Bilderna från Rostock gjorde mig glad. Nej, inte de som visade de vanliga alfahannarna gå i strid mot polisen, utan de som visade gråsprängda damer och herrar värdigt och fredligt bärande plakat med budskap till den lilla krets som kallas "världens ledare". Kanske var en del av demonstranterna människor som inte alltid varit så värdiga. Kanske har några av dem ett mindre hedervärt förflutet. Det förändrar i så fall inte det faktum att de just denna dag tog sitt medmänskliga ansvar på ett exemplariskt sätt och visade sin omsorg om världen.
Jag har vänner, medsextiotalister, som tycker att det där med att demonstrera och protestera helt självklart är en grej för unga. Det är, hur förståeligt man än må tycka det är att inte vilja råka hamna i ett hav av skrikande svartklädda machotyper med gatstenar i nävarna, en lätt bisarr inställning. Som om vårt engagemang om yttervärlden skulle "mogna bort" med åren, eller som om detta med medborgarprotester inte skulle vara ett ibland nödvändigt inslag i vårt samhälles politiska liv utan mest ett av många sätt som varje ny generation visar sin tillfälliga vrede mot vuxensamhället på. Det är också en attityd som förstås bidrar till att förstärka övervikten av ungdomar och risken för aggressivt beteende i demonstrationstågen. En generationsmässigt mer blandad protestkultur kanske skulle kunna bli en lugnare och mer fruktbar sådan?
Det vore förstås också roligt om det funnes en mindre förutsägbar protestkultur inom "vänstern" i vid mening. När Kinas president kom till Göteborg igår fanns lite Amnesty, lite liberal ungdom och några Falun Gong-utövare på plats, står det i DN. Ändå handlar det om företrädaren för ett klassiskt imperialistiskt land -- liksom USA en ockupationsmakt (Tibet) -- med ett extremt kapitalistiskt rovsystem där gruvarbetare dör som flugor. En diktatur och ett land som tillämpar dödsstraff i långt högre utsträckning än amerikat. Kinas miljöpolitik påverkar dessutom hela världen, vilket vore ytterligare en anledning att ställa sig med plakaten. Men kanske är det så att G8-mötet tog för mycket på krafterna hos den ganska lilla grupp människor i Sverige som lyfter röven från soffan för att gå ut och säga sin mening. Jag själv har skam till sägandes inte deltagit i någon demonstration eller protestaktion på två år -- och detta var förstås något bilderna från Rostock också påminde mig om. Att jag själv har blivit en alltför passiv person. Att jag inte riktigt tar mitt ansvar. Det ska bli ändring på den saken.
Tack för en bra bloggtext (och även bloggsida ^_^) - jag ska själv försöka bli mer aktiv demonstrant. Anmärkningsvärt är att när media ex v kommenterar antinazistiska demonstrationer är det oftast i tämligen negativa ordalag. Detta tror jag delvis skrämmer bort många äldre från att vara med och visa sitt motstånd mot de högerextrema. Vi matas uteslutande av svartklädda autonoma - inte några, lugnt demonstrerande, herrar och damer.
SvaraRaderaHa en bra sommar!!!
Tack detsamma Pugsley!
SvaraRaderaJa, verkligen en bra (och nödvändig) text! Jag vill gärna se fler äldre människor vid demonstrationer och liknande, tror att det ger större legitimitet till frågan som det demonstreras för ("the cause") eftersom det är enklare att avfärda aktioner gjorda av ungdomar. När folk börjar krypa över fyrtiostrecket går det inte längre att avfärda allt som en ungdomsrevolt.
SvaraRaderaIntressant och välskrivet inlägg! Jag kan också känna igen mig i det du nämner om att för få vuxna bryr sig och agerar aktivt.
SvaraRaderaTror dock det kan finnas en annan dimension i detta i dessa tider. Jag tror många, inklusive undertecknad, är tveksamma till nyttan med att demonstrera. I detta tidevarv som så starkt domineras av massmanipulation av PR-domptörer så kanske tron på demonstrationer som ett effektivt demokratiskt verktyg inte längre finns? Åtminstone går mina funderingar åt det hållet... :(
Ja, det är ju möjligt. Frågan är vad man då sätter sin tilltro till istället -- om något, överhuvudtaget? Betalda lobbyister kanske...:(
SvaraRadera