En måhända ny typ av kvinnlig film/tv-hjältinna spottas idag både i DN och i ett inslag i Godmorgon, världen! Nämligen "hjältinnan med diagnos". Med, i flera exempel, social och/eller neuropsykiatrisk personlighetsstörning. Rollfiguren Saga i Bron är det senaste mest uppenbara exemplet.
Jag har några funderingar omkring det där. Först och främst att det inte är så konstigt att vi ser rollfigurer med diagnoser då det här med diagnoser och hur de tycks dyka upp i alla möjliga slott och kojor är ett omdiskuterat fenomen just nu. Och, för det andra, att just kvinnan - och främst den i övrigt "högpresterande" medelklasskvinnan - blivit diagnosens ansikte utåt (dess, inte minst, omdiskuterade ja inte sällan direkt ifrågasatta ansikte, för att peka framåt mot ett blogginlägg jag hoppas att jag kommer få tid/ro att skriva).
Men för det tredje så undrar jag samtidigt om skillnaden egentligen är så stor här mellan manliga och kvinnliga rollfigurer. På sätt och vis tycker jag kvinnor verkar blivit lite mer lika manliga rollfigurer i motsvarande kapaciteter. Men att man kanske inte klistrar diagnoser på dem (de manliga) i samma utsträckning. För jag menar, har inte det asociala varit en trend rätt länge? Men har någon gett Dr. House en diagnos? Eller Gunvald Larsson? Är inte, för att ta det hela ett steg längre, i själva verket en viss social och relationsproblematik närmast konstituerande drag hos filmhjältar från Yippee ki-yay motherfucker Willis till andra inkarnationer av Dirty Harry?
I samma Godmorgon, världen! lyssnar jag sen på ett span om galna vetenskapsmän på film. De är inte lika ambitiösa idag, kommer spanaren Göran Everdahl fram till. De har inte lika stora och gudalika planer på världsherravälde. Men att det handlar om män och inte kvinnor är så givet att Everdahl inte ens diskuterade den saken. Och ingen förbindelse drogs till det tidigare inslaget om socialt inkompetenta men mer eller mindre geniala kvinnor a la Salander.
Min personliga hunch är hursom att vetenskapspersoner blivit allt mer domesticerade i populärkulturen, och det inte minst i samband med att de i hög grad tagits i bruk av det ädla brottsbekämpandet. Vi har ju inte minst explosionen av olika sorters rättsmedicinsk expertis. Även där kan man se en högre grad av jämlikhet, och det parat med en hög grad av social inkompetens.
Paret Saga/Martin i Bron kan t ex matchas mot paret Brennan/Booth i serien Bones. Dr. Temperance "Bones" Brennan är ett asocialt vetenskapligt snille medan snuten Booth är den som, likt Martin i Bron, kan väga upp sin partners bristfällighet/okunskap på det känslomässiga/sociala planet.* Ett annat, i viss mån likartat exempel är rättsläkaren Jordan i Crossing Jordan, fast hennes "abnormalitet" handlar mer om problem med anger management och tillit till omvärlden. Liksom "Bones" rör sig Jordan i en charmigt dysfunktionell och familjärt tecknad arbetsplatsmiljö. Om populärkulturen tillhandahåller förebilder för oss i våra dagliga liv - vilket, jag vet, förstås är ett alldeles för enkelt sätt att se på saken - så har den tillåtit oss att vara socialt avvikande bokstavskombinationsmänniskor och personer möjligen i behov av en diagnos under ett antal år nu.
* Till skillnad från vad gäller Martin i Bron är dock inte Booths maskulinitet/potens föremål för utredning i Bones.
söndag, november 27, 2011
lördag, november 26, 2011
Hänvisningar och anmärkningar
I anslutning till förra postningen kan det först och främst konstateras att uppsättningen av SCUM-manifestet och hoten mot densamma diskuterats i det undermåliga debattprogrammet Debatt, och då naturligtvis till övervägande del av människor som inte sett någon föreställning av pjäsen. "Vadå man kan väl ha åsikter om Mein Kampf utan att ha läst den" hojtade den allestädes närvarande Pär Ström, som uppmuntrats av att programledare Belinda Olsson ett dussintal (okej, överdrift, kanske) gånger kallat pjästexten för ett feministiskt manifest. Hon i sin tur kanske, säger kanske, uppmuntrats till detta av bl a Athena Farrokhzads egendomliga påstående att SCUM skulle kunna liknas vid det Kommunistiska manifestet.
