miljömuppar i mitt hjärta

Varför är Miljöpartiet inte mer populärt egentligen? Det borde ha en betydligt större anhängarskara givet att vårt senkomna och av nöd framtvingade spirande miljömedvetande bekräftar vad mp länge hävdat. Men än fortsätter medelklassen att gå gasande och rapande in i undergången - så leds vi också av ett parti som tycker att ekonomisk tillväxt måste ha företräde framför miljöåtgärder.
Till en del handlar det nog om nåt så korkat som stil. I hovkulturens dagar verkar miljömuppstilen helt hopplöst pinsam. Från vänsterhåll tillkommer en misstänksamhet inför mesmullens uppenbara brist på konfliktmedvetande. Var finns aggressiviteten? Kan vi se Peter och Maria hålla brandtal för massorna i en gigantisk manifestation mot exempelvis sänkta lägstalöner? De är bra på att ta strid för utsatta grupper som till exempel gömda flyktingar, men deras brist på förmåga att verkligen välja sida vad gäller den ekonomiska politiken uppfattas som en svaghet - och, menar jag, är det också. Att de fortfarande inte fullt ut vill välja sida tyder trots allt på en bristande verklighetsförankring.
Partiet har medlemmar som vill verka för en tydligare vänsterprofil, till exempel Jimpan. Skulle de lyckas skulle Miljöpartiet på ett unikt sätt kunna kombinera ekonomisk rättvisepolitik med realistisk miljöpolitik och en liberal eller frihetlig hållning. Ibland visar miljöpartister prov på ett förvånansvärt fritänkande, till exempel då Alexander Chamberland och hans unga gröna ifrågasatte den inom vänstern så vanliga förbjudande hållningen mot all form av pornografi (se här). Den sorgligt fimpade friårsreformen är ett annat exempel. För att citera Wetterstrand herself: "Friåret är en av de mest liberala reformer som genomförts i Sverige - ändå stoppas den nu av partier som samtliga kallar sig liberala. Moralismen vinner över den liberala människosynen vid tanken på den onyttiga medborgaren..."
Sympatiskt är också förslaget att införa nya namn i namnsdagskalendern. Det borde vara en självklarhet att Ali, Muhammed och Zeinab m fl ska kunna fira namnsdag precis som Lena, Rickard och jag. Finns det några vettiga skäl däremot? Namnsdagsnamnen har varit föremål för modernisering förr - det är dags att göra en ny upprustning nu.

