...av Gregg Araki är en av de vackraste filmer som hittills gjorts under detta århundrade. Två unga män delar en smärtsam erfarenhet från barndomen, men minns inte hur det verkligen var förrän de åter träffas drygt ett decennium senare. Även om de i stort sett är varandras motsatser - den ene är extrovert, utsvävande; den andre en inåtvänd klassisk nörd som tror på UFO:s - liknar de varandra på så sätt att de båda tragiskt misstolkar det övergrepp de utsatts för som ett slags utvaldhet. Huden, kroppen minns däremot.
Den utagerande Neil arbetar som prostituerad först i sin lilla hemstad, sedan i New York där han bland andra träffar Zeke, en äldre man med utseende som en mycket sorgsen Zeke varg trots försök till dandyförklädnad. Zekes hud är täckt av mörkt leverfärgade utslag. Han lägger sig på mage och ber Neil massera ryggen - "this will be the safest encounter you ever had". Så fort Neil rör vid huden börjar den äldre mannen stöna och yla. "Make me happy" snyftar han medan Neil tittar upp mot Vermeer-affischen ovanför sängen. Flickans/motivets ansikte täcks av ett nät som tecknar hur färgen krackelerat över tavlan. Scenen är skrämmande och vacker. Araki filmar sina rollfigurer utifrån ett intimt frontalperspektiv. Han ställer inte ut dem som original att begapa utan solidariserar sig med dem, tar deras känslor på allvar och låter dem i stor utsträckning berätta själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Anonyma kommentarer tillåtes inte längre efter det att jag fått en anonym hatkommentar för mycket.
Inställningen "anonym" finns kvar eftersom jag inte tycker att man tvunget ska ha en registrerad nätidentitet för att kommentera - men jag kommer att ta bort helt anonyma kommentarer, och hatkommentarer överhuvudtaget. Life is just too short.