Förlåt en gammal inhoppande adjunkt. Men nej. Jag tycker nog inte att jag ser världen lika mycket genom ett sugrör som de munkavlebeläggandesugna moderatmännen när jag ansluter mig till Rakel Chukri och ber att få påpeka att SCUM-manifestet är ett konstnärligt verk, inte ett politiskt handlingsprogram, och att det inte finns någon aktör som är beredd att arbeta efter de (mystiska och självmotsägande) riktlinjer Solanas ritar upp. Skulle någon sådan aktör mot förmodan materialiseras så skulle SCUM möjligtvis kunna bli ett politiskt handlingsprogram för denna individ/dessa individer. Det är då fortfarande tveksamt om texten i sig/för läsekretsen i stort ska ses på det sättet. (Ännu en komplikation här, tydligen för svår för antifeministiska debattörer och debattledare i tv att hantera, är för övrigt att boktexten och pjäsuppsättningen är två olika storheter och att en teaterföreställning kan gå både med och mot den text som föreställningen bygger på/hanterar.)
Att texten inte är ett feministiskt/politiskt handlingsprogram innebär dock, förstås, inte att den inte skulle kunna tala till kvinnor på olika plan. Själv blev jag besviken på den (och då talar jag om boktexten, inte uppsättningen vilken jag inte tagit del av). SCUM talade inte till mig personligen, jag tyckte texten var enahanda, klumpig och trist. Mer fascinerande är å andra sidan de avfärdanden som görs av konservativa män som Johan Lundberg, och som ogiltigförklarar texten på grundval av författarinnans personliga livsöde. "HON BLEV UTNYTTJAD AV MÄN I HELA SITT LIV!" utropar Johan och lyckas få detta att låta som om Solanas därvid vore ett ufo helt utan beröring till andra kvinnor och deras samtliga erfarenheter. (Och innan sugrörsmännen går igång nu, nej, jag menar nu inte att alla kvinnor alltid blir utnyttjade av alla män osv.)
(Uppdatering: som övergång till vad som följer under strecket kan man lyssna på detta inslag i Kulturnytt, eller läsa texten.)
-----------------------------
Ett annat konstnärligt verk som väcker känslor är Ruben Östlunds Play. Även här finns det de som tycks ha problem med att hantera fiktion - främst, förstås, de som tolkar filmen efter sin egen rasistiska förförståelse av verkligheten och menar att den skildrar utsatta vita i händerna på kriminella förortsgäng med invandrarbakgrund, punkt.En annan märklig läsning är Åsa Linderborgs - hon verkar anse att filmen planterar in åsikter om svarta i hennes motståndslösa medvetande:
På sätt och vis är det modigt av Åsa att således avslöja vad som händer i hennes medvetande när hon ser en svart person (och nu är jag inte helt ironisk). Men man kanske också har lite eget ansvar för hur man tolkar och ser sin omgivning - och hur man tar in fiktion, i form av filmer eller andra typer av konstnärliga verk?
Här ska jag dock försöka tygla min egen besserwissrighet. Jag tycker inte att Play är oproblematisk, även om jag tillhör dem som inte anser att filmen är rasistisk, och som tycker den är bra. Och jag känner mig djupt osäker i förhållande till vad jag uppfattar som en vilja att annektera Jonas Hassan Khemiris känslomässiga respons på filmen till ett cineastiskt läger som jag å ena sidan spontant upplever att jag tillhör men å andra sidan tycker i viss mån bygger på en uppförstoring av Ruben Östlund som "allsmäktig" auteur vars verk på något sätt är att betrakta som en slags given "parallell" och återspeglande "verklighet" som inte har större sprickor och som vi alla har att förhålla oss till. Ja, min linje är i och för sig i stort sett enlighet med Hynek Pallas fast i några nyanser mörkare grått, typ. Jag tycker förvisso också att debatten om Play till skillnad från debatten om SCUM (så som den förts) är viktig och intressant och bra på alla sätt och vis utom de främlingsfientliga. Och mina försök att diskutera filmen finns här.
-------------------------------------
Helt orelaterat vill jag till slut rikta en hyllning till Emma på bloggen Opassande för att hon oförtröttligt fortsätter att vara en internetriddare i det godas tjänst när så många av oss andra veteranbloggare mer eller mindre kroknat i jämförelse. Heja Emma!
