det för en del. Så länge allt är frid och fröjd i relationen. Så länge den som jobbar ihop brödfödan lever och har hälsan. Det är en prekär situation.
Och om det skulle vara eftersträvansvärt att vara så fullständigt i ekonomiskt, socialt och emotionellt underläge, när får vi då se den mansrörelse som kämpar för rätten att vara obetalda hemmamän?

Vad är det där könsmaktsordningen som alla snackar om hela tiden?

Ja, det undrar Pär Ström. Och kommer fram till att det handlar om ett hjärnspöke, ett som "egofeminister" använder sig av i mer eller mindre medvetet syfte att förtrycka män. "De olika feministiska inriktningarna har under många år pumpat ut budskapet att män 'härskar' med hjälp av något som kallas ­'patriarkal könsmaktsordning' och kvinnor är 'strukturellt underordnade'. Det är fel. Män och kvinnor har över- respektive underlägen, av samma dignitet, på olika områden." Maria-Pia Boëthius försök att bringa lite ljus i frågan avfärdas triumferande med att "Även Boëthius avslöjar sig (min kursivering) som ensidig när hon skriver 'feminism handlar om kvinnors frigörelse'."
Ja, där avslöjade hon sig verkligen, kvinnan som arbetat för kvinnors frigörelse sedan sjuttiotalet. Jag var barn på sjuttiotalet, men jag såg ju med egna ögon den effekt Boëthius och hennes medsystrar hade på min mor, en kvinna som till skillnad från sina bröder och "av ekonomiska skäl" inte tillåtits utbilda sig och som var en av många malplacerade hemmafruar i sextiotalets folkhem. Hon fick kämpa för att börja arbeta på sjuttiotalet, min far hånflinade åt denna hennes önskan. Fortfarande bär hon på bitterhet för att han aldrig tog sig an oss barn, att hon under flera år tvingades göra avkall på den idrottsutövning som alltid varit det viktigaste för henne. Jag avser inte att demonisera min far; han var nog i många avseenden som fäder var mest på den tiden. Idag är det bättre, javisst, åtminstone för en majoritet. Men "humanisten" Pär Ströms helt historie- och sammanhangslösa avfärdande av Boëthius och feminismen gör mig helt matt. Skulle en flertusenårig maktordning helt ha brutits på några decennier, ja rent av i någon mån vänts i sin motsats? Likely story, Pär.
Och den understöds inte av din minst sagt selektiva presentation av mäns problemområde och omvärldens brist på intresse för dessa i boken Mansförtryck och kvinnovälde. Skulle media till exempel ha varit tyst om pojkars lägre skolbetyg? Eller om kvinnodominansen i skolans och förskolans värld? Skulle inte rättsskandaler som den om "fallet Ulf" ha varit stora medieberättelser? Och vad gäller detta med de sociala myndigheternas misstroende mot pappor, finns det inte en del alternativa historier här, sådana som "fallet Louise" eller andra fall där socialsekreterare istället för att ta moderns parti varit förblindade av den ideologi som säger att barn ska ha tillgång till båda sina föräldrar, om så fadern varit dömd för tidigare övergrepp eller misshandel? När vi sedan kommer till en mening som "I Sverige anses det som en självklarhet att en kvinna som säger sig blivit våldtagen också blivit det", ja då måste man ge Jonas rätt, som krasst konstaterar att Ström "lika gärna kunnat säga 'Det finns ingen fattigdom i världen'".
Ströms bok har kritiserats väl av de få som verkligen orkat ta sig an den, Tanja till exempel. Hon tar poäng redan med rubriken till postningen, "Ha lite stake". Vad hon menar är att om män vill slippa ifrån konventioner som kan anses förtryckande - att alltid hålla upp dörren för en kvinna, att betala notan, att inte få bära kjol - så får de vara så goda att göra så som vi kvinnor gjort: revoltera. Och genom ordvalet "Ha lite stake" visar hon dessutom på det bekönade språkbruk som ständigt gör det kärringakting att vara mesig men manligt kodat att vara modig. Medan Pär Ström beklagar sig över ett visserligen idiotiskt uttryck som gubbslem så simmar vi alla i själva verket omkring i en ocean av bekönat språkbruk, och det är sällan till mannens nackdel.
Tanja tar också upp de självmotsägelser Ström ägnar sig åt, och det lilla faktum att "frågorna han tar upp inte (är) helt okända för jämställdhets-/feminismdebatten". Det finns, som Maria-Pia Boëthius skriver, inte någon enhetlig feminism utan istället flera olika feminismer, men jag tror inte någon feminist kan ta sig igenom Ströms bok utan att känna sig orättvist anklagad, och hade gjort så även om han hade undvikit invektivet "egofeminister". Själv kan jag t ex tycka att Ström har en poäng i att män kan vara offer i betydligt högre grad än vad gängse retorik ger vid handen, offer för krig t ex, och jag har ägnat mig åt inomfeministisk kritik av feminister som reproducerar en stereotyp bild av kvinnor som offer och ihopklumpade med barn å ena sidan, män som krigande förövare å den andra. Men Ströms klumpiga, onyanserade retorik och demoniserade bild av ett härskande feministgäng som lyckats sätta alla agendor i hela samhället alienerar mig totalt. Det tragiska är att han hade kunnat få visst stöd av en hel del feminister om han inte haft den paranoida attityd mot feminismen som han har. Frågan om att ensamstående män borde kunna få adoptera barn på samma premisser som ensamstående kvinnor kan vara ett exempel på något som en hel del feminister borde kunna ställa sig bakom.
Bristen på empati i hans attityd gentemot feminister är också slående. När Nina Lekander i tidskriften Bang beskriver hur hon ibland misslyckas med att leva upp till sina feministiska ideal, hur hon kan komma på sig med att spela på sin kvinnlighet för att få hjälp av en man i vissa sammanhang, vid bilproblem t ex, då ser inte Ström detta som en demonstration av mänsklig svaghet utan som en demonstration av en kvinnlig härskarteknik.
Kanske borde man helt enkelt strunta i honom. Men nu har trots allt en ordentlig mediedebatt satts igång, en som ändå har det goda med sig att vi olika typer av feminister får tillfälle att förklara oss för alla de som uppenbarligen aldrig begripit vad feminism är och kan vara. Så småningom kanske det kan bildas en form av mansrörelse som kan gå hand med feminismen. Det skulle i alla fall jag välkomna.


Ps. Ett exempel på hur patriarkatet kan fungera ger Jan Myrdal idag på Brännpunkt. Det handlar om bordellhärvan och skyddandet av (den politiska klassens) mäns makt och anseende på bekostnad av ytterligare kränkningar av underåriga prostituerade.
-----------
På Agenda 2010+ finns det i vanlig ordning grejer att läsa! Ilona pläderar för fler hyresrätter, Heiti debatterar urantillgångar och Claes bjuder in till idéfestival. Cattis påminner oss om att det är Förintelsens minnesdag idag - glöm inte det.

Välmenande chauvinism

"Du är en, och det finns tusentals där ute som inte får komma till tals här!" Så sade ETC-redaktören Andreas Gustavsson till Isabella Lund i tv-programmet Debatt i förrgår. I eftersnacket efter själva sändningen återkommer han till detta, han ifrågasatte att Isabella gör sig till talesperson för sexsäljare på det sätt hon gör (delvis, skulle jag vilja tillägga, av egen maskin men delvis också genom medielogiken som ligger utanför hennes kontroll och som bygger på att komplexa frågor reduceras till enkla berättelser med ett fåtal huvudpersoner). Men det ironiska med Andreas retorik är att den slår tillbaka mot honom själv - indirekt gör han sig själv till talesperson för dessa de maktlösa tusenden som han vill befria. Genom att söka reducera Isabellas åsikter och erfarenheter till något väldigt partikulärt och samtidigt hänvisa till en stor, tyst, majoritet (som han alltså ifrågasätter att hon skulle vara representativ för) gör han sig skyldig till en välmenande chauvinism, en oerhörd arrogans - för han saknar ju helt den personliga förankringen i den miljö han har så tvärsäkra åsikter om. "Det enda sättet som de sociala myndigheterna kan visa respekt för de prostituerade kvinnorna på, det är genom att förmå dem att lämna prostitutionen", säger han under eftersnacket (kanske inte ordagrant, men sådan är hans åsikt). Till hans försvar ska sägas att han är medveten om att han moraliserar, även om hans moralism inte handlar om "god" respektive "dålig" sexualitet utan om maktförhållanden. Men det förhindrar inte att han själv sätter sig över de kvinnor (för det är alltid kvinnornas prostitution som anses riktigt problematisk) han vill värna om. Han har intervjuat tyska prostituerade kvinnor, berättar han i sändningen. Visst, först verkade de må bra, vara fria och självständiga. Men vid fjärde eller femte samtalet hände det något. Fernissan föll av. Om man skrapar lite på ytan så... Ja det är så det brukar vara. Det är nästan alltid "skrapandet på ytan" som gäller i umgänget med prostituerade, man måste få dem att tappa masken. Med vilken rätt, undrar jag, med vilken rätt ska man närma sig just prostituerade - eller sexarbetare, som ju är ett bättre ord - med sikte på att blottlägga deras smärtpunkter. Indirekt säger Andreas också att den som säljer sex inte kan ha respekt för sig själv så länge hon är kvar i verksamheten. Bara samhällets frälsning kan åstadkomma respekten. Och Andreas tolkning av den sexsäljande kvinnans belägenhet är mer sann än den hon själv gör (innan han har "skrapat på ytan" alltså). Hon är inte tillförlitlig. Likadant säger kristdemokraten Désirée Pethrus på Brännpunkt idag: "Att köpa en annan människas kropp, oavsett om denne säger sig göra det frivilligt eller inte, kan aldrig vara acceptabelt i dagens Sverige." Oavsett om denne säger sig göra det frivilligt eller inte... hör ni det underliggande budskapet? "Tro dem inte på deras ord", viskar det.
Visst hade det varit bättre om Isabella hade kunnat uttala sig (under eget namn, utan maskering) i egenskap av vald representant för Sveriges sexarbetare, med ett tydligt mandat att tala för "de tusenden" även om hon naturligtvis inte heller då skulle kunna tala för varje enskild. Men om det ska kunna bli verklighet krävs att sexarbetare kan organisera sig på samma sätt som alla andra arbetare. Och för det krävs en annan lagstiftning - för det där med att den svenska sexköpslagen bara skulle slå mot den ena parten, torsken, är inget annat än en avancerad form av självbedrägeri. Verksamheten kräver liksom två parter. Om den ena parten är kriminaliserad, då innebär det att hela verksamheten, alltså även den andra parten, befinner sig under attack.
Till sist, jo, det är inte svårt att bli upprörd av det som Andreas i programmet och under eftersnacket berättar om tyska torskar och bordellägare. Nej, vare sig horstigma eller manschauvinism försvinner automagiskt med en avkriminalisering. Men de försvinner inte heller med kriminaliseringen. Och det Andreas själv uttrycker är också en form av chauvinism, en välviljans chauvinism som är mer försåtlig men som också den kan vara kränkande.
------------
Samma syndrom, att någon med goda intentioner på ett chauvinistiskt sätt uttalar sig för någon annan, kan man finna i den senaste fövecklingen av Mana-affären. Förutsatt att anklagelsen om att en av tidskriftens grundare och medverkande skulle vara en fiktiv person är sann, alltså (ord står mot ord, ändå väljer DN rubriken "Managrundare påhittad" till nyheten). Svensson menar att det inte spelar någon roll, att det är normalt att journalister skriver under annat namn och att det följdaktligen inte är något att uppröras över om nu Sharare Irani är ett påhittat namn och chefredaktör Babak Rahimi skulle vara den verklige författaren till alla artiklar som signerats med detta. Men jag tycker Svensson har fått ett och annat om bakfoten. Anledningen till att Irani skulle ha uppfunnits - inte bara som skribent utan också som en av tidningens tre grundare - är enligt avslöjaren Neos källor "att skaffa tidningen legitimitet i vissa frågor, genom att Irani påstås vara kvinna, kurd och feminist. Det gav också tidningen trovärdighet att ha en medarbetare som kunde rapportera direkt från Iran." Det handlar alltså om att Rahimi, om uppgifterna är sanna, skaffat falsk legitimitet, talat i kraft av en identitet och en erfarenhet han helt enkelt inte har. Dessutom, vilket Svensson inte bryr sig om att kommentera:

