svampmoln i horisonten

Det begränsade kärnvapenkriget utspelar sig nu i våra TV-apparater. Både i 24 och i Jericho detonerar bomberna. Vad som chockerar mig är den nästan idylliserade bilden av amerikansk tillvaro i krigstid, av de i jämförelse med de dokumentära bilderna från Hiroshima till synes högst hanterliga konsekvenserna av attackerna. Inga deformerade kroppar, inget avfallande skinn, på sin höjd lite rinnande blod. När kommer infernot? Kommer det? Eller är det bortretuscherat som de båda tvillingtornen från pre-septemberlandskapet. Berätta för mig om jag har fel. Jag glider in i och ut ur serierna med fjärrkontrollen i handen, stannar sällan kvar särskilt länge då jag blir så illa berörd. Det är de där svartvita bilderna från 1945 som förföljer mig.
Jag vet att populärkulturella uttryck sällan eller aldrig är entydiga, att man inte ska dra förhastade slutsatser av vare sig deras eventuella budskap eller publikens sätt att hantera dem. Man ska inte drabbas av panik. Femtiotalets kärnvapenattacker mot utomjordingar och naiva föreställningar om hur man kunde skydda sig mot radioaktivt nedfall åtföljdes inte av någon urladdning mellan supermakterna. I efterhand har kalla krigets science fictionberättelser kunnat tolkas som flerbottnade och kretsande kring vantrivsel i det moderna konsumtionssamhället lika mycket som rysskräck. Låt oss hoppas att samma sak gäller här -- att de återkommande bilderna av ett USA i krig mot "ondskan" har fler dimensioner än vad som tycks omedelbart tydligt. Men den möjligheten ska inte avhålla oss från att titta kritiskt.