Förlåt en gammal inhoppande adjunkt. Men nej. Jag tycker nog inte att jag ser världen lika mycket genom ett sugrör som de munkavlebeläggandesugna moderatmännen när jag ansluter mig till Rakel Chukri och ber att få påpeka att SCUM-manifestet är ett konstnärligt verk, inte ett politiskt handlingsprogram, och att det inte finns någon aktör som är beredd att arbeta efter de (mystiska och självmotsägande) riktlinjer Solanas ritar upp. Skulle någon sådan aktör mot förmodan materialiseras så skulle SCUM möjligtvis kunna bli ett politiskt handlingsprogram för denna individ/dessa individer. Det är då fortfarande tveksamt om texten i sig/för läsekretsen i stort ska ses på det sättet. (Ännu en komplikation här, tydligen för svår för antifeministiska debattörer och debattledare i tv att hantera, är för övrigt att boktexten och pjäsuppsättningen är två olika storheter och att en teaterföreställning kan gå både med och mot den text som föreställningen bygger på/hanterar.)
Att texten inte är ett feministiskt/politiskt handlingsprogram innebär dock, förstås, inte att den inte skulle kunna tala till kvinnor på olika plan. Själv blev jag besviken på den (och då talar jag om boktexten, inte uppsättningen vilken jag inte tagit del av). SCUM talade inte till mig personligen, jag tyckte texten var enahanda, klumpig och trist. Mer fascinerande är å andra sidan de avfärdanden som görs av konservativa män som Johan Lundberg, och som ogiltigförklarar texten på grundval av författarinnans personliga livsöde. "HON BLEV UTNYTTJAD AV MÄN I HELA SITT LIV!" utropar Johan och lyckas få detta att låta som om Solanas därvid vore ett ufo helt utan beröring till andra kvinnor och deras samtliga erfarenheter. (Och innan sugrörsmännen går igång nu, nej, jag menar nu inte att alla kvinnor alltid blir utnyttjade av alla män osv.)
(Uppdatering: som övergång till vad som följer under strecket kan man lyssna på detta inslag i Kulturnytt, eller läsa texten.)
-----------------------------
Ett annat konstnärligt verk som väcker känslor är Ruben Östlunds Play. Även här finns det de som tycks ha problem med att hantera fiktion - främst, förstås, de som tolkar filmen efter sin egen rasistiska förförståelse av verkligheten och menar att den skildrar utsatta vita i händerna på kriminella förortsgäng med invandrarbakgrund, punkt.En annan märklig läsning är Åsa Linderborgs - hon verkar anse att filmen planterar in åsikter om svarta i hennes motståndslösa medvetande:
Efter filmen gick jag till Coop. Det var bara jag där och en pappa med sin son. De var svarta. Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin ... en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.
På sätt och vis är det modigt av Åsa att således avslöja vad som händer i hennes medvetande när hon ser en svart person (och nu är jag inte helt ironisk). Men man kanske också har lite eget ansvar för hur man tolkar och ser sin omgivning - och hur man tar in fiktion, i form av filmer eller andra typer av konstnärliga verk?
Här ska jag dock försöka tygla min egen besserwissrighet. Jag tycker inte att Play är oproblematisk, även om jag tillhör dem som inte anser att filmen är rasistisk, och som tycker den är bra. Och jag känner mig djupt osäker i förhållande till vad jag uppfattar som en vilja att annektera Jonas Hassan Khemiris känslomässiga respons på filmen till ett cineastiskt läger som jag å ena sidan spontant upplever att jag tillhör men å andra sidan tycker i viss mån bygger på en uppförstoring av Ruben Östlund som "allsmäktig" auteur vars verk på något sätt är att betrakta som en slags given "parallell" och återspeglande "verklighet" som inte har större sprickor och som vi alla har att förhålla oss till. Ja, min linje är i och för sig i stort sett enlighet med Hynek Pallas fast i några nyanser mörkare grått, typ. Jag tycker förvisso också att debatten om Play till skillnad från debatten om SCUM (så som den förts) är viktig och intressant och bra på alla sätt och vis utom de främlingsfientliga. Och mina försök att diskutera filmen finns här.
-------------------------------------
Helt orelaterat vill jag till slut rikta en hyllning till Emma på bloggen Opassande för att hon oförtröttligt fortsätter att vara en internetriddare i det godas tjänst när så många av oss andra veteranbloggare mer eller mindre kroknat i jämförelse. Heja Emma!
fredag, november 18, 2011
Sugrörsmän. Och kvinnor.
