Appendix

Till föregående postning: Idag presenterar Isabella via sin blogg den nya hemsidan till det relativt nystartade nätverket SANS -- Sexsäljares och allierades nätverk i Sverige.
Ur målsättningen:

Vi vill ha en mer sansad politik och lagstiftning kring försäljning och köp av sexuella tjänster, en avkriminalisering som innebär att strafflagstiftningen kring sexuella tjänster mot betalning mellan samtyckande vuxna individer avskaffas. Sexsäljare skulle då verkligen kunna skyddas av de lagar som redan finns, ex. lagar mot våldtäkt, sexuellt utnyttjande, människohandel.
/.../
Nätverket består av en blandad grupp av människor och man behöver inte vara sexsäljare eller kund, eller för prostitution som ett fenomen för vara medlem. Det viktiga är att man vill att alla människor ska ha mänskliga rättigheter och att en mer human och pragmatisk politik förs kring försäljning av sexuella tjänster.

Det är välgörande att läsa de lugna, nyanserade och faktainriktade texterna hos SANS. Namnet är väl och förstås medvetet valt för att visa på att man vill utgöra en motvikt till de mer sanslösa bland de debattörer som i stort sett lyckats kapa hela sexköpsdebatten. Japp, känslor spelar verkligen roll för hur politiska frågeställningar formas och betraktas. Och just den här frågan är sällsynt känsloladdad, innehåller så många explosiva kopplingar till de individuella erfarenheter i synnerhet kvinnor gör, att förnuftet ibland närmast blockeras. En ofta förekommande föreställning är att de som ifrågasätter sexköpslagen är hjärtlösa. Från min ståndpunkt sett handlar det snarare dels om att försöka låta sitt hjärta samverka med sin hjärna (en oslagbar kombination), dels om att söka vidga hjärtat så att det förmår omsluta även sådana erfarenheter som inte sammanfaller med de egna.
De som står bakom sexköpsförbudet motverkar egentligen inte "horstigmat". Jag citerar från hemsidan igen:

Petra Östergren skriver i sin bok "Porr, horor och feminister" att fd sexsäljare som gör en syndabekännelse ofta får stöd från andra kvinnor om de förmedlar en bild av att sälja sex som stämmer överens med offerbilden. Om de inte gör detta så kan de istället i princip omyndigförklaras genom att man påstår att de har utsatts för så starka trauman så att de måste ha förträngt den hemska upplevelsen de varit med om. Och vem vill bli idiotförklarad?
Det finns även ett maktperspektiv i detta där exempelvis viss forskning och vissa fd sexsäljare som gjort avbön godkänns medan annan forskning och andra sexsäljares röster inte accepteras.
Dvs förmedlar man den bild andra vill höra så godkänns man och om man inte gör det så ifrågasätts man hårt. Lyckas en sexsäljare övertyga om att han/hon inte tillhör den stereotypa fördomsfulla bilden så förvandlas han/hon direkt till ett undantag.

Bilden av "horan" är i den genusmedvetna jämställdhetens tid den av ett subjektslöst offer. En som antingen saknar egen sexualitet eller har en förkastligt omedveten och antifeministisk sådan; den "horaktiga" sexualiteten är helt präglad av vår patriarkala könsmaktsordning. Den behagar och underkastar sig. Horstigmat har idag, skulle jag vilja säga, kompletterats med förkastelsen av den heterostereotypa föreställningsvärlden. Ett exempel på detta är en kulturkrönika av Rasmus Malm i Göteborgsposten, "Dags att ta tillbaka sexliberalismen". Malm beskriver hur feminismen idag alltmer präglas av en bejakande och aktiv hållning gentemot sexuella uttryck såsom pornografi, en hållning som inbegriper egen porrproduktion med queera, subversiva drag. "Mycket av den sexradikala rörelsens energi kommer från queer-scenen. Som produktionsbolaget Sexy films skriver i sitt manifest: 'Vi tror inte på kampen mellan könen, vi tror på kampen mot könen'", citerar Malm med gillande. Avslutningen på krönikan lyder som följer:

En modern feministisk tidning som Bust fyller idag sitt länkbibliotek med alternativporr, som får Andra Långgatan att likna en kd-konferens i jämförelse.
I det moralkonservativa USA är kampen en annan. Där är porrmotståndet kidnappat av den kristna högern. Här i Sverige är sexradikalismen, istället kidnappad av nyliberalerna. De som helt saknar maktperspektiv och istället upprepar mantrat om "formellt samtycke mellan vuxna". De som ogillar sexköpslagen och talar om någon lycklig eskorttjej med egen blogg. Där går gränsen. Det är dags att ta tillbaka sexradikalismen från nyliberalerna, och feminismen från de sexfientliga.

Citatet tyder på en närmast total okunnighet om hur debatten faktiskt förs. Jag för min del betackar mig å det kraftigaste för att bli kallad "nyliberal" (och skulle vilja tipsa Malm om bloggen Röd Libertarian för ytterligare perspektiv). "Någon lycklig eskorttjej med egen blogg" hänsyftar högst sannolikt till Isabella, eftersom hennes blogg är något av ett centrum för diskussionen om sexköpslagstiftningen -- men hon är långt ifrån den enda sexarbetande kvinna som har en egen blogg, och ordet "lycklig" används i debatten långt oftare av förbudsförespråkarsidan. Frågan om samtycke är bara en av flera viktiga infallsvinklar på problematiken, och maktperspektiv saknas inte; det ser helt enkelt annorlunda ut på den sida som ifrågasätter sexköpslagstiftningen, den fokuserar där på den enskilda sexsäljaren snarare än att utgå från en schematisk och bristfällig samhällsbild. Hur sympatisk Malms bild än är av en levande och kreativ feminism som bejakar kvinnans sexuella njutning och uttrycksmöjlighter så förblir denna feminism bristfällig om den inte förmår visa tolerans och solidaritet även mot kvinnor vars sexuella beteende på ett annat sätt än det "standardqueera" står i motsättning till majoritetssamhällets normer och lagar.

Ps. Bilden är inte min den här gången, utan SANS logotyp.