Vid ett tillfälle har dock Sharare Irani skrivit i Mana tillsammans med en annan kvinnlig skribent. När Neo når skribenten berättar hon att hon själv upptäckte sitt namn under artikeln ”när jag googlade mitt eget namn en fredagkväll”. Hon säger sig ha blivit väldigt förvånad, eftersom hon inte skrivit artikeln eller haft med den att göra. Däremot hade hon under en tid på 90-talet ett förhållande med Babak Rahimi.
Den kvinnliga skribenten vill inte kommentera uppgifterna om Sharare Irani, eftersom hon ”lämnat det där bakom sig och vill att det ska förbli så”. Samtidigt säger hon att hon ”väntat länge på att någon journalist skulle ringa och fråga om det här”.

Att skriva under pseudonym är en sak. Att felaktigt utge sig för att vara en person med visst kön och viss erfarenhet - en person som visar sig fiktiv - är en annan. Att skriva artiklar i en annan, existerande persons namn ytterligare en, och det är både moraliskt förkastligt och olagligt.
Kulturrådet fattade beslut om att Mana skulle få fortsatt bidrag, det var riktigt gjort. Men det hindrar inte att den här nya uppgiften, om den är sann, är graverande för tidningens anseende och trovärdighet - för att inte tala om Babak Rahimis personliga cred.

Televiserad debatt

Så var det då dags för Isabella Lund att delta i SVT-programmet Debatt igår. Ämnet var, förstås, sexköpslagen. Med sig hade hon Petra Östergren och idéhistorikern Susanne Dodillet, mot sig vänsterpartisten Josefin Brink, ETC-redaktören Andreas Gustavsson och Bo Svennecke från Göteborgs prostitutionsgrupp.
Och Isabella gjorde förstås strålande ifrån sig. Som vanligt. Hon är suveränt lugn och samlad i diskussioner och har en osviklig förmåga att lyfta fram det centrala, sätta fingret på de springande punkterna. Okej, hon kanske blåste upp siffran på hur många sexsäljare det kan tänkas finnas i Sverige (eller kanske så gjorde hon inte det?) men det är väl inget att stirra sig blind på. Hon och Josefin Brink, samt i någon mån Andreas Gustavsson och Petra Östergren blev de centrala gestalterna i det ungefär tjugo minuter långa inslaget - och kanske blev debatten tack vare gästerna som helhet något mer nyanserad än vanligt, men mitt samlade intryck blev ändå: vilket slöseri med resurser. Här samlar man sex personer som alla har något väsentligt att säga i ämnet, man hämtar in en seriös forskare som Dodillet, och de hinner knappt bli varma i kläderna sen är det slut. Är de inte av den typen som förmår svara kort, snärtigt och kärnfullt på programledarens snabbt utkastade (och ibland helt idiotiska) frågor, ja då går man förbi dem helt enkelt. Det blir det gamla vanliga semikaoset där till slut ingen tillåts tala till punkt, än mindre utveckla ett resonemang, och i bakgrunden (till skillnad från rullande i bildens underkant, en ny variant) blixtrar svenska folkets inskickade SMS-meddelande mer likt tankestörningar än subliminala budskap, de gamla vanliga ogina och fantasilösa "BETALAR HON SKATT FÖR SIN PROSTITUTION?" och "VARFÖR HAR DEN 'LYCKLIGA' HORAN MASK FÖR ANSIKTET?" varvat med utgjutelser över Förmyndarsverige och information som"JAG OCH MIN PARTNER HAR SEX MOT BETALNING". Jaha.
Men det är inte, tvärtemot vad flera kommentatorer på Isabellas blogg hävdar, "tv-formatet" som är problemet, det handlar uteslutande om de konventioner som idag är dominerande på tv-debattens område. Tv är ett medium, en skärm som kan fyllas med allt möjligt slags innehåll. Tänkvärt är exempelvis att Pierre Bourdieu först presenterade sin anklagelseskrift Om televisionen som - ett par tv-sända föreläsningar. Man skulle för gårdagens debatt mycket väl i stället kunnat välja t ex den gängse paneldebattsformen, låtit deltagarna på 5-10 minuter var att presentera sina tankar, sedan låtit en diskussion utveckla sig omkring en mindre grupp frågor (det säger sig självt att man då inte hinner med mer än ett ämne per program, och varför inte?). Eller varför inte satsa mer på rundabordssamtal, alternativt studiosamtal med färre deltagare, det som Kunskapskanalen är så bra på. Det "eftersnack" med Isabella och Andreas som ligger utlagt på webbplats och är nästan tjugo minuter långt ger ironiskt nog mer än själva debatten, jag kan inte förstå varför man inte tror att det skulle intressera den stora publiken, varför det bara tillgängliggörs som ett "tillval" med (åtminstone på min dator) skakig kvalitet för extraintresserade.
Vad gäller själva innehållet i diskussionen kommer en ny postning imorgon.

Ja! Aj!

Det gör ont att finna sig ståendes på samma sida som en moderat och en folkpartist när de gör ett ställningstagande som går på tvärs mot i princip resten av det politiska etablissemanget. Det gör ont djupt nere i den vänsterliberala kamfertantens själ.
Men det är inget att göra åt. Per Hagwall och Erik Svansbro har helt enkelt rätt: Sexköpslagen är en flopp!
Det är uppenbart att Hagwall och Svansbro frekventerar Isabella Lunds blogg:

I början av januari var en brittisk delegation här inför en översyn av de brittiska prostitutionslagarna.
Biträdande inrikesminister Vernon Coaker träffade den vanliga uppsättningen svenska myndighets­representanter, men också strippan Pye Jakobson, representant för sexsäljarnas nätverk. Mötet rapporterades utförligt i BBC men knappast alls i svenska medier. Pye Jakobson reste sedan som inbjuden talare till det brittiska parlamentet (!).
I den svenska riksdagen kunde man den 23 oktober 2007 höra justitieminister Beatrice Ask säga följande om Europarådets rekommendation att låta prostituerade komma till tals i alla frågor som rör dem:
“Det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha”.
Resten av debattörerna – från ­höger till vänster – var ense med justitieministern om att de visste bättre än de som faktiskt levde i verksamhetens verklighet.

Den som läser Lunds blogg känner väl igen sig.
Och nog kan man tycka att det vore ännu roligare om en sexsäljare själv kunde medverka på Brännpunktssidan. Men i gengäld medverkar Isabella i programmet Debatt på TV1 i afton, kl 22.00. Lycka till Isabella!
(Knorr: det är ju mitt i konståkningen! Men vad gör man inte...)

Ps. I en tidigare postning skrev jag om kvällens debattprogram att om vi "slipper de gamla parhästarna "Finns det några lyckliga horor?" och "Skulle du vilja att din dotter prostituerar sig?" från programledarens eller Isabellas debattmotståndares sida så lovar jag skriva en helt gnällfri postning här på min blogg"... På Debatts hemsida står: Den lyckliga horan - finns hon? Debatt ställer frågan till feminister och prostituerade. Gottogottogottogott, som de tyska tanterna brukar sucka. Ni får nog stå ut med mitt gnäll ett bra tag till, kära bloggläsare.