Jag tyckte väldigt mycket om Felicitas Hoppes roman (eller "roman"?) Förbrytare och förlorare. Min recension av den är inne i dagens Kristianstadsblad.
Det är väl inte så att jag själv fullt ut skriver under på det citat jag menar skulle kunna stå som en slags programförklaring för boktexten ("Det finns inga karaktärer. De är alltid bara påhittade, precis som biografierna som kommer i deras släptåg. Denna tro på att en människa plötsligt skulle kunna uppenbara sig inför oss som en helhet. Som om det verkligen vore intressant vem eller vad någon är. Bara i människornas förhållande till varandra kan man urskilja konturer, antydan till ett sammanhang.") Men citatet ingår ju å andra sidan i sin tur också det i fiktionen.
Och hur som helst behöver vi nu alla möjliga lyckade motvikter till den bokstavlighetsepidemi som sveper över oss. Med konservativa män som ser reella dödliga våldsuppmaningar i teaterversionen av Valerie Solanas SCUM-manifest. Den frustrerade och frustrerande diskussionen om huruvida (och hur) man "får" göra verkliga personer till romanfigurer. Oförmågan att hantera fiktion och berättelser kring Förintelsen. Personer som tvingas be om ursäkt för att de uttryckt sig (drastiskt) metaforiskt.
"Fantasin till makten" är absolut för mycket begärt. Men den måste i alla fall få leva och andas.
Det är väl inte så att jag själv fullt ut skriver under på det citat jag menar skulle kunna stå som en slags programförklaring för boktexten ("Det finns inga karaktärer. De är alltid bara påhittade, precis som biografierna som kommer i deras släptåg. Denna tro på att en människa plötsligt skulle kunna uppenbara sig inför oss som en helhet. Som om det verkligen vore intressant vem eller vad någon är. Bara i människornas förhållande till varandra kan man urskilja konturer, antydan till ett sammanhang.") Men citatet ingår ju å andra sidan i sin tur också det i fiktionen.
Och hur som helst behöver vi nu alla möjliga lyckade motvikter till den bokstavlighetsepidemi som sveper över oss. Med konservativa män som ser reella dödliga våldsuppmaningar i teaterversionen av Valerie Solanas SCUM-manifest. Den frustrerade och frustrerande diskussionen om huruvida (och hur) man "får" göra verkliga personer till romanfigurer. Oförmågan att hantera fiktion och berättelser kring Förintelsen. Personer som tvingas be om ursäkt för att de uttryckt sig (drastiskt) metaforiskt.
"Fantasin till makten" är absolut för mycket begärt. Men den måste i alla fall få leva och andas.
tisdag, november 15, 2011
En recension och en filmöppning
De inledande meningarna i Michel Houellebecqs roman Kartan och landskapet har noterats av många recensenter - särskilt öppningscitatet "Världen är trött på mig och jag på den". Trött var något jag också blev under läsningen.
Vikten av en god inledande mening gäller inte bara för romaner utan också, som Eva af Geijerstam konstaterar på FLM:s hemsida. (Hon berömmer för övrigt också med, tycker jag, rätta avslutningssentenserna i serien Criminal Minds, och Jonas Holmberg spinner vidare på temat "slutrepliker".) En av mina favoriter vad gäller öppningsreplik - och öppningsscen överhuvudtaget - är Francis Ford Coppolas The Outsiders, en film som liksom Rumble Fish bygger på en ungdomsroman av S. E. Hinton, men helt har fått stå i skymundan av föregångaren.
Det är kanske inte så mycket att bråka om. Rumble Fish är en på många sätt djärvare, mer originell film. Men The Outsiders, som egentligen bara blivit känd för sin Brat Pack-uppsättning i skådespelarlistan, har sina specifika, inte minst emotionella kvaliteter. Som kommer fram redan före förtexterna, då rollfiguren Ponyboy öppnar sitt uppsatshäfte och skriver: "When I stepped out into the bright sunlight from the darkness of the movie house..." Vi hör också satsen i voice over, och bilden går över i ett starkt gulorange solljus.
Att Stevie Wonder-låten som ligger över förtexterna är lite väl smörig kan vara förlåtet, tycker jag, av denna lätt extatiska etableringsscen.
(Här är naturligtvis bildkvaliteten hemsk, ber om ursäkt för det...)
