föraktet är konstant

Igår 24/4 kunde man läsa en konstig liten kortartikel i DN med titeln "Även Jimmie Åkesson läser skönlitteratur" (jag tror inte den finns utlagd på nätet, har i alla fall inte hittat den). Det är Jonas Thente som reflekterar lite omkring förlaget Modernistas senaste nyhetsbrev, där SD-ordförandens läsvanor redovisas. Thente avslutar: "En förtjänst är väl i alla fall det faktum att Åkesson alls läser skönlitteratur. Jag tvivlar på att någon av de demokratiska partiernas ledare gör det." Que?
Vad menar karlen? Är han ironisk? Hur är det möjligt att efter nittonhundratalet fortfarande hålla fast vid en föreställning om den skönlitteraturläsande människans allmänna överlägsenhet? För jag anar att det är nånslags bakhuvudets "de är ju så korkade, obildade och värdelösa, våra politiker, tänk om de läst skönlitteratur då hade de blivit förfinade som Horace Engdahl och Stefan Jonsson och då hade vi fått elitpolitik här i landet!" det är frågan om. (Att det är något konstigt med själva föreställningen att övriga partiledare och språkrör inte skulle kunna ha någon roman liggande på nattduksbordet kan vi lämna därhän f t.) Samtidigt upplöser föreställningen sig självt genom hänvisningen till att även (en best som) Jimmie Å läser -- eftersom detta enligt den här tankebanans logik borde göra honom till den bäste, mest humanistiske och djupsinnige politikern, medan det ju samtidigt beskrivs som anmärkningsvärt att just han är en konsument av les belles lettres.
Men egentligen borde man förstås inte vara förvånad. Det är allas förakt mot alla som gäller. Den liberale debattörens förakt mot kulturkoftorna. Kulturkoftans förakt mot märkesväskköparen (och där går inte jag fri). Märkesväskköparens förakt mot den fattiga grå kyrkråttan. Gråsossens mot den lattedrickande, dansande pomovänstern. Den akademiskt skolade pomovänsterkillens mot den korkat låga damtidningsnivån på svensk kulturdebatt. Den svenska kulturdebattens mot bloggosfären. Bloggosfärens mot självgod gammalmedia (återigen, jag går inte fri). Rundgång rundgång i all evighet amen.
Inget är så pinsamt som föraktet. Inget så korkat. Så avslöjande för den som bär det. Min särskilda akilleshäl är de jag uppfattar som arroganta och uppblåsta klättrande intellektuella unga män. Sådana som exempelvis just Jonas Thente varit eller är. Ingen går fri, också damen med de påklistrade vingarna bär ett sarkastiskt grin på sina läppar. Och gör det lätt för alla att räcka tunga åt henne.