Sorg och censur

"Uteblivet stöd är inte censur." Så resonerar Magnus Eriksson på Svenska Dagbladet, apropå det där med att tidskriften Mana riskerar mista sitt ekonomiska stöd från kulturrådet. "Ett uteblivet stöd innebär inte trycknings- eller spridningsförbud. Om Mana får avslag, innebär det inte att dess ansvariga utgivare och redaktör Babak Rahimi sätts i fängelse eller förbjuds att framföra sina åsikter. Uteblivet statligt stöd är inte ett angrepp på yttrandefriheten."
Men det där är ju tomma ord, givet att vi lever i ett samhälle där det är svårt för mindre tidskrifter att klara sig utan stöd. Att undandra en tidskrift dess ekonomiska stöd kan i praktiken vara detsamma som att helt enkelt tysta den, även om den rent formellt "får lov" att fortsätta finnas till. Dessutom säger Eriksson delvis mot sig själv, han förklarar också att det finns en politisk aspekt på Kulturrådets verksamhet i det att man "sorterar under den statliga kulturpolitiken, som har ett demokratimål":

I det ingår bland annat yttrandefrihet, delaktighet, mångfald och tanken att kulturen skall vara ”en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”.
Det innebär att en tidskrift, eller en bok om vi ser till litteraturstödet, med en antidemokratisk, sexistisk eller rasistisk tendens inte bör omfattas av de kulturpolitiska stödåtgärderna. Möjligen kunde man anse att det ideologiskt aparta, rentav det anstötliga, omfattas av kulturpolitikens mångfaldsmål, men mot detta skall då andra hänsyn vägas: kvalitetsfrågan, kvinnosynen, eventuell rasism. Att vara en avvikande röst räcker inte för att få kulturstöd. Stödet är till en del politiskt.

Ja, och detta innebär att den till en del också är en form av censurverksamhet - en som kan vara fullt påkallad och lätt att rättfärdiga.
Men hur är det då med det aktuella fallet, tidskriften Mana? Eriksson är inte ute efter att diskutera just detta, utan snarare diskussionen omkring fallet, som han tydligen ser som full av missförstånd och förhastade slutsatser. En som däremot diskuterar fallet Mana är Ingrid Elam i DN. Hon skriver såhär:

Det vore synd att säga att Mana har ett "mångsidigt utbud av åsikter", tidskriften är som helhet starkt och ensidigt kritisk mot bland annat kapitalism, nyliberalism, Israel, USA:s utrikespolitik och svensk invandrarpolitik, men så innebär heller inte förordningstexten att varje enskild tidskrift skall måla med palettens alla färger. Det är en mångfasetterad helhetsbild av tidskriftslandskapet stödet skall främja.
Läst ur den synvinkeln fyller Mana onekligen ett tomrum. Den har ett globalt perspektiv på de frågor den behandlar, utrikesmaterialet är omfattande i samtliga nummer oavsett tema, särskilt från länder som normalt ligger i medieskugga. Samtidigt iakttas verkligheten ur en minoritetskulturell synvinkel. I Mana skriver ingen "vi svenskar" om det inte är ett citat.

Elam pekar också på tendenser till bristande vederhäftighet när det gäller ämnen som Israel och den svenska högerliberalismen, men hon menar inte att dessa blir så problematiska att tidskriften som helhet diskvalificerar sig för tidskriftsstöd. Liknande uttalanden har gjorts av Arne Ruth, och bloggaren Svensson är inne på samma spår när han ser vissa inslag i tidskriften som omdömeslösa, dumma och onödiga snarare än antisemitiska och odemokratiska.
Jag vet inte jag. Jag tycker i och för sig att herr Svensson (som han brukar) argumenterar väl och balanserat. Men nog är det konstigt att Manas dumhet och omdömeslöshet så ofta slår till just när det är fråga om Israel.
Vad gäller deras syn på svensk liberalism så har den säkert stärkts i och med detta. I senaste numret av Göteborgs Fria Tidning säger Jorge Capelán som sitter med i Manas reaktion att:

Det finns viss kritik som inte får uttalas. Den här diskussionen handlar om politik och makt. /.../
Men till exempel Häften för kritiska studier, en "oberoende socialistisk tidskrift", fick ju stöd i år.
Jo, men man kan inte ge sig på alla samtidigt, då skulle motreaktionen vara mycket kraftigare. Istället ger man sig på en och en. Vi är alla medvetna om att det här handlar om en makttaktik för att så splittring mellan olika grupper.
/---/
Alla som ifrågasätter patriarkatet och rasismen är obekväma. Vi kommer fortsätta att vara jobbiga. Vår analys hotar maktstrukturer, det är det som ligger till grund för de häftiga reaktionerna /..../

Här har vi Manas ibland skeva verklighetsbild när den är skev in action. Man förstorar upp sin egen betydelse utav tusan, och tycks tro att personer som Dilsa Demirbag-Sten, Liljana Dufgran eller andra personer med anknytning till Kulturrådet sitter som representanter för Den Patriarkala Och Rasistiska Makten, darrande på manschetterna av rädsla för den rättrådiga rebellen Mana.
Jag gillar inte Mana något vidare och har aldrig gjort, det kanske framgår. Men jag hoppas ändå att de får fortsatt stöd, av den anledning som Ingrid Elam pekar på: de fyller i vissa avseenden ett tomrum i det svenska medielandskapet. De behövs helt enkelt, trots sina brister. Och det är så man måste tänka, menar jag, när man delar ut kulturstöd: hur ser helhetsbilden ut, vilka behov finns, var finns det vita fläckar? Jag tror också att det är så man faktiskt tänker, oftast. Men vi får väl se vad som händer i det nu plötsligt så spännande Kulturrådets styrelse härnäst (Elam påstod i sin artikel från i måndags att de skulle avgöra saken den dagen, under måndagen alltså, men mötet äger i själva verket rum i morgon eller övermorgon, minns f n ej vilket).
Vore inte Kulturrådets nya styrelse rena sockerbiten för en god dramatiker att ta sig an, förresten? Staël von Holstein (hur kunde de utse honom?), Kenneth "The Enforcer" Johansson, Marianne Lindberg-de Geer m fl m fl i samma rum...Och med de uppgifter de ställs inför! Äsch strunt i dramatikern förresten, in med kameran direkt. Det kan ju bli fantastisk tv!
-------------
Apropå kritik av israelisk politik så är organisationen Avaaz igång med ett upprop mot blockaden av Gaza. KLICKA HÄR för att komma till sidan där du kan skriva under.
-----------
År 2008 är ungt men kämpar hårt för att bli lika illa som det förra, året då alla bara precis höll på & dog hela tiden. Idag var det Heath Ledger som dog. Så fruktansvärt tragiskt. Han var så bra, han var så ung. Jag tänker på en annan filmskådespelare som också dog alldeles för ung, som också hade den där särskilda utstrålningen, den intensiva närvaron på duken - nej inte James Dean (fast han också) utan River Phoenix, 1970-1993. RIP.

Du glömde det värsta, Lotta

Lotta Lundberg skriver om den tyska ilskan mot Vattenfall i Sydsvenskan idag. Hon tar upp missnöjet med höjda elpriser. Hon tar upp förljugna reklamkampanjer, en nonchalant attityd mot kunderna. Men hon tar inte upp det värsta. Det att Vattenfall beter sig på samma sätt som DDR-regimen: jagar bort lokalbefolkningen på de håll i öst där det finns möjligheter för brunkolsbrytning. Det finns ingen ände på hur mycket man förfasat sig över den östtyska regimens "miljöpolitik". Kan vi inte förfasa oss lite mer över Vattenfall? Men det är klart, de bygger ju mycket finare nya hus till de bortjagade än vad man gjorde i DDR.

Modersupproret som feministisk nödvändighet och begränsning

Med feminismen är det närmast så att den tycks födas och dö med varje ny generation. Ett evigt kretslopp som saknar framåtskridande.
Nej, så är det förstås inte. Vi fortsätter ständigt att skörda frukterna av det som tidigare generationers feminister planterat. Och det finns väl ingen anledning att anta att dagens feminister inte skulle göra några avtryck så som tidigare generationer gjort. Men kommunikationen mellan samtidigt levande generationer är dålig. Och i det medierade landskapet är det de unga, de arga, de attraktiva kvinnorna som premieras och ges utrymme. Nya generationer feminister definierar sig med ständigt nya antologier (som bara innefattar de egna generationskamraterna) och utspel medan äldre drar nåt gammalt över sig, går i inre exil eller kämpar med sina individuella karriärer.
Naturligtvis finns det undantag. En rörelse som Fi (som jag själv inte är med i) tycks rymma kvinnor i olika åldrar (och, naturligtvis, en och annan man). Som man kan se på deras webbplats är styrelsen väl sammansatt av personer med varierande generationstillhörighet, och även om nuvarande talespersoner båda är mellan femtio och sextio så har de tidigare också haft yngre företrädare.
Samtidigt valsar en av Feministiskt initiativs förgrundsgestalter runt i media och förklarar sitt tidiga avhopp från rörelsen med yngre feministers förakt för henne som äldre. "De tycker vi är äckliga", förklarar hon för Annika Lantz i P1. I SVT-programmet Mötet talar hon om ett modersuppror som hon anser sig ha kommit i skottgluggen för. Och i tidningen Fokus är det ingen ände på anklagelserna mot yngre feminister och kvinnor:

I debatten hävdas att det finns ett utbrett mansförtryck i Sverige i dag. Vad tycker du om det?
– Det kan finnas ett korn av sanning i att det finns ett slags rättfärdighet bland unga kvinnor i dag, ett kontrollbehov som exempelvis hindrar mödrar från att lämna över sitt gamla kontrollområde »barnen« till sina män utan att lägga sig i. Det handlar nog mer om ointresse för män än om mansförtryck – och som mor till fyra söner gör det mig lite nervös. Jag tror på kärleksrelationer på lika villkor och inte på att män ska reduceras till en bit i livspusslet. Hela det här konfrontationstänkandet tycker jag är ovärdigt.
Är de här artiklarna ett uttryck för en backlash i jämställdhetsdebatten?
– Ja, det tror jag. Vi har i dag en feminist-debatt på en ideologisk och teoretisk nivå som är besvärlig eftersom den drivs av unga kvinnor som uppfattar kvinnlighet som ett slags slavmärke. De menar att kvinnlighet är en yta, en artificiell konstruktion av normer som påtvingas utifrån. Om det här kan leda vidare till en seriös debatt tycker jag att det är bra, för den fullkomligt abstrakta diskussion som förs i Bang eller på vissa kultursidor är bedrövlig – den har inget med verklighetens kvinnor att göra.
Uppfattar du att dagens unga generation är mer jämställd än tidigare?
– Det är svårt att säga. Jag uppfattar dem som naiva och instängda i sin egen generation. De är ointresserade av tidigare generationers erfarenheter.
Vilka viktiga landvinningar tycker du att feminismen har gjort de senaste tio åren?
– Jag tycker faktiskt inte att feminismen har gjort några framsteg alls på senare år. /.../
/---/
Hur ska jämställdheten kunna gå framåt nu?
– En ny feministisk våg kan bara bygga på den historiska erfarenhet som faktiskt finns. Det finns ett enormt förakt för kvinnlighet i alla läger – från feminister, från media, från mode- och porrindu­strin. Hela bloggkulturen som idealiserar en kvinnotyp som är fräck i mun, vulgär och extremt egotrippad – rena parodin på en dålig mansmodell. Det handlar inte om att ta för sig och skita i andra, i miljön och global solidaritet. Jag är riktig gammal socialfeminist.

