Jag ställer upp på den kampen. Den blekingske kulturbyråkrat (Ivar Wenster) som härförleden kom ut som fildelare är en hjälte. Att människor av kärlek till rariteter inom synthmusik, animerad rysk film, anti-kosmisk dödsmetall e dyl är beredda att trotsa lagen kan jag bara se som ett tecken på att det kanske trots att finns något som liknar en själ. Till skillnad från de totalt omoraliska människor som rövar kulturföremål från museer eller kyrkor (eller från de små vardagsegoister som sliter ut sidor ur biblioteksböcker alternativt klottrar dem fulla) gör ju många fildelare faktiskt en kulturgärning genom att tillgängliggöra, istället för att undandra, ett kulturstycke för andra.
MEN trots goda förslag som förbud mot DRM eller fri sampling har Piratpartiet ett stort problem. Det finns något hos dem som inte riktigt hänger ihop. Tonsättaren Sofia Lilly Jönsson slog spiken i huvudet eller vad det heter i två debattartiklar i Arbetaren nyligen (nr 26 o 28). Hon hänför sig till en tidigare ledarartikel i tidningen, men orden känns igen från Piratpartihåll: "'Industrin kommer inte att gå under, den måste bara framställa varor som någon vill betala för' .... Detta är moderaternas kulturpolitik i en mening." Det är industrin Piratpartiet o co kämpar mot, men själva "varan" som är på tal är alltså det enskilda musikstycket - och därmed förklaras det arbete som lagts ner på att framställa det inte i sig vara något att betala för. Försöket till frigörelse från en förtryckande industri blir till en total nedvärdering av kulturellt arbete. I det återkommande talet om det "någon vill betala för" och därmed på vanligt maner säljs kontra det man tar för givet ska finnas där för allmänt bruk glöms de system för allmänfinansiering av offentligt förekommande konst och kultur som byggts upp. För att tydliggöra: om jag, om vi tänker oss tillbaka till kassettbandens tid, spelar in en bra låt från radions p3 har jag förvisso inte valt att betala för den på så sätt att jag ju inte köpt skivan. På samma sätt har jag inte "köpt varan" om jag laddar ner en låt från nätet. Men i det första exemplet har jag indirekt betalat på tre sätt ändå: genom skatt (förutsatt att jag har en inkomst), TV-avgift (som ju går till radion också) och genom kassettavgift. Piratpartiet som utan att ha utvecklat förslag till bättre system slår ner hårt på STIM tycks inte vilja se i hur hög grad (fast ändå för lite, om ni frågar mig) vi redan betalar för kultur och immateriell information utan att direkt öppna plånboken i utbyte mot en materiell vara. Ironin blir fullständig när partiledaren tidigare i sommar valde att möta pressen på ett bibliotek eftersom han ser internet med dess nedladdningsmöjligheter som ett slags vidareutvecklat jättebibliotek. Har han totalt missat att biblioteken är offentligt finansierade, att personalen där inte jobbar gratis och att det finns ett ersättningssystem till de författare vars verk lånas ut till bibliotekskunder som till synes "inte valt att betala" för varan?
I det svar Jönsson fick ifrån en företrädare för Piratbyrån kallades hon "bitter", detta det kanske mest arroganta av alla icke-argument, och beskrevs indirekt som en misslyckad musiker utan någon speciell rätt att få lön för sitt arbete.
Det handlar om vad man kan ta betalt för. Med digital kommunikationsteknik snart i var mans hand blir det svårare att ta betalt för information. /---/ Vissa ser detta som en kulturens utarmning, vissa lär sig gilla läget och ser till möjligheterna. De ser att en global fri informationsspridning kan få miljoner människor att upptäcka ens musik och om bara en bråkdel av dessa ser en livespelning eller köper en skiva kan man tjäna mer än om man skulle få en intäkt från varje person i en liten målgrupp. Låt oss förskjuta debatten till vad dessa friska, pigga och upptäcktslystna själar kan lära oss, snarare än vad de trötta och bittra ser rasa framför deras ögon. (Magnus Eriksson, "Kultursvält - för vissa", Arbetaren nr. 27/2006)Jönsson svarade med att påpeka att inte alla musiker håller konserter. Och det är ju just det. Många framhåller gärna den tvålfagre, konserthållande unge artisten Basshunter med sin kongenialt irriterande hitlåt Boten Anna som det oemotsägliga beviset på hur det går att slå igenom tack vare nätet och dess nedladdningsmöjligheter. Men inte alla kulturutövare är unga, "friska, pigga och upptäcktslystna" populärmusiker. Låt oss ponera att en trött och bitter förtidspensionerad poet upptäcker att ett stycke elektroakustisk ljudkonst som hon spelade in för trettiofem år sedan nu har blivit populär hos vissa electronica-inriktade fildelningscommunities på nätet. Okej, en ersättning för detta ifrån STIM eller någon liknande organisation kanske inte precis skulle göra människan ifråga rik. Men hallå liksom, rättvisa någon? Solidaritet? Lite erkännande av att hon gjort något bra som många vill ta del av? Det faktum att det nu är lättare för gemene person att göra ljudkonst för spridning på nätet gör inte alla till konstnärer, lika lite som super-8-tekniken gjorde Svensson till Bergman.
Från Piratpartiets håll uttrycker man sig nu, tycks det mig, inte lika arrogant som piratbyråkillen ovan. Mika Sjöman, en av deras företrädare, skrev en insändare i Dagens ETC (10/3) där han sträckte fram en "ödmjuk hand till de kreativa" för ett samtal om hur allas villkor utom de stelbenta branschföretagens ska kunna förbättras. Visst, bra. Men när kommer då deras förslag om hur nedladdade musiker, filmare, poeter & andra skulle kunna kompenseras utöver (den nästan fascistoida) idén om att de måste "skapa mervärde" för att kunna upprätthålla en existens? Och, naturligtvis, utan att ge upp det viktiga kravet på avkriminalisering av fildelning.