Vikten av en god inledande mening gäller inte bara för romaner utan också, som Eva af Geijerstam konstaterar på FLM:s hemsida. (Hon berömmer för övrigt också med, tycker jag, rätta avslutningssentenserna i serien Criminal Minds, och Jonas Holmberg spinner vidare på temat "slutrepliker".) En av mina favoriter vad gäller öppningsreplik - och öppningsscen överhuvudtaget - är Francis Ford Coppolas The Outsiders, en film som liksom Rumble Fish bygger på en ungdomsroman av S. E. Hinton, men helt har fått stå i skymundan av föregångaren.
Det är kanske inte så mycket att bråka om. Rumble Fish är en på många sätt djärvare, mer originell film. Men The Outsiders, som egentligen bara blivit känd för sin Brat Pack-uppsättning i skådespelarlistan, har sina specifika, inte minst emotionella kvaliteter. Som kommer fram redan före förtexterna, då rollfiguren Ponyboy öppnar sitt uppsatshäfte och skriver: "When I stepped out into the bright sunlight from the darkness of the movie house..." Vi hör också satsen i voice over, och bilden går över i ett starkt gulorange solljus.
Att Stevie Wonder-låten som ligger över förtexterna är lite väl smörig kan vara förlåtet, tycker jag, av denna lätt extatiska etableringsscen.
(Här är naturligtvis bildkvaliteten hemsk, ber om ursäkt för det...)
söndag, november 13, 2011
Hur är det med det dödliga våldet? Och behovet att gömma sig undan det?
Medan jag nu ändå är inne på området smaklösa jämförelser tänker jag passa på att ge uttryck för en fundering jag länge haft angående området partnervåld och det obelysta området "kvinnors våld mot män". Pär Ström och hans posse brukar ju hävda att män är de i själva verket främsta offren för våld, vilket är sant om man ser till sådant som oprovocerat våld ute på gatan. Men de stannar förstås inte där utan ifrågasätter också att kvinnor i högre grad är offer för partnervåld.
Nu är det förstås att litegrann dölja vad frågan handlar om att tala om "partnervåld". Det handlar om mäns våld mot kvinnor kontra kvinnors våld mot män. Jag är i och för sig övertygad om att det finns en betydligt högre andel män som är misshandlade av sina kvinnliga partners än vad vi idag är medvetna om. Men - till dem som hävdar att det inte finns någon skillnad att tala om i fråga om respektive kön som offer och förövare har jag länge velat ställa frågan: hur många är de manliga dödsoffren? Finns det en jämförbar mängd män som dödas av sina kvinnliga partners som det finns kvinnor som dödas av manliga partners? Och: hur ser proportionerna ut vad gäller personer med skyddad identitet? Jag bara undrar. Och det är en seriös undran. Det är en fråga jag tycker är värd att ta på allvar.
Nu är det förstås att litegrann dölja vad frågan handlar om att tala om "partnervåld". Det handlar om mäns våld mot kvinnor kontra kvinnors våld mot män. Jag är i och för sig övertygad om att det finns en betydligt högre andel män som är misshandlade av sina kvinnliga partners än vad vi idag är medvetna om. Men - till dem som hävdar att det inte finns någon skillnad att tala om i fråga om respektive kön som offer och förövare har jag länge velat ställa frågan: hur många är de manliga dödsoffren? Finns det en jämförbar mängd män som dödas av sina kvinnliga partners som det finns kvinnor som dödas av manliga partners? Och: hur ser proportionerna ut vad gäller personer med skyddad identitet? Jag bara undrar. Och det är en seriös undran. Det är en fråga jag tycker är värd att ta på allvar.
lördag, november 12, 2011
Mellan demonisering och trivialisering
Sedan förra inlägget har debatten om Ana Gina och Hitlerjämförelsen gått vidare. På årsdagen av Kristallnatten, den nionde november, skrev Anna Ekström ett genmäle mot Fredrik Meiton, som nu i sin tur svarat på genmälet.
Det är inte alltid lätt att lägga sig rätt mellan polerna "demonisering" och "trivialisering" när det gäller hur antisemitiska uttryck ska bemötas. När jag ställer mig närmare Meiton än Ekström i den här diskussionen riskerar jag att hamna nära trivialiseringslägret, där man ofta säger (som Meiton) att man vill reservera antisemitismanklagelsen för de verkliga fallen av antisemitism, men där man samtidigt aldrig tycks bli varse några sådana fall, inte ens när de i dess allra grövsta form hoppar upp rakt framför nosen.