Det här är ju rena demoniseringen av den yngre generationen, delvis väldigt välbekant ("fräck i mun"), delvis bara egendomlig (skulle äldre generationer kvinnor varit mer benägna att "lämna över sitt gamla kontrollområde 'barnen' till sina män utan att lägga sig i"?). I Mötet talar Witt-Brattström med medfeminsten Susanna Alakoski om hur hon sett sig själv som en bärare av traditionen när hon gick in i Fi-projektet, och hur hon fick erfara att hennes historiska tillbakablickar på Grupp 8 istället för att tacksamt mottas av de yngre medlemmarna ansågs besvärliga, tjatiga, påträngande. "Alltså varje gång jag öppnade munnen till slut så blev det så, att så fick jag höra att jag tog för stor plats eller pratade för högt." Ja, men det kanske du gjorde, kan jag inte låta bli att tänka. För jag menar, Ebba W-B var/är inte precis den enda kvinnan i Fi som är gammal nog att ha upplevt Grupp 8-perioden. Vad tycker de andra, hur tycker de att kommunikationen över generationsgränserna går? undrar jag. För det är, trots allt, sant det hon säger - att feminismen ständigt måste bära med sig sin historiska medvetenhet. Annars är den dömd att ständigt börja om och börja om igen på nytt. Och att det måste finnas en beredskap till dialog (något Ebba W-B i rättvisans namn ska sägas åtminstone själv anser att hon, till skillnad från sina yngre kontrahenter, varit beredd till i Fi), och till att man lyssnar på varandra som människor - det är mycket viktigare än att vara nere med det senaste av korrekta teorier.
Men att det sker ett modersuppror med jämna mellanrum är kanske också en nödvändighet - både för de yngre kvinnornas personliga utvecklingsmöjligheter och för det feministiska tankegodsets framåtskridande? Vad som behövs är kanske en större inomfeministiskt utrymme, eller en särskild arena för generationsöverskridande dialoger och konfrontationer. Vem startar organisationen, seminarieserien, sommarlägret e dyl som är särskilt ägnat för detta? (Eller finns det redan sådana arenor - är det bara jag som är lite utanför och okunnig?)
---------------
Agenda 2010+ växer! Det är ett nätverk av bloggar som är intresserade av en bred feministisk och vänsterorienterad rörelse, en rörelse som kännetecknas av dialog och beredskap till samarbete över partigränser. Du kanske vill vara med du också?
Annars kan du förstås nöja dig med att läsa det som står till buds där. Exempelvis Claes Krantz postning om behovet av en statlig arbetsmarknadspolitik. Eller Björns om Jan Björklunds hårda ribba. Eller varför inte Anders om brottslighet och vänsterextremism.

Konsten att åstadkomma det man kritiserar

Oline Stig gör det idag i en Sydisartikel. Hon skriver:

Finns det lyckliga horor? Frågan skapar alltid samma debattstorm. Ja, säger några. Sexköp kan vara en överenskommelse mellan två vuxna människor. Nej, säger andra.
Den som säljer sin kropp är alltid ett offer. Ja-sidan menar att problemet är samhällets brist på respekt för den prostituerade kvinnan. Nej-sidan hävdar att problemet är mannen. Läs könsmaktsordningen. Sådär håller det på, alltid samma argument. Problemet med debatten är att den saknar nyanser.
Den som säljer sex framställs antingen som ett värnlöst offer eller som en bekymmerslös försäljare. Antingen är hon en nedbruten tjackhora som förlorat sin värdighet och all tro på livet, eller en glatt trallande hemmafru som säljer sin kropp för att hon gillar det. Antingen är torskarna perversa monster eller ensamma stackare som behöver tröst.
Jag har länge misstänkt att det måste vara en felsyn. Det kan inte vara så enkelt. Verkligheten borde vara mer komplex.

No shit Sherlock. Och hade du följt debatten ordentligt hade du sett att även den är mer komplex än så som du skildrar saken. Att den där frågan om "lyckliga horor" i princip bara ställs av det ena lägret, såvida du inte på allvar ser rubriksättare och ingressmakare i kvällspress och Vecko-Revyn som deltagare i debatten. Att den sida som ifrågasätter sexköpslagen inte brukar svara "ja" på frågan utan inte vilja svara på den alls (gång på gång försöker vi peka på hur idiotisk den är). Att den som på allvar satte igång debatten, Petra Östergren med boken Porr, horor och feminister, ger en betydligt mer komplex bild än den du målar upp (om man inte är så förblindad av upprördhet när man läser den att man inte kan ta in den ordentligt). Att debattdeltagare som forskaren Susanne Dodillet och eskorten Isabella Lund inte går att reducera på det sätt du gör. Ska debatten föras framåt så gäller det att man sätter sig in i hur den faktiskt förts och förs. Annars fastnar vi i en evig rundgång. (Detta sagt så ja, den radiodokumentär du rekommenderar, "Under stjärnorna i Malmö", var verkligen bra. Jag vill också rekommendera alla att lyssna på den, den kommer att finnas på dokumentärredaktionens sida på sr.se i 30 dagar.)

En annan som gör det är America Vera-Zavala i Flamman. Hon kritiserar det rådande interna klimatet i Vänsterpartiet: "Partiet är mindre, lättare att kontrollera, det går dåligt för oss opinionsmässigt – folk är mer försiktiga med att kritisera. Jag tycker stämningen är sämre och debattklimatet strängare." Vera-Zavala vill se fler galna förslag, mindre av rättning i leden. Lite längre upp i artikeln har hon skrivit: "Visst är det skönt med mindre knasiga artiklar från Vägval vänster-gänget men jag tycker tystnaden är destruktiv." Visst är det skönt med mindre knasiga artiklar från Vägval vänster-gänget... Flera gånger beklagar sig Vera-Zavala över att saker som tidigare häftigt kritiserades när de kom ifrån Lönnroth/Svensson Smith-hållet nu istället är partiets officiella linje. Utan att nån säger emot. Ja, vad kan det bero på? Vad kan det bero på att ingen vågar riskera bli partiets officiella syndabock och knasboll? Har du aldrig tänkt tanken, Vera-Zavalas, att det kan finnas något destruktivt med att så obekymrat slänga ur sig de mest kränkande omdömen om människor vars uppfattningar du inte delar, något som kan verka menligt på det interna klimatet i partiet? Det är ju inte precis första gången.
Själv har jag lämnat partiet och är nu rätt trött på de Vägval vänstrare som är kvar och fortsätter älta same old same old shit fast med allt större hätskhet, men när jag läser Vera-Zavala minns jag ju hur det var. Att försöka vara aktiv i ett parti som genomsyrades av mobbning. Minns ett nummer av Vänsterpress där en för mig okänd Stockholmsmedlem beskrev partiets dåvarande maskot, den tecknade busflickan Vera, som en mobbare, en översittare med noll tolerans mot oliktänkande. Den insändaren brände sig fast i mitt inre. Insändarskribenten beskrev förstås inte så mycket figuren Vera som den anda som då rådde i partiet. I min lokalavdelning yttrade den sig bland annat i hånflin mot den som var med i "fel" fackförbund eller skitsnack bakom ryggen på den medlem som tidigare varit med i ett annat, "felaktigt" parti. Eller i att den politiska sekreteraren i sin sammanfattning av årsmötet i medlemstidningen pekade ut vilka debattinlägg som utgjort stolpskotten. "Vad gör ni mot varandra?" undrade en nytillkommen medlem under en mötespaus. Men när vissa av oss ville diskutera det interna klimatet fick vi veta att det absolut inte fanns några problem. När sedan Vägval vänster bildades blev vi som var med där fritt villebråd, och då snackar jag inte längre om min lokalavdelning utan om partiet i stort. Är det konstigt då att det blir tyst när villebråden väl börjat försvinna?

Ps. Isabella kommer att delta i nya tv-programmet Debatt på torsdag. Om vi då slipper de gamla parhästarna "Finns det några lyckliga horor?" och "Skulle du vilja att din dotter prostituerar sig?" från programledarens eller Isabellas debattmotståndares sida så lovar jag skriva en helt gnällfri postning här på min blogg.

Huset med de döda katterna

I min ungdom hände det sig att jag besökte en svartklubb i ett industriområde. Äsch, det hände alltså jämt, inte bara denna speciella gång. Den här speciella gången var jag på ett ställe som befann sig snett mittemot en mc-klubb av den sort som verkade otäck då men verkar rent livsfarlig nu. Bredvid mc-klubben låg ett stort, ödelagt och nedgånget fabrikshus. På väg hem den här speciella gryningen ville det sig att mitt sällskap tvunget skulle gå in och kolla det huset. Så där gick vi bland gammalt pyts på golv som verkade vara benäget att rasa närsomhelst och skämtade om den galning vi riskerade stöta på. Skämtet härsknade när vi började se dem. Kattliken. Allt det levrade blodet, de krossade skallarna, de små, platta kropparna. Säckarna som låg halvöppna med en del av fångsten halvt utanför, som om någon börjat hälla ut innehållet men låtit det stanna vid en grotesk visuell effekt.
Jag får fortfarande ångest när jag tänker på det. Och jag får ångest när jag tänker på den relativa kyla min vän visade upp. Visst, han tyckte också det var otäckt. Men när jag lite desperat föreslog att vi kanske borde kontakta polisen förstod han inte alls varför. Inget brott hade ju begåtts. Det är nödvändigt att samhället gör sig av med omkringströvande katter, annars förökar de sig okontrollerbart, blir en sanitär olägenhet osv osv, ungefär det försökte han väl förklara för mig. Rationella argument som var svåra att säga emot medan hela min kropp och mitt medvetande sade mig att detta var fel. Och jag anade väl dunkelt att detta inte var en galnings eller ett gäng finniga sadisttonåringars verk, utan samhällets. Att det handlade om en fullt ut sanktionerad verksamhet. Ett stycke samhälleligt sanktionerat barbari mitt ibland oss. Men jag orkade aldrig undersöka saken närmare, och vi talade heller aldrig närmare om det min vän och jag.
Det borde vi förstås ha gjort.
(Detta skrivet med anledning av en opinionsartikel på Brännpunkt.)
------------
Alltid händer det grejer på Agenda 2010+. Mikael Almén säger nej. Martin Tunström säger att det handlar om samhällsansvar också. Kaj Raving säger att vi ska fokusera på incitamenten. Men han är ironisk. Ilse-Marie säger däremot att svensk politik förvandlats till ett retoriskt spektakel. Och hon menar allvar.
Utanför Agenda 2010+ men inom bloggosfären skriver herr Palm klokt om förbudsanda och det där med den sexistiska reklamen. Utanför både Agenda 2010+ och bloggosfären finns Dagens Nyheter, tidningen man älskar att hata och hatar att ibland uppskatta. Där får vi bekräftat det vi egentligen alltid vetat: barn tycker inte om clowner. Vissa barn skräms till och med av dem. Manu Chao däremot måste man bara älska.

Solidaritetsbrist eller resultatet av en olöslig problematik?

Den brända jordens taktik. Så kallar bloggen Antigayretorik den tanke som Göran Hägglund har lyft fram om att istället för att godkänna samkönade äktenskap helt enkelt lyfta ut ordet äktenskap ur lagstiftningen:

När ett militärt underlägset land dras in i krig och ockuperas av fienden är det inte ovanligt att de försvarsstyrkorna fördärvar landet under retätten. De spränger infrastruktur, sätter eld på oljekällor, strör salt i jorden – allt för att ockupationsmakten inte ska få någon glädje av sitt rov.
Jag tycker att kristdemokraternas taktik i frågan om homoäktenskapet påminner om detta. De inser att de håller på att förlora kampen, och väntas förslå att äktenskapsbegreppet ska avskaffas helt ur lagstiftningen /.../
Så hemsk är alltså tanken på homosexuella äktenskap, att kristdemokraterna hellre gör sig av med begreppet helt. Vad som helst, men INTE jämställas med homosexuella... Piedestal till varje pris!

Nisha Beshara på Dagens Arena menar däremot att Hägglunds tanke är i positiv mening radikal:

Tro det eller ej, men det mest radikala förslaget i debatten om könsneutrala äktenskap kommer från kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund. Han kan tänka sig att gå med på könsneutrala äktenskap, om bara ordet äktenskap byts mot samlevnad. En könsneutral samlevnadsbalk är just det som Sverige behöver - en samlad lagstiftning som inte diskriminerar utifrån kön, val av ceremoni eller samlevnadsform.

Jag förstår Besharas tanke, men min spontana reaktion är att hon är osolidarisk. Här har gayrörelsen - inte varje enskild homosexuell men rörelsen sett i stort - kämpat och kämpat för att samkönade relationer ska ges samma status, samma erkännande som heterosexuella, och så säger man lite nonchalant att: "Äsch, det ni kämpar för, det är ändå ingenting att ha". Det är som om en maratonlöpare, efter att ha sprungit i flera timmar och med den efterlängtade vilan, blomsterkransen och medaljen i sikte, på upploppet skulle få se hur mållinjen plötsligt plockas bort.
Situationen påminner mig om ett seminarium jag var på under det glada postmoderna nittiotalet, där en total reträtt från varje form av kanontänkande förespråkades. Man kunde i demokratins namn lika gärna lotta ut vilka böcker som skulle ingå i kursplaner på universitet och i grundskola. "Men", försökte jag, "kvinnliga författare, icke-västerländska..." och jag blev skarpt åthutad av de båda (vita, manliga, etablerade) seminarieledarna: Kvinnor ska inte kämpa för att få ingå i kanon, det är konservativt! Jag kunde inte artikulera min frustration.
Men naturligtvis förstår jag, som sagt, problematiken. Den uppstår varje gång marginaliserade grupper försöker få rum i en struktur som är exkluderande till sin karaktär. Kanske handlar det om en olöslig problematik. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att det är osolidariskt att applådera Hägglundstanken, även om skälen för det är aldrig så goda.
-------------
Kamfertexts läsekrets har beslutat att Barry Lyndon är bästa perukstocksfilm! Något annat hade ju också varit skandal. Naturligtvis sätts en ny omröstning å det snaraste igång i högerhörnet (jag tröttnar aldrig, även om ni gör det!).

Veckans Bad Sex Award

...går till Ulla Isaksson för följande passage i romanen Paradistorg:

Hon darrar i hela kroppen, händerna far i luften och hon flämtar av ursinne. Sådan har Ture aldrig sett henne och han skrattar nästan lycklig: Han har fått loss henne! Hon hejdar sig med tårarna alltjämt rinnande nerför kinderna: "Sitter du och skrattar?"
Då reser han sig och kommer bort till henne, fångar in henne och lägger ner henne på sängen trots hennes sprattlande och argsinta motstånd. "Annika", viskar han, "jag älskar dig av helvete!" Och han håller fast henne, han är stark och öm och leder henne segervisst upp och ner på orgasmernas hav: "Nu väntar vi lite doktorn, vi låter de haploida cellerna få litet tid på sig."
Hon kvider och flämtar under honom, tar emot i ilska och fröjd på samma gång, håller honom fast med armar och ben, händer och fötter, lår och sköte, tills hon ser den vilda glimten i hans öga och han exploderar i henne med ett triumferande rop.

Men okej. Romanen är från 1973. Fast är det egentligen en ursäkt?

Ps. Haploid kommer från grekiskans haploos vilket betyder "enkel". En haploid cell ger en enkel uppsättning kromosomer. Uttrycket används om könscellerna hos arter som har sexuell fortplantning. Dessa organismer alternerar mellan tillstånd med enkel kromosomuppsättning (haploid) och dubbel kromosomuppsättning (diploid).Människans könsceller (gameterna) är haploida. Övriga celler i kroppen är diploida. Anledningen till att könscellerna är haploida är att det behövs en könscell från vardera föräldern för att forma en ny individ. (Taget härifrån.)

Det där med kostymfilmer alltså

Jag kan inte riktigt släppa dem. Kostymfilmerna. Det verkar vara en ovanligt vagt definierad genre, om det nu överhuvudtaget handlar om en genre i regelrätt bemärkelse. Jag borde kanske veta vad som är en kostymfilm och vad som inte är det, jag som är filmvetare, men det är så outhärdligt trist med genreteori och försök till tydliga begreppsdefinitioner. "Man vet vad det är när man ser det" är hellre mitt motto. Men ibland vet man faktiskt inte riktigt. Engelska wikipedia ger följande upplysning: "It is an informal, cross-over term that can apply to several genres but is most often heard in the context of historical dramas and romances, adventure films and swashbucklers. The implication is that the audience is attracted as much by the lavish costumes as by the content." Jaha, lavish costumes alltså, påkostad ögonfägnad, menuetter och tjänare som är delar av möblemanget snarare än individuella rollfigurer. Svenska wikipedia säger istället: "Kostymfilm är en filmgenre där skådespelarnas kostymer har en stor betydelse för filmen. Det rör sig i allmänhet om historiska filmer, där de påkostade kläderna är viktiga för att skapa autencitet kring tidsperioden i filmen." Frågetecknen hopar sig, säkert finns det mycket klokt skrivet om detta nånstans, själv undrar jag mest... Att kostymerna, klädseln har stor betydelse, det är något som i och för sig passar in på såväl This is England som Whit Stillmans överklasskildring Metropolitan eller Ang Lees fina Ice Storm där det är sjuttiotalets amerikanska medelklass som är i centrum. Men orden påkostade, lavish markerar för det första att det främst helt enkelt handlar om skildringar av de övre klasserna. Men detta stämmer inte helt ifråga om de äventyrsfilmer som den engelskspråkiga definitionen åkallar. Pirates of the Caribbean med dess sjörövare liksom, den konnoterar snarare maskerader och ett sagoliknande avstånd till vår nutidsvardag. Engelskspråkiga wikipediatexten tycks överhuvudtaget överlägsen, kostymfilm är en informell term som man tar till lite godtyckligt och som markerar en visuell attraktion kopplad till den klädsel som används i filmen. Kanske borde den emellertid börja användas på ett lite annat sätt, som en markering av att klädseln i filmen ingår som en viktig del i det sociala spel som skildras. Eller så behöver vi en ny term, en som kommer väl till pass i en tid som är besatt av sociala markörer, stil, status och nygammal etikett.


Förresten, läs Heja världens viktiga kommentar till gårdagens Brännpunktsartikel om våld och film. Det Karin skriver borde vara en självklarhet men tydligen är det tyvärr inte så.

Ps. Det är himla svårt det där med länklistan, att hålla sig med en lista som någotsånär återspeglar vilka aktiva bloggar man tycker särskilt mycket om, och att ta adjö av inaktiva bloggare som fullt förståeligt tröttnat tillfälligt eller för gott på detta eviga gratisskrivande. Jag har beslutat försöka följa en hård och orättvis linje, att helt enkelt ta bort bloggar som utan att ha aviserat semester är tysta i över en månad, för att bereda plats åt andra som borde få vara med utan att min länklista blir hur otympligt lång som helst. Om någon skulle finna sig borttagen "i förtid" och blir lite ledsen för det - ta det inte personligt!

3 x rörlig bild

Först och främst har Hynek Pallas inne en klok kommentar i Svenskan på temat filmkritik. Den handlar om det alltmer ohållbara i att filmkritik främst reserveras för filmer som går upp på bio, när det är uppenbart att "dvd och nedladdning har förändrat hur vi ser på film och tv. För en växande publik är biografen helt enkelt inte den primära arenan för ny film." Slutkläm: "Det är ingen tvekan om att medielandskapets förändringar är en stor utmaning för tidningar, tv och radio. Men de ger också större möjligheter till en ny, bredare och djupare bevakning av rörlig bild i alla dess former – och en förändring av den traditionella filmkritikerrollen." Precis. Inget att lägga till, inget att ifrågasätta. Heja Hynek!

Om Hynek står för framtiden ekar istället domare Olle Ekstedts Brännpunktsartikel av det förflutna. "Tv-våldet syns på gator och torg" hävdar artikeln. Stön. "Videovåldsdebatt all over again", som bloggen Motpol skriver. Eller med Blogges som vanligt drastiskt underhållande ord: "Yippiekayay motherfucker". För det första finns det stor anledning att ifrågasätta om våldet verkligen skulle ha ökat på sistone, sett ur det långtida perspektiv som Ekstedt förespråkar. För det andra är det inte mycket som talar för att våld skulle spridas på det sätt herr domaren tror. Tvärtom kan visst symboliskt våld förmodligen hjälpa till att lätta på trycket ibland. Frågan är dock - och det är en helt annan frågeställning än Brännpunktsartikelns - i vad mån det gör så idag, när vi faktiskt dagligdags, på alla möjliga tidpunkter osv, kan ta del av allehanda utstuderade seriemördarberättelser och obducentdramer. För min del känner jag en viss leda vid det hela, flödet av tv-mord har gjort en viss typ av våld alltför trivialt. I övrigt noterar jag att om det fiktiva våldet skulle ha en samhällsnedsmittande, imitativ effekt, ja då skulle vi börja få problem med sluga individualistiska seriemördare som - alla med sina speciella kännetecken vilka kan vara allt från att samla på offrens tånaglar och med hjälp av dem skapa en konstfull mosaik till att sprida baklängesinspelningar av mordgärningarna på internet - kommunicerar med polis, allmänhet och varandra på mest möjliga långsökta och svårtydda sätt.
Man kan fråga sig varför det har blivit såhär, varför vi vältrar oss i fiktiva mord så till den milda grad. Men, återigen, det är en annan frågeställning.

Från det ena till det tredje så damp programmet till på tisdag återöppnade Cinemateket här i Malmö ner i mitt brevinkast häromdan. Och det var faktiskt inte fy skam. Eftersom man ska visa en Dorothy Arzner-serie. Dessutom visas Birgitta Svenssons nyrestaurerade Mackan, och en även den nyrestaurerad lockande stummis av Mauritz Stiller. Därutöver är det väl lite som vanligt i och för sig: ett litet gäng manliga auteurer och ett par skådespelerskeikoner. Men en av de manliga auteurerna är Werner Herzog, vars nyvunna popularitet jag verkligen gläds åt, och en annan Fritz Lang där man bryr sig om att plocka fram några av hans mer sällan visade amerikanska produktioner. Dessutom är den ena av de båda skådespelarikonerna Simone Signoret, vilket betyder en hel hög åtminstone för mig okända franska filmer. Också har vi Sergej Paradzjanovs Granatäpplets färg under rubriken "På begäran". Kamfertexts betyg: godkänt (ja ja jag vet, som om nån skulle bry sig liksom...).
-----------
Så vad finns det då för särskilt läsvärt på Agenda 2010+ just nu då? Ja, till exempel så skriver Zana om ett kärt ämne, nämligen privatskolor, Ulf intressant om George Bushs mellanösternbesök, Thomas S om tillväxthämmande medel och Sven om den låga nivån på skoldebatten. Fyra mycket läsvärda postningar.

Global solidaritet?

Det är inte utan att jag kväljs lite av Folkpartiets utspel på DN Debatt idag. De presenterar fem punkter för en hållbar klimatpolitik. Den sista punkten lyder: Tänk och agera globalt i klimatpolitiken. Den första punkten lyder: Möjliggör en kraftig utbyggnad av koldioxidfri elproduktion i Sverige. Beslut om att häva nybyggnadsförbudet i kärntekniklagen bör fattas av riksdagen tidigt under nästa mandatperiod. Fyra nya reaktorer bör planeras i ett första steg. Planeringstiden är så lång att de kan tas i bruk först under 2020-talet. Under perioden cirka 2022-2040 tas de nu existerande reaktorerna successivt ur drift av åldersskäl. Inriktningen bör vara att dessa ersätts med nya reaktorer.
Detta är inget annat än hyckleri på hög nivå. I själva verket kolliderar den första och den sista punkten med varandra, och det förtiger man. Eller så har man inte ens tänkt så långt. Eller så har man tänkt och kommit fram till lösningar som man inte ansett "väsentliga" att presentera i debattartikeln. För var menar man att uranbrytningen ska ske, och på vilka svenska orter vill man förlägga slutförvaring av utbränt uran? Som Heiti skriver: "samtidigt rasar politikerna över blockgränserna (läs: även folkpartister) i Östersund över att ett Australiensiskt gruvbolag har fått tillåtelse att provborra efter uran. Som sagt. Mer kärnkraft! Men inget uran på min bakgård! Sällan gosse!"

Ännu en dröm krossad

Främlingslegionen. Smaka på ordet. Visst är det romantiskt? En legion av främlingar... patrullerande under ökensol i beduinliknande uniformsklädsel. En legion av fördömda, förlorade, en armé av människor som flytt undan världen, en öknens Bermudatriangel av förtvivlan... Ungefär så föreställde jag mig Främlingslegionen under min förpubertala tid. Nog förstod jag väl att jag som flicka/kvinna var utestängd från det där, men man kan ju alltid fantisera. Jag tänkte mig, tror jag, aldrig att Främlingslegionen deltog i några strider, i min fantasi gick de liksom bara runt där i öknen och bar på hemligheter. En slags meningslös men sublim tillvaro. Några tog sig brutna till själ och kropp tillbaka till världen, då var de för evigt märkta... främlingslegionärer, för evigt främmande.
Verkligheten har tyvärr nästan ingenting med den här föreställningsvärlden att göra, verkligheten är som vanligt mycket tråkigare, eller snarare i det här fallet mycket brutalare och framför allt inte ett jävla dugg romantisk. För det första håller de inte alls till i öknen längre (om de nu någonsin faktiskt gjort det). För det andra är ju Främlingslegionen ett elitförband som bland annat kan tjäna som förberedelse till en strålande karriär i den smutsiga privatarmén Blackwater. Det enda som litegrann stämmer med min gamla fantasi är att det faktiskt tycks ha varit och i viss mån fortfarande är en plats som vissa, närmare bestämt brottslingar i första hand, flyr undan världen till. På Wikipedia läser jag bland annat att före detta medlemmar i Waffen-SS under efterkrigstiden sökte sig till Främlingslegionen, att man (naturligtvis) regelbundet aktivt deltar i krig och även ägnar sig åt tortyr (nej, jag vet förstås inte om man fortfarande ägnar sig åt tortyr, men jag tvivlar faktiskt på att det finns några krigförande enheter som inte alls skulle göra det). Det är inte romantiskt - det är bara vidrigt.
Endast två av tio sökande antas av Legionen, läser jag i Göteborgsposten, där man intervjuat en kvinna, Elisabet Nord, som spelat in flera dokumentärfilmer om den. Och de som antas "är knappast några individualister". Det ska vara människor som låter sig formas. Tre av Elisabet Nords filmer ska visas på svensk tv under året. Jag tror inte jag kommer att se dem.

Det där med feminism, del etthundrafemtioelva: guilt by hallucination

Landade framför en deckare igårkväll: den andra av de två Kommissarie Lynley-filmer som SVT visat under jul och nyår. Jag gillade den inget vidare, gillar överhuvudtaget inte Lynley något vidare, men blev sittande på grund av den blodtörstiga del av mig som uppmuntras och göds med dussintals lik varje vecka i mina ca 15 olika TV-kanaler och i vissa av de biblioteksböcker jag regelbundet kånkar hem. Och lite intressant var den också, ur ett könsperspektiv. Det fall som presenterades byggde på verkliga fallet Karla Homolka, en kanadensisk seriemördare eller möjligen snarare hjälpreda åt en seriemördare -- eller möjligen snarast bådadera. Homolka är bland annat skyldig till att ha drogat ner sin egen syster och "gett" henne -- en "oskuld" -- till sin pojkvän/make, som våldtog presenten i de båda systrarnas föräldrahem. Övergreppet hade dödlig utgång -- offret kvävdes av sina spyor till följd av förgiftningen.
Fallet Homolka är gefundenes fressen för det populärkulturella medvetandet. Flera filmer och avsnitt av deckarserier bygger på det, liksom förmodligen flera deckarromaner. Jag har i alla fall läst en sådan -- Peter Robinsons I ondskans spår. Det finns en intressant likhet mellan berättelsestrukturen i Robinsons bok och den i Lynleyfilmen. Nämligen den att det i båda fallen finns en kvinna som av naivitet och/eller missriktad feministisk "systerskapssolidaritet" agerar hjälpare åt berättelsens Homolkafigur. Och i båda berättelser är Homolkafiguren en i högsta grad aktiv och ond förövare, en som dessutom är i fokus för berättelsen medan hennes manlige partner, den som till att börja med ser ut att vara Det Onda, så småningom glider ur sikte.
Den kvinnliga hjälparen -- polisen Barbara Havers i Lynleyhistorien, en hjälpsam granne med egna erfarenheter av att ha blivit utsatt för misshandel i Robinsons deckare -- blir i båda fall föremål för en manlig kommissaries frustration. Havers blir i vanlig ordning satt på plats av Sir Thomas Lynley, men hennes kamratskap med Homolkafiguren resulterar både i att hon kan rädda en flickas liv och till sist också har desto lättare för att gillra en fälla åt densamma, så hennes insats blir ändå godkänd. Så inte kvinnans i Robinsondeckaren -- där kan vi med överkommissarie Alan Banks ge fritt blås åt vår frustration över den dumma dumma kvinnan.
Åh. Vi älskar att hata henne. Som vi älskar att hata de dumma dumma kvinnojourskvinnorna, de där hemska häxorna som tror att män är djur och som håller kvinnor gömda år efter år trots att kvinnorna kanske inte ens har tilldömts vårdnaden om barnen som de har med sig. Vi behöver inte veta hur det var och vad som ligger bakom medierapporteringen -- vi känner att det är ena riktigt dumma dumma självrättfärdiga kossor det här, och det känns skönt när de kläms åt, av Rättvisan, av Mediasagorna. I Karla Homolkafallet var en kvinnlig statsåklagare den ursprungliga dumkvinnliga hjälparen åt odjuret. En känd feminist som jobbat med misshandlade kvinnor och som lät Homolka komma undan med ett tolvårigt fängelsestraff mot att hon vittnade mot sin man. Vi behöver inte veta så mycket mer om Marion Boyd. Vi behöver inte heller veta något mer om vad som utspelat sig i Karla Homolkas medvetande och i förhållandet mellan henne och hennes man. Vi fattar ändå. Här fanns det Ondska, och en dum dum kvinna som hjälpte den.
Det spelar ingen roll hur många gånger man (sic!) som feminist påpekar att det finns andra typer av feminism än den systerskapliga "nu krokar vi arm, för alla kvinnor är starka och goda och fredliga"-feminismen. Att den feminismen kanske rentav utgör en minoritet inom den stora Feminism som i sig rymmer ett antal olika feminismer, och att kanske inte ens denna minoritet helt motsvarar klichébilden om man börjar skrapa lite på ytan. Det spelar ingen roll, Pär Ström, att man påpekar att sådant som den manliga värnplikten inte sällan brukar ifrågasättas just från feministiskt håll eller att det är feminister som brukar vilja införa sånt som individualiserad föräldraförsäkring, sex timmars arbetsdag eller andra reformer som skulle hjälpa män att kunna tillbringa mer tid med sina barn. För ni lyssnar ju inte ändå, ni som tar upp värnplikten och bristen på kontakt med barnen som exempel på kvävt manligt martyrskap under feminismens ok.
Och det spelar ingen roll att man gång på gång försöker förklara att det där med att tala om könsmaktsordning inte handlar om att skuldbelägga enskilda män eftersom det sällan handlar om en medveten strävan från mäns håll att hålla kvinnor nere. De män och kvinnor som bara precis instinktivt känner att nu får det vara nog med det feministiska oket, den förtryckande likriktningen eller vad det nu är de känner, de lyssnar ju inte ändå. De tror att det finns ett könskrig som tämligen ensidigt utkämpas av feminister, när något sådant krig egentligen aldrig inletts av feminismen.
Det är inte jag som skapat uttrycket guilt by hallucination, det har någon annan inom bloggosfären gjort, jag minns inte vem. I alla fall så innebär det att till skillnad i fallet guilt by association, där det finns en rejäl skuld någonstans som den beskyllda anses ha smutsat ned sig med, så finns det här egentligen ingen reell skuld överhuvudtaget, bara en inbillad sådan, som den beskyllda anses ha smutsat ned sig med. Och jag tycker att det är så i detta fallet, guilt by hallucination, det är vad Pär Ström och Gunnila Masreliez-Steen sysslat med att pytsa ut på Svenskans Brännpunkt den här veckan. De drar ner debatten till så låg nivå att det nu skulle kunna riskera utbryta ett slags könskrig på riktigt -- ett krig som de i så fall har initierat. Men nu är ju feministisk medvetenhet inte något som nödvändigtvis är kopplat till innehavet av en slida -- vilket på ett negativt sätt demonstreras av Masreliez-Steen, och på ett positivt sätt av Inti Chavez Perez eller herr Svensson. Eller av min man. "Han är ju så dum så att klockorna stannar", kläckte min make ur sig sådär en kvart in i lyssningen på Pär Ströms bok (den finns för nedladdning här, för den som orkar med nära fem timmars märkliga påståenden (själv har jag bara lyckats kämpa igenom en halvtimme hittills, blodtrycket klarar inte hur mycket som helst på en gång)).

Ps. En fin kommentar till omslagsbilden på Ströms bok finns här.
Pps. Jag har tidigare bemött en av Pärs hallucinationer här.

Ett inkrökt land?

Inspirerad av Vänstra Stranden, som tog sig an en veckas kvart-i-fem-ekosändningar på radio och konstaterade att de nyheter som där presenterades var både ovederhäftiga och tämligen ensidigt inrikesinriktade, kollade jag igenom en veckas Rapportsändningar och förde anteckningar över inslagen. Det var inte vederhäftigheten i det som presenterades jag var ute efter, utan främst proportionerna mellan inrikes- och utrikesnyheter. Mitt tittande blev utspritt under några veckor omkring jul (för även om jag lever ett rätt händelselöst pensioliknande liv finns det tackochlov kvällar då jag är upptagen vid halvåttasnåret).
Det var alltså sändningarna 19.30-20.00 som jag följde. Var sändning inleds med att 3-4 huvudnyheter, "rubriker", presenteras innan själva programmet s a s drar igång. Av de 27 huvudinslag som veckan presenterade var 18 helt inrikesorienterade medan 7 stycken kunde rubriceras som utrikesnyheter och 2 var någonting mittemellan -- Al Gores fredspristacktal var förvisso internationellt inriktat och hölls i Oslo, men det svenska intresset gällande Nobelangelägenheter är ändock så starkt att inslaget inte helt framstår som utrikesorienterat, och frågan om gasledningen i Östersjön ser jag också som såpass starkt länkad till svenska intressen att även den placerar sig i en mittemellankategori.
Går man in och ser närmare på de sju utrikesinslagen visar det sig att även de mestadels presenterades utifrån en stark svensk vinkling. När rubriken är att EU skärper krav på avgasrening blir fokus på vad detta kan tänkas ha för konsekvenser för den svenska biltillverkningsindustrin. När temat är klimatmötet på Bali upptas två tredjedelar av det tid som ägnas inslaget åt svenska ungdomars syn på klimatförändringen. Ett reportage om en kinesisk matprofil presenteras med orden att "vi ska få möta Kinas Mat-Tina" -- det visar sig också att kvinnan ifråga är gift med en svensk, och vi får bland annat veta vad hon tycker om svensk mat. Återstår fyra huvudinslag som kan kallas rent internationella eller utrikesinriktade. Det längsta utgjordes inte oväntat av rapporteringen om mordet på Benazir Bhutto, vilket tog 8-9 minuter i anspråk. Det var längre tid än vad den sammanlagda utrikesrapporteringen, inklusive andra nyheter än "rubrikerna" samt de korta utrikessvep som görs de flesta (men inte alla) dagar, tog under fyra av de sju sändningarna.
Även om det är förståeligt att man ibland anlägger en "svensk vinkling" i utrikesrapporteringen blir det sammantagna intrycket det av att vi utgör ett rätt inkrökt land där public service ägnar sig mer åt att skapa svenskt "hygge", när man inte är i färd med att jaga nån minister eller ICA-handlare, än åt att ge information om vad som händer i världen. Det är i sig inget fel med s k human interest-inslag, men något är fel när ett reportage om en före detta svensk skönhetsmiss som numer är konstnär i New York (en personlig utveckling som f ö bara kan te sig anmärkningsvärd i ett rejält inskränkt medvetande) får uppta tre minuter samtidigt som bara omkring 30 sekunder ägnas åt valet i Uzbekistan. Och jag undrar hur de svenska nyheterna ter sig för Sveriges stora invandrargrupper -- ett led i integrationsarbetet måste väl vara att tv-nyheterna visar lite intresse för vad som händer i deras ursprungsregioner?
Länge har den lilla kanalen TV 8, genom programmet Världen i fokus, varit bättre på utrikesbevakning än SVT. Nu i år skulle det, har jag fått höra, bli nån slags bättring i public service-kanalerna, i form av ett nytt programinslag eller flera. När kommer förbättringen då och i vilken skepnad? undrar jag. För visst kan jag titta på BBC World, och visst är det möjligt att Aktuellt i sin nya form erbjuder något mer fördjupade inblickar i världens största konflikthärdar, men jag anser att det är min medborgerliga rättighet, och min rätt som licensbetalare, att få reda på mer om vad som händer i världen i den svenskspråkiga övergripande halvtimmeslånga nyhetssänding som TV 1 sänder dagligen. "Med hopp om bättring" hade jag nu avslutat med om detta vore ett argt tittarbrev.
----------
Och apropå utrikes så nåddes jag idag av det här meddelandet från organisationen Avaaz:

Last week, Kenya held a national election marred by vote-tampering. President Mwai Kibaki has claimed victory after pressuring the electoral commissioner and the challenger Raila Odinga has called for protests. Violence has broken out across the country, with gangs of machete-wielding youth terrorizing the population leaving hundreds dead. Suddenly, this hopeful country could be sliding toward genocide.
We mustn’t sit back and watch this nightmarish scenario unfold -- but we need to act fast. Archbishop Desmond Tutu has flown into Nairobi, joining the African Union in an effort to broker a power-sharing agreement and review the election results. If talks are to succeed, governments around the world must avoid prematurely recognizing a fraudulently elected leadership and locking in their power. That's where we come in.
You can click the following link below to send a note to the government, asking them to withhold recognition of a new Kenyan president until agreement is brokered and the election results are independently reviewed:

http://www.avaaz.org/en/kenya_free_and_fair

It's too early to tell how far the situation in Kenya could deteriorate -- but we just can't afford to wait and find out.

-----------
Jag vet ärligt talat inte om detta gör någon skillnad för vår utrikesminister, han kanske ändå gör the right thing, men det kan välan aldrig vara fel att visa lite engagemang.

Reflektioner kring reflektioner

Jag har alltid haft svårt för artiklar i samtalsform. Ni vet, två skitnödiga typer som för en dialog kring något upphöjt ämne enligt principen every little word they say is magic. Eller en hel grupp med illustra människor, människor med espri, som samlas för ett bordssamtal vilket sedan återges i tryckt form. But hey, that's me. Och beror säkert till dels på ren och grön avundsjuka, på att ingen någonsin tar mina ord på så stort allvar och på att jag inte ens själv lyckas tillmäta mina ord denna vikt. Men ibland, ja det är helt enkelt så, ser jag min fördom totalt bekräftad. Som då jag läser Sydsvenskans "Kulturarbetarna vid runda bordet", en kulturårskrönika i form av ett samtal mellan sex kulturatleter, lustifikt återgivet som burleskt drama i sju akter. Redan inledningen ger mig klökreflexer:

AKT 1
Om regeringens platt-tv till kronprinsessan Victoria. Där Fredrik Reinfeldt kallas kulturanalfabet.

Regeringen fick en del skäll i somras för sitt val av födelsedagspresent till kronprinsessan Victoria...

Per: Ja, med rätta!

Regeringen har till och med anklagats för att bestå av kulturanalfabeter, lite som att här kommer den golfspelande, grilltokiga Täbymaffian och tar över. Vad känner ni inför platt-tv:n?

Sigrid: De kan ge henne vad de vill. Men jag tycker att det vulgära är att de inte hittade på något roligare.

Oh my fucking god. "Det vulgära". Det vulgära.

Ordet vulgär (latin vulgaris ’alldaglig’, av vulgus ’gemene man’) innebar urpsrungligen att något var alldagligt, vanligt förekommande men har med tiden kommit att skifta betydelse till rå, oförfinad eller osmaklig. Utvecklingen kommer sig av att ordet i betydelsen folklig har använts i nedsättande bemärkelse.

Min mamma lärde mig när jag var nio att vissa tanter var vulgära. Tanter som var högljudda, som jobbade som städerskor, som spelade bingo och drack sprit på helgerna, som hade porslinsherdinnor i bokhyllan. Jag antar att det var min mammas egen klassångest som gjorde sig gällande, barndomen bland höns och kor som skulle förträngas i villakvarteret. What's your excuse Sigrid? Klassförakt är lika dumt som rasism.

Per: Det är inte så att säga Fredde från Täby som ger en present till den duktiga tjejen på försäljningsavdelningen. Det är statsministern och den blivande statschefen. Hon tar emot den i egenskap av blivande statschef och då måste hon låtsas vara intresserad av det som vi tycker är viktigt för att behålla nationens kulturarv, utveckla vårt kulturella kapital och så vidare. Det var samma sak på Nobelfesten. Man har aldrig sett en så plågad familj som när kungafamiljen måste lyssna på klassisk musik. De tittade dystert i programmet, Carl Philip stirrade tomt ut i fjärran och kungen sjönk genom stolen.

Men finns det ändå inget progressivt med presenten? Jag har sett listan över gåvor till statsministern och det är verkligen tråkiga saker. Är inte presenten ett sätt att visa att det är en mer modern politikerklass som styr?

Natik: När Reinfeldt blev tillfrågad om sina favoritböcker, sa han inte ”Harry Potter” eller ”Sagan om ringen”?

Daniel: Det låter som mästerverk jämfört med det som han verkligen tog upp. Nej, det var hans musiksmak som diskuterades, det var till exempel Magnus Uggla. Jag kan tänka mig att han i hemlighet sitter och läser Proust men att han inte vill framstå som en intellektuell person. Att vara intellektuell i offentligheten idag är något per definition rätt så farligt eller skadligt för din karriär.

Vad har de här människorna för självbild egentligen? Och var anser herr Sandström att de befinner sig i samhället, har inte de gjort karriärer (ja, det är ju vulgärt förstås, materiellt)? Befinner sig inte de i offentligheten enbart i kraft av sitt kulturella (och sociala) kapital? Här tvingas jag nästan till att känna solidaritet med Fredrik Reinfeldt med familj, och tro mig, det är inte en behaglig känsla för mig.

Efter konstaterandet att det är lågt och ur kulturell synvinkel ointressant att titta på TV (eller är det just platt-TV som är problemet, hade det varit bättre med en svartvit Grundig från 1966?) glider man otroligt nog över till frågan om SVT och public service i dagens splittrade medielandskap. Och naturligtvis ser man ett allmänt förfallssyndrom, allt blir sämre, man versteht die Welt nicht mehr. Efter lite mer gnällande, om det tomma malmöitiska konstlandskapet och om Facebook, kommer man sen in på Myggor och tigrar, literary event of the year:

Daniel: Är det en tillfällighet att Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” blir den mest diskuterade romanen 2007 samtidigt som Facebook är årets händelse...

Per: Det tror jag absolut är en tillfällighet, Daniel.

Daniel: Vem har bevisbördan här? Jag vet inte om det är jag eller du...

Per: När det gäller Maja Lundgren är den banala förklaringen till att vi diskuterar det att de som har möjlighet att bestämma vad som ska diskuteras är med i boken.

Daniel: Men det är väl ett nätverksfenomen?

Per: Nej...

Daniel: Men den romanen var ju som att ta ett nätverk och dra ut det i ljuset delvis. Det var ett nätverk som jag inte kände till särskilt väl.

Sigrid: Men det är ju tio år gammalt dessutom, det var urgammalt sladder.

Daniel: Jag vill inte diskutera det på kvalitativa grunder men jag funderar på att det dyker upp i ett läge... när romanen försvarades av utgivare och förlagschefer så menade de ändå att det här sa något om bloggsamhället.

Per: Det var en rätt svag hypotes.

Daniel: Det var kanske en svag argumentation men jag tror att de sociala medierna ändrar vår syn på vad det innebär att vara en social människa.

Här tycker jag Per har rätt och jag är så oerhört fascinerad, samtidigt, av den där projektionen från det litterära etablissemangets sida på bloggvärlden och andra nätfenomen. Det är den litterära världen Lundgren beskriver, och jag tycker att hon själv och hennes bok är mera av ett symptom på än ett avslöjande av densamma. Boken både visar fram och gestaltar i sig själv struntviktigheten tagen till sin yttersta spets. Vi, den läsande allmänheten, förutsätts sitta och gapa framför den scen där kotterierna begår sina fyllesamtal och sitt caféskvaller. Varje yttrande, var rörelse bär på ett budskap av yttersta vikt, var fjärt är en double entendre. Feminismen, som också trots allt finns i Lundgrens bok, är litegrann av utanpåverk, men också en modererande kraft som ändå skapar lite allmängiltighet mitt i uppblåstheten (här är jag inte alls ense med Thomas, som snarare tycker att boken är ett exempel på ett slags feministisk fanatism).
Men jag är i övrigt också väldigt fascinerad av Per Svensson själv, kulturchef på Expressen som han ju är. Av den förfinat ogillande hållning han intog i Lundgrendebatten och fortsätter att inta i liksom alla frågor i den här årsreflektionssamtalsartikeln. För jag minns så väl hur det lät ur hans skälla när han på sin sida låtit Linda Skugge recensera en roman av Björn Ranelid, med känt resultat. De anklagelser som då ljöd mot Expressen, om mobbningskulturens intåg på kultursidan osv, borstades med lätt hand bort från kavajkragen. I en gammal bärnnpunktsartikel i Svenskan åberopade han Linnélärjungen Forsskål, som fått en brännässleväxt uppkallad efter sig:

Prästsonen Forsskål - född i Helsingfors, skolad i Uppsala - var inte bara filosof och forskare, han var också en av pressfrihetens pionjärer.
Och så blir han ihågkommen med en oansenlig, obehaglig växt från ett släkte känt för att trivas och frodas i närheten av dynghögar och skithus.
/---/
Naturforskaren Linné visste väl om någon att också till synes motbjudande växter - liksom fjompiga och flärdfulla, liksom för övrigt också dynghögar - spelar en roll för helheten.
"Är verkligen det största problemet med svensk offentlighet i dag att det skrivs för mycket som är vulgärt och påträngande?" frågade tre av Svenska Dagbladets redaktörer på denna sida den 3 maj.
Jag känner mig rätt säker på att Peter Forsskål skulle ha svarat nej. Jag känner mig rätt säker på att han skulle ha sympatiserat med de tre redaktörernas oro över den smygande tvåfrontsoffensiv mot bullret och stöket och smaklösheten som nu iscensätts av å ena sidan sekretessugna makthavare, å andra sidan renhetslängtande moralister, krafter som legitimerar varandra och ibland går upp i varandra /.../

Jojo. Intressant, mycket intressangt, på min ära. Att jämföra detta med den de höga hästarnas ryttare som herr Svensson blivit idag.

Anyhow. Det vittra sällskapet fortsätter efter Myggor och tigrar med att beta av Lars Vilks och den svenska deckarvågen. Sen är det slut. Inte med ett ord tas situationen på film- och biograffronten upp. Trots att vi haft ett minst sagt turbulent år i Malmö med Triangelfilms konkurs och Spegelns, med Cinematekets, tillfälliga stängning. Det är uselt, riktigt uselt att en panel som ska yttra sig om kulturåret inte alls bryr sig om filmens område. Och förmodligen inte heller skäms för det. För bio, det är väl något vulgärt det. Något som inte ska låtsas som att det är nånting. Ingen riktig kultur. År 2008 liksom år 1908.