den vägen vandrade

Året rinner ut...
...så vad har då hänt under året?
Ja, till att börja med ska de hädangångna minnas. Några av dem levde en gång i DDR, Landet som inte längre är. Döden tar både förföljare och förföljda, men oftast är både levande och döda gråmelerade snarare än svarta skurkar eller vita hjältar. Aldrig blir väl detta så tydligt som i ett totalitärt samhälle. Under året har bland andra Gerhard Behrend, Frank Beyer, Jenny Gröllmann och Marcus Wolf dött. Mest känd av dessa var förstås Wolf, spionchefen och den svartaste av dessa fyra. Märkligt nog betraktade han sig själv som en reforminriktad mjukis. Förvånad över att plötsligt riskera fängelsestraff i sitt hemland flydde Wolf till Moskva då muren föll - liksom hans far en gång gjort, men då under helt andra omständigheter. Att de båda sönerna till den judiske läkaren och författaren Friedrich Wolf, efter att i flykt undan nazismen tillbringat en del av sin barndom och ungdom i sovjetisk exil, kom att tillhöra den östtyska intelligentsian och inta höga poster i DDR:s politiska respektive kulturella landskap, det är en omständighet som blottar lite av den mänskliga själens bråddjup. Visserligen utbildades de till att tillhöra den kommunistiska eliten - men i trettiotalets Moskva med dess vågor av utrensningar levde de ju också i en skräckens och angiveriets atmosför. Yngre brodern Konrad Wolf blev filmregissör och kulturpolitruk. Men inte heller han gick fri från den otillåtande övervakningen av kulturprodukter. En av hans filmer, Sonnensucher, lades på hyllan och låg där i fjorton år innan den fick premiär. Konrad Wolf, som dog 1982, är kanske den enda östtyska regissör vars konstnärlighet åtnjuter internationell aktning. Jag för min del har dock svårt att se hans romantiska, godmodiga och allmänt överlägsna ryska rollfigurer utan att rysa litegrann invärtes.
Frank Beyer däremot tenderar mer betraktas som en skicklig hantverkare (vilket minsann inte är fy skam). Även han regisserade film och han stod bakom den enda östtyska film som nominerats till en Oscar, Jakob der Lügner från 1975. Det är en smärtsam historia och en av de filmer alla som tror att Förintelsen inte är ett ämne som förekommer i tysk film borde se. Beyer blev väldigt omilt behandlad av den östtyska regimen, ändå framhärdade han i att inte bara försöka leva och verka i sitt hemland utan dessutom i att behålla sitt partimedlemskap fram tills dess han blev utesluten under förödmjukande former. Berodde hans medlemskap på en uppriktigt känd övertygelse eller handlade det om anpassning och strategi - eller kanske om någon slags pliktkänsla? Gör det långvariga medlemskapet Beyer till en medlöpare?
Jenny Gröllmann arbetade också inom filmen, som skådespelerska. Hon var under åttiotalet gift med Ulrich Mühe, en kollega. Mühe spelar Stasi-officerare i De andras liv - en underrättelseagent med uppdraget att avlyssna ett känt skådespelarpar. I realiteten har Mühe anklagat sin förra fru, Gröllmann, för att ha tillhört Stasi. Gröllmann förnekade detta fram till sin död - hon har delvis rentvåtts genom ett domstolsbeslut som förbjöd Mühe att fortsätta sprida dylika rykten. Vem vet vad som verkligen utspelat sig mellan de båda makarna. Gröllmann medverkar i en av de enligt min mening bästa östtyska spelfilmer som gjorts - Dein unbekannter Bruder i regi av Ulrich Weiss från 1982. Filmen utspelar sig under Tredje riket men dess kallsvettiga paranoia säger en del om livet i DDR.
Om det fanns något sådant som en östtysk folksjäl...nä, det är ju en löjlig tanke. Men mer än någon annan av dessa lyckades Gerhard Behrend som en av skaparna till Das Sandmännchen, den animerade dockan John Blund, nå östtyskarnas hjärterötter. Man försökte men lyckades inte fimpa den lille gubben med sandsäcken från barntv-tablån vid tiden för återföreningen - lyckades inte eftersom det blev publikstorm. Åtminstone detta invanda och hemtama ville man ha kvar. Den östtyske John Blund blev nyligen föremål för en grov norsk dokumentär som visats i svensk tv (John Blund - en socialistisk hjälte) där figurens propagandistiska egenskaper lyftes fram på ett förenklat sätt; filmen visade egentligen inte mycket mer än att alla kulturella uttryck, och i synnerhet ett uttryck med så uppenbart pedagogiskt uppsåt, görs i ett visst historiskt och samhälleligt sammanhang. Samma fördömande attityd som filmens skapare uppvisade mot diktaturens Sandmännchen skulle man i princip kunna uppvisa mot allt och alla som fanns och levde i DDR och därmed skulle man egentligen bara demonstrera sin egen skenhelighet.

vänsterpartikultur

Idag meddelar Tasso Stafilidis att han lämnar Vänsterpartiet. Detta kommer de allra flesta av hans gamla partikamrater att strunta i eftersom han väljer att lämna först nu, efter det att han förlorat sin riksdagsplats vilket bekräftar den vanliga uppfattningen att de som står/stått för den interna v-kritiken bara är giriga och maktgalna karriärister. Jag begriper inte varför han inte hoppade av tidigare, jag begriper inte de som är kvar i partiet - det var ju längesen det blev tydligt varthän det barkade.
I veckans upplaga av den "oberoende" vänstertidningen Flamman finns en egenartad artikel om en kvinna som för två år sedan lämnade Partiet och blev aktiv moderat. Varför är detta efter två år plötsligt en nyhet? Varför förtjänar detta ett helt litet reportage? Det kan välan ändå inte vara så himla anmärkningsvärt - människor kan undergå de mest märkliga förvandlingar och byta fot i hur grundläggande frågor som helst, det borde vara allom bekant. Kanske kan man om man letar riktigt ordentligt rentav hitta någon vänsterpartist som en gång varit moderat? Under min tid som aktiv vänsterpartist i Malmö kom det till en medlem som tidigare varit kristdemokrat, vilket gav upphov till en del hånfulla kommentarer bakom människans rygg. För bland De Rättrogna finns ofta en föreställning om att vi går och bär på en i grunden oföränderlig Sann Inre Politisk Identitet. I avgörande ögonblick visar det sig vem som är Att Lita På och vem som inte är det - vem som i grund och botten bara är en rödlackerad blåbloding.
Så finns det de som hela tiden måste hållas på the straight and narrow med de Sanna Kamraternas hjälp för att de inte ska vackla. Osäkra typer som skulle kunna byta fot om de skulle hamna i dåligt sällskap eller utsättas för alltför mycket dålig litteratur. I Tyskland är den syndiga människans behov av kamp mot sin "innere Schweinehund" ett begrepp - inom vänstern finns det de som måste kämpa mot sin "inre borgarbracka". Naturligtvis blir "nyheten" om gotländskan som bytte sida intressant i ljuset av partiets fortlöpande rättningar i leden, senast manifesterad av uteslutningen av företroendevalda medlemmar som vägrade samarbete med socialdemokraterna. – De senaste årens frånvaro av studieverksamhet och livaktigt diskussionsklimat inom vänsterpartiet, kan göra att man blir ointresserad till slut, säger den gotländske v-ordföranden. Ja, "studieverksamhet och livaktigt diskussionsklimat" kan vara väldigt positivt och utvecklande. Men för den som så önskar kan det också fungera som en ständigt pågående uppfostran och självstympning.

tjuvnyp

Igår beskrev Karolina Ramqvist på sin blogg hur en man stod och gned sina könsdelar mot henne på tunnelbanan och hur hon inte tyckte att hon kunde hantera det hela på nåt bra sätt. "Många av er är säkert jätteduktiga på att säga till eller gå undan eller vad man nu gör men jag tycker att det är för hemskt, jag vill inte titta på en sån här person, jag vill inte säga någonting till honom." En reaktion jag känner så väl igen. Klarar jag inte av att förhindra en vardagssexgalning jag råkar ut för från att få orgasm med min ofrivilliga hjälp på bussen, i tunnelbanan, i biografen eller på andra sidan telefonlinjen så känner jag mig inte duktig. Rentav känns det som att min oskicklighet kräver sin förklaring på nåt sätt.
Nej, detta händer inte precis dagligdags. Men jag kan utan lång eftertanke räkna upp åtminstone ett halvt dussin tillfällen då jag råkat ut för det Ramqvist kallar "sexmobbning" - vilket jag tycker är missvisande eftersom mobbning är något betydligt värre än den här typen av "miniatyrövergrepp" som, vilket Ramqvist också avslutar sin bloggtext med att påpeka, mest är banala och pinsamma att utsättas för. Ja nu ska vi se...det var den klassiske blottaren i parken, det var han som glodde och slickade sig om munnen på spårvagnen, det var den anonyme telefonstönaren, det var snubben som oombedd visade mig en nakenbild inne på sitt arbetsrum, det var den tunga armen över mitt lår i biografmörkret och så var det den där andra biografincidenten då en man som tidigare hjälpt mig hitta rätt i multiplexet kom och satte sig bredvid mig i salongen mitt under föreställningen och så småningom, efter att ha fällt några oskyldiga kommentarer om filmen, började runka. Det här sista tillfället kändes extra pinsamt eftersom jag inte begrep vad killen höll på med förrän jag han rusade ut med nån slags smådiaboliskt skratt och jag såg satsen han lämnade efter sig på sätet.
Ärligt talat, jag tycker inte jag blivit speciellt traumatiserad av de här upplevelserna, jag har inte fått problem med att gå på bio själv eller röra mig fritt på grund av detta. Det är inte jag som ska känna skam för dem, det är de män som inte förmår ta ansvar för sin sexualitet som har problem. Detta gäller oavsett om jag "gör något åt" saken eller inte. Men visst känner jag också trycket att vara en "stark kvinna", detta avskyvärda uttryck som verkar kunna innebära allt från att dubbelarbeta utan att bli utbränd till att se till att man minsann aldrig blir utsatt för någonting, i alla fall aldrig utan att hämnas Dirty Weekend-style. De kommentarer Karolina fått visar att det i sådana här fall liksom i våldtäktsfall finns en tendens att hellre problematisera kvinnans än mannens beteende. Det är ju fult att "vara offer". Är Karolina svag eller?...
Könsmaktsordningen finns överallt och ingenstans. Självklart är den här typen av incidenter, som varenda jävla tjej råkar ut för i någon form någon gång, eller många gånger, under sin livstid ett uttryck för en könsmaktsordning som gör att tillräckligt många män inte anser sig behöva bry sig om vad de kvinnor de kåtar upp sig på egentligen tycker om dem och om situationen. Samtidigt är de fanimig inte värre än vad vi gör dem till. En idiot och lite sperma på sätet bredvid mig i biografmörkret behöver inte vara mer än just det. Vi vill så gärna hitta den formel som ska ta bort ordningen: förbjuda torskar eftersom de verkar förkroppsliga hela det här syndromet (om det verkligen är så eller inte blir för jobbigt att försöka ta reda på), hitta ett kvinnligt beteende som ska trolla bort problemet, tillsätta en statlig utredning ochsåvidare. Jag vill också få bort skiten. Men orealistiska målsättningar, falska föreställningar, syndabockar och symbolpolitik lär inte hjälpa.

moonbase 3 - det sunda förnuftets seger i världsrymden

Jag har ingenting emot Christer Fuglesangs hjältestatus. Nu är jag själv ingen flaggviftande person precis men jag tycker de många syrligheter som yttrats om rymdjublet, inte minst inom bloggosfären (den inverterade världsrymden?), känns lite jante faktiskt.
Men det var inte det jag tänkte skriva om.
Nej, det var det där med den kommande koloniseringen utav månen jag kom att tänka på vilket i sin tur kom mig att tänka på den fina gamla BBC-science fiction-serien Moonbase 3. Den blev inte populär på sin tid (1973), bara sex av planerade tretton avsnitt spelades in och sändes. Men vi är några nördar som tack vare BBC:s dvd-utgivning kunnat upptäcka serien nu i efterhand i alla fall. Min make, som är en större sf-vän än jag, fick den i present för några månader sen. Vi kom att gilla den lika mycket båda två. Jag blev helt fascinerad av detta lite melankoliska och nästan naturalistiska psykodrama i nedtonad rymdmiljö. Specialeffekterna är så få att de nästan inte finns. Inte en utomjording är i sikte. Dramatiken bygger på sådant som arbetsplatskonflikter, verksamhetsfinansiering och de regelbundna psykiatriska utvärderingarna av rymdstationspersonalen. Det mest visuellt upphetsande som förekommer är skådespelarnas fulsnygga sjuttiotalsfuturistiska kostymering. Rent stilistiskt och dramaturgiskt är Moonbase 3 den absoluta motpolen till Star Trek.
Okej, vi snackar inte drama på högsta nivå. Även skådespeleriet är nedtonat, kanske lite väl mycket så - åskådaren avkrävs ett visst tålamod. Men det finns något starkt sympatiskt med hela konceptet. Det är brittisk public service-dramatik av fint nittonhundratalssnitt. Ett upplysningsprojekt i universums mörker.

selbstdarstellung

"Hon kunde inte tala om sin konst på ett intressant sätt...hon var blek - det fanns ingenting som stack ut..." Var det inte så det hette i första delen av Ernst Billgrens TV-serie AK3, den om Kommittén som i hemlighet styr över det svenska konstlivet? Orden yttras av den unge manlige karriärsprofessorn om den konstelev som precis tagit livet av sig inför ögonen på sina lärare. Hon hade velat ha svar på varför Kommittén inte valt ut henne att ingå i den grupp konstnärer "som ska få komma fram". Svaret ges istället med detta postuma omdöme.
Det finns ett fantastiskt tyskt ord för detta att presentera sig för andra på ett sätt som avses övertygande, att visa upp sig, "föreställa sig själv" rentav - Selbstdarstellung. Jag kan inte finna någon bra svensk direktöversättning av detta ord - finns några förslag var goda meddela dessa, ni eventuella språkexperter där ute. Ordet används ibland pejorativt, kanske litegrann på samma sätt som när vi skåningar anklagar någon för att "fågla sig". Ibland handlar det mer neutralt om självbild, självporträttering. Hur som helst kanske man kan säga att flickan i Billgrens serie inte lyckats med den Selbstdarstellung som krävts för att komma fram i miljön ifråga. Var högstatusmiljö kräver sin speciella typ av Selbstdarstellung. Men det där med att kunna tala om det man gör på ett intressant sätt - använda rätt kodord på ett ledigt sätt, sticka ut men inte framstå som alltför främmande - det är nog något som gäller i många sammanhang, jag kan precis föreställa mig hur någon humanioraprofessor yttrar samma ord som Billgrens om någon förhoppningsfull men försagd student med drömmar om en forskningskarriär. Det är bara att byta ut orden "sin konst" mot "sitt ämne". Och naturligtvis fungerar i allmänhet kraven på att kunna föra sig som utslagsmekanismer med slagsida mot framför allt klasstillhörighet.
När Billgrens huvudperson nu senast sprang runt och viftade med ett sociogram som visade hur de personer som uppbär centrala positioner inom konstlivet relaterar till varandra var väl detta tydligaste tänkbara demonstration av att vi här har att göra med en bourdieuiansk spänningsserie. Jag tänker med förundran och fascination på den uppenbarligen djupt kända ilska mot Billgren som programledaren för SVT:s konstmagasin Arty visade efter att ha intervjuat honom inför seriepremiären. Hon kände, sa hon, att Billgren bara spelade en roll som konstnär. Det fanns, beklagade hon sig, ingen enhet mellan person och konstnärspersona. Har Billgren gått för långt i att visa fram hur han föreställer sig själv i sin roll som konstnär? Ironin blev komplett när sagda programledare i programmets sista sekunder visade upp Bourdieus bok Konstens regler - där, förkunnade hon, kunde vi lära oss hur konstvärlden fungerar. Ja, men en del av det som Bourdieu sade kan vi uppenbarligen också lära oss genom serien AK3. För vad är Kommittén om inte bara precis en förtätad dramatisk bild av det "system av relationer" som vi enligt Bourdieu måste kartlägga för att förstå dynamiken inom ett fält.