Men jag kan bara inte ta till mig Ekströms tunga domedagsretorik. Nej, mer än så - jag uppfattar den som stötande. Jag tycker det är stötande när hon kallar Israel-Tredjeriketliknelsen för den mörkaste antijudiska demonbild som finns - ja rentav värre än nazisternas, för vilka det räckte med den "mindre mörka" bild att de "förde ett defensivt krig mot 'världsjudendomen'"!
Jag vet inte var jag ska börja.
Men låt mig säga såhär.
Den nationalsocialistiska antisemitiska ideologin var eliminatorisk. Den utpekade judar som tillhörande en mindervärdig ras. Ja inte bara det utan också en skadlig ras. Ett främmande element som livnärde sig på och därvid sög ut den (i grunden friska) germanska folkkroppen, likt en cancer eller något skadedjur; ja de var faktiskt inte riktigt människor och inte bara det - de skulle bort, dödas, utrota varenda djävel.
Israel/Hitler-bilden är idag något många unga människor tanklöst men också ibland illvilligt tar till, och som också många äldre människor tanklöst men ibland illvilligt tar till. Känslomässigt mindre mogna människor torde ha lättare för det eftersom de är oförmögna att förstå hur sårande, hur okänslig liknelsen är. Vissa gör liknelsen utifrån en benhård antisionistisk övertygelse, vilken i sin tur ofta är antisemitisk men inte alltid är det. Andra drar till med nazismen som en abstrakt men drastisk retorisk figur - ungefär som man på sjuttiotalet kallade lite allt möjligt som luktade auktoritärt för "fascism" eller som högerspöken ilsket talar om "DDR-Sverige". Jag kanske är naiv men jag skulle ändå tro att av alla de som drar hitlerliknelsen är det ganska få som är beredda att stå fast vid den fullt ut, med allt vad den innebär av faktisk rasutrotning med mera.
Anyways. Även de mest benhårt övertygade och antisemitiskt anstrukna antisionisterna brukar ha sina goda alibijudar att dra fram. Sådana som ställer upp och talar vid anti-israeliska demonstrationer. Eller sådana som tillhör någon liten religiös grupp i vars ögon Israels existens som judisk stat är en styggelse.
Nå, detta dög inte i Tredje riket. Det var ju, i själva verket, just detta Himmler varnade för i sitt Posental. ("Ja och så kommer varenda en av alla de 80 miljoner anständiga tyskarna, och alla har de varsin god jude. Visst, alla andra är förstås svin, men just den här, det är en förstklassig, anständig jude....") Sådant dög inte, nej, tyskarna hade ju inte bara rätten utan också plikten att utrota den judiska rasen.
Alltså det bär mig emot att föra detta resonemang och göra denna jämförelse. Men Anna Ekström närmast tvingar fram det.
Det finns dock också andra skäl att avvisa Ekströms tordönsstämma. "Förintelsen symboliserar det värsta hos människan, till och med något omänskligt", skriver hon. Genom att göra dagens judar till bärare av detta fråntar man dem deras mänsklighet. Men, eftersom hon själv menar att Hitlerliknelsen är den värsta typen av demonbild, till och med värre än nazisternas - vad gör hon då själv de som använder denna liknelse till? (och är det inte detta som kallas infinite regress?).
Dessutom - genom att göra Förintelsen till något "omänskligt" (som samtidigt är det värsta hos människan?) relegerar hon den till en mytisk sfär; till något i själva verket utanför den mänskliga erfarenheten. Jag är ledsen att behöva meddela det men nu var det en gång för alla människor som genomförde Förintelsen. Det var en bara alltför reell "händelse", inte någonting bortom tid och rum. Anna Ekström gör den till en abstraktion, och kan därmed frammana en bild av att den situation judenheten befinner sig i idag i själva verket skulle vara jämförbar med, ja rentav ännu värre än, den hotfulla situationen för de judar som fördes i boskapsvagnar till Auschwitz.
Ja, jag skriver nu detta i viss affekt. Jag är ledsen. Men jag tycker bara inte att det duger. Och även om Ekström (åter i tämligen grova ordalag) kallar Meiton för en "paranoid chauvinist pig" på grund av (antar jag) dennes bruk av ordet "hysterisk" så delar jag bedömningen av hennes retorik som, minst sagt, svartvit och oägnad för varje form av konstruktivt bemötande av grodor/uppfattningar såsom Ana Ginas.
Det är inte alltid lätt att lägga sig rätt mellan polerna "demonisering" och "trivialisering" när det gäller hur antisemitiska uttryck ska bemötas. När jag ställer mig närmare Meiton än Ekström i den här diskussionen riskerar jag att hamna nära trivialiseringslägret, där man ofta säger (som Meiton) att man vill reservera antisemitismanklagelsen för de verkliga fallen av antisemitism, men där man samtidigt aldrig tycks bli varse några sådana fall, inte ens när de i dess allra grövsta form hoppar upp rakt framför nosen.
Men jag kan bara inte ta till mig Ekströms tunga domedagsretorik. Nej, mer än så - jag uppfattar den som stötande. Jag tycker det är stötande när hon kallar Israel-Tredjeriketliknelsen för den mörkaste antijudiska demonbild som finns - ja rentav värre än nazisternas, för vilka det räckte med den "mindre mörka" bild att de "förde ett defensivt krig mot 'världsjudendomen'"!
Jag vet inte var jag ska börja.
Men låt mig säga såhär.
Den nationalsocialistiska antisemitiska ideologin var eliminatorisk. Den utpekade judar som tillhörande en mindervärdig ras. Ja inte bara det utan också en skadlig ras. Ett främmande element som livnärde sig på och därvid sög ut den (i grunden friska) germanska folkkroppen, likt en cancer eller något skadedjur; ja de var faktiskt inte riktigt människor och inte bara det - de skulle bort, dödas, utrota varenda djävel.
Israel/Hitler-bilden är idag något många unga människor tanklöst men också ibland illvilligt tar till, och som också många äldre människor tanklöst men ibland illvilligt tar till. Känslomässigt mindre mogna människor torde ha lättare för det eftersom de är oförmögna att förstå hur sårande, hur okänslig liknelsen är. Vissa gör liknelsen utifrån en benhård antisionistisk övertygelse, vilken i sin tur ofta är antisemitisk men inte alltid är det. Andra drar till med nazismen som en abstrakt men drastisk retorisk figur - ungefär som man på sjuttiotalet kallade lite allt möjligt som luktade auktoritärt för "fascism" eller som högerspöken ilsket talar om "DDR-Sverige". Jag kanske är naiv men jag skulle ändå tro att av alla de som drar hitlerliknelsen är det ganska få som är beredda att stå fast vid den fullt ut, med allt vad den innebär av faktisk rasutrotning med mera.
Anyways. Även de mest benhårt övertygade och antisemitiskt anstrukna antisionisterna brukar ha sina goda alibijudar att dra fram. Sådana som ställer upp och talar vid anti-israeliska demonstrationer. Eller sådana som tillhör någon liten religiös grupp i vars ögon Israels existens som judisk stat är en styggelse.
Nå, detta dög inte i Tredje riket. Det var ju, i själva verket, just detta Himmler varnade för i sitt Posental. ("Ja och så kommer varenda en av alla de 80 miljoner anständiga tyskarna, och alla har de varsin god jude. Visst, alla andra är förstås svin, men just den här, det är en förstklassig, anständig jude....") Sådant dög inte, nej, tyskarna hade ju inte bara rätten utan också plikten att utrota den judiska rasen.
Alltså det bär mig emot att föra detta resonemang och göra denna jämförelse. Men Anna Ekström närmast tvingar fram det.
Det finns dock också andra skäl att avvisa Ekströms tordönsstämma. "Förintelsen symboliserar det värsta hos människan, till och med något omänskligt", skriver hon. Genom att göra dagens judar till bärare av detta fråntar man dem deras mänsklighet. Men, eftersom hon själv menar att Hitlerliknelsen är den värsta typen av demonbild, till och med värre än nazisternas - vad gör hon då själv de som använder denna liknelse till? (och är det inte detta som kallas infinite regress?).
Dessutom - genom att göra Förintelsen till något "omänskligt" (som samtidigt är det värsta hos människan?) relegerar hon den till en mytisk sfär; till något i själva verket utanför den mänskliga erfarenheten. Jag är ledsen att behöva meddela det men nu var det en gång för alla människor som genomförde Förintelsen. Det var en bara alltför reell "händelse", inte någonting bortom tid och rum. Anna Ekström gör den till en abstraktion, och kan därmed frammana en bild av att den situation judenheten befinner sig i idag i själva verket skulle vara jämförbar med, ja rentav ännu värre än, den hotfulla situationen för de judar som fördes i boskapsvagnar till Auschwitz.
Ja, jag skriver nu detta i viss affekt. Jag är ledsen. Men jag tycker bara inte att det duger. Och även om Ekström (åter i tämligen grova ordalag) kallar Meiton för en "paranoid chauvinist pig" på grund av (antar jag) dennes bruk av ordet "hysterisk" så delar jag bedömningen av hennes retorik som, minst sagt, svartvit och oägnad för varje form av konstruktivt bemötande av grodor/uppfattningar såsom Ana Ginas.
söndag, november 06, 2011
Karln har en poäng
Debatten om programledaren Ana Gina och hennes blogginlägg går i gamla tröttsamma hjulspår. För ett år sedan gällde diskussionen utställningen Mus, Maus, Mouse som turnerade runt på landets bibliotek. Även i det fallet handlade det om att en stötande parallell mellan dagens Israel och gårdagens nazi-Tyskland drogs. Jag skrev då följande i ett blogginlägg:
För några veckor sedan när diskussionen om utställningen Mus, Mouse, Maus på Stockholms stadsbibliotek rasade åberopades ofta den arbetsdefinition av antisemitism som tagits fram i EU. Såväl vissa som var kritiska mot utställningen som andra som var kritiska mot kritiken behandlade denna arbetsdefinition, eller rättare sagt dessa riktlinjer, vilket är vad det handlar om, som om den i punktform slog fast exakt hur ett antisemitiskt yttrande ser ut; som om det handlade om budord ristade i sten. Som om ingen vidare tolkning behövdes vad gäller kontext för att kunna fastslå vad som är och inte är antisemitism och inga gråzoner funnes. Så raljerades det exempelvis i P3:s Brunchrapporten över saken och programledaren gjorde sig lustig över hur EU-definitionen skulle göra honom till antisemit eftersom han skämtsamt brukar kalla sin judiske kompis för "Jesusmördare".
Exakt samma sak har hänt i fallet Ana Gina och hennes "Israel tar efter Hitler"-bloggande. Ja det är till och med så att Henrik Torehammar i Brunchrapporten kört sitt raljerande över EU-definitionen igen (torsdagen 3/11 i sändningsarkivet).
I det läget är jag tacksam över att Fredrik Meiton steppar in på Brännpunkten och förklarar att "EUMC:s definition gör gällande att jämförelser mellan Israel och nazismen kan vara utslag för antisemitism, inte att de är det per definition" - slutsatsen om huruvida de är det eller inte "är inte automatisk, utan kontextuell". De som resonerar som om det hela handlade om en grupp ordalydelser som mekaniskt kvalificerar som antisemitism öppnar för just den typ av oförstående förlöjliganden Torehammar på Brunchrapporten ägnar sig åt.
Torehammar borde dock naturligtvis ha läst på lite innan han kastade narrmössan över EUMC - han borde kanske själv följa det råd han gav Gina Dirawi; rådet att ägna sig lite åt studier och eftertanke. Ett gott råd.
Och han gjorde faktiskt, tyckte jag, rätt i att lyfta fram Dirawis ålder. Jag tycker, precis som Meiton, att det finns "ett skriande behov av en dialog, där man vinnlägger sig om att diskutera och förklara istället för att mästra och fördöma från höga hästar" - i synnerhet som den vi pekar fingar åt tydligen var en tonåring då hon gjorde sig skyldig till de värsta snurrigheterna. Jag misstänker att den typ av uppfattningar hon torgfört snurrar runt i vissa miljöer som tankevirus, vilka fäster där okunnigheten är stor. Jag skulle vilja lägga till "upplysning" till Meitons "dialog". Och jag tycker nog i och för sig inte han övertygar då han gör okunnighet till ett exkluderande alternativ till antisemitism, och lägger problemet bekvämt till rätta där. Att en människa bär på antisemitiskt anstrukna tankemönster av okunnighet, snarare än av illvilja, gör inte dessa tankemönster i sig mindre antisemitiska. (Och jag vill också påpeka att Meitons tolkning av Ana Gina är helt beroende av hans egen välvilja, snarare än att bygga på någon substantiell "bevisföring".) Tanken om att det hela "bara" handlar om okunnighet tar inte i beaktande hur hela det föreställningskomplex Ana Gina Dirawi på sitt sätt ger uttryck för har uppstått - var det kommer ifrån.
Jag undrar för övrigt också över hans bruk av ordet "Israelvänner". Ett ord som får en märkligt suspekt laddning. Torehammar å sin sida körde vänster/höger-linjen. Det är "högern" som reagerar på Ana Gina. I viss mån har han väl rätt och det gör inte saken mindre sorglig. För vare sig antