feta fiskar II

Jag älskar bibliotek. Alla folkbibliotek, men i synnerhet huvudbiblioteket i Malmö där jag gärna skulle hänga varje dag. En sak, dock, är jag mindre nöjd med. Jag vet inte hur länge den har funnits där - det var väl några månader sedan jag började lägga märka till den i alla fall. På lagom lockande plats, så att den liksom syns i ögonvrån så fort man beträder salen med skönlitteratur på svenska, står en hylla med frestande blommiga bokomslag. Man går närmare och ser en lång rad romaner av nästan uteslutande kvinnliga författare. Margaret Atwood, Maeve Binchy, Rosamund Pilcher, Joyce Carol Oates, Judith Hermann... Vad har de gemensamt? Bortsett från att de är kvinnor alltså? Ja, jag vet faktiskt inte riktigt. Men det står "Underhållning" på en liten skylt i övre hörnet.
Sist jag besökte bibblan blev jag så arg över hela grejen, till exempel över att Judith Herrmann, som skrivit en ganska dyster novellsamling med titeln Bara Spöken, ställts upp på denna underhållningshylla medan en utpräglat underhållande författare som Nick Hornby stod på en vanlig skönlitteraturhylla, att jag inte kunde låta bli att påtala det könsstereotypa för en stackare i informationsdisken. "Ja, men det är ju mest kvinnor som lånar de böckerna", stammade hon, "och så finns det till exempel historiska romaner för män..." Hon rodnade. Jag fattade ingenting. Kanske pratade hon om Jan Guillous Arn-böcker?
Att Hermanns noveller placerats där de var kanske har att göra med att de enligt baksidestexten handlar om "kärlek och resor". Och "kärlek och resor" är väl underhållning, eller? Tja, det verkar bero på vem som skrivit och vilka som läser. Att Hornby skriver om kärleksrelationer s a s utifrån ett fotbolls- och popdiggarperspektiv gör honom för mig personligen snarare mer än mindre underhållande. Men det kanske vore en förolämpning mot den popintellektuella pojkeliten att placera honom bredvid Maeve Binchy på blomsterhyllan?