Vad är biologisterna så ängsliga för egentligen?

Deborah Cameron (se även denna postning) uttrycker saken så elegant i ett av de utdrag ur hennes bok The Myth of Mars and Venus som publicerats i the Guardian. Hon citerar från omslaget till en av de populärvetenskapliga verk om skillnaderna mellan män och kvinnor som hennes bok gör processen kort med, och lyckas därefter i en parentes fånga själva kärnan i det problematiska med biologismen:

I'll let the back cover of Why Men Don't Iron have the first word: "Much of what is written and taught today presumes that most of the differences between women and men have been caused by society and can therefore be altered. Once this is done, men and women will become alike. And so men are challenged, pestered and lectured to change from the old dominant male to get in touch with their feminine side. But what if that feminine side does not exist? Men's brains are wired very differently from women's, so their reactions to stimuli cannot be the same. Thus, increasing feminisation of society, of food and of education is detrimental to men and eventually will be to women too."
This belongs to a time-honoured tradition of dire warnings about the dangers of altering the balance of nature by changing the relationship between men and women. Although it is contradictory (if the wiring of our brains renders all efforts to change men and women futile, how has the "increasing feminisation of society" been able to occur?), the political message is clear enough. We would all be better off if we reverted to the natural order in which the sexes were different and males were dominant.

Just det. Det finns en självmotsägelse i biologisternas vädjanden om att "vi måste låta män vara män, och kvinnor kvinnor". Hade det funnits en mansnatur respektive en kvinnonatur inskriven i våra kroppar och våra själar, hur i hela har då ett fenomen som den anti-essentialistiska feminismen överhuvudtaget uppstått? Har några degenererade fruntimmer, vars genuppsättningar är defekta, så till den milda grad lyckats korrumpera stora delar av samhället och fått miljoner människor världen över att agera i motsättning till den egna naturen, som de ändå någonstans följer eftersom vi alla är fångar i mars- & venussystemet? It just doesn't make any sense, som Cameron kanske hade sagt. Jag brukar försöka köra det här argumentet i olika variationer när jag hamnar i diskussioner där det finns någon biologist närvarande, men det brukar inte gå hem. Kanske för att jag inte lyckas uttrycka mig lika elegant som Cameron, men säkert också för att det finns något djupt irrationellt i hela det biologistiska tänkandet, något som är immunt mot vanlig argumentationsanalys. Något som ofta verkar bygga på rädsla. En rädsla som, återigen, svär mot den övertygelse man säger sig ha. Eftersom den som verkligen tror på biologisk ödesbestämdhet bara kan luta sig tillbaka i lugn förvissning om att män och kvinnor är oförmögna att kliva ut ur de mallar naturen gett dem.

Jag kan verkligen rekommendera alla de tre avsnitt i Camerons bok som Guardian publicerat: "What language barrier?", "Speak up, I can't hear you" & "Back down to earth" (den del jag citerar ur ovan). Mittavsnittet, "Speak up, I can't hear you", berör bland annat kvinnors beteende i våldtäktssituationer och ifrågasätter både de råd kvinnor får om hur de ska bete sig (säga "nej" tydligt) och domstolars krav på hur en våldtagen kvinna ska ha betett sig (hon ska ha sagt "nej" tydligt). I själva verket, menar Cameron, är det normala att vi, i situationer där vi tackar nej till propåer, använder oss av strategier som är avsedda att inte såra och inte reta upp. Normalt är dessutom både män och kvinnor fullt kapabla att tolka den här typen av responser på ett korrekt sätt. Vi kräver alltså av kvinnor att de i sexuella situationer ska bete sig på ett sätt som går på tvärs mot "normalt" interagerande, och dessutom på ett sätt som hon intuitivt kan känna är direkt farligt (det kan provocera våldtäktsmannen).
Här ger hon oss verkligen något att fundera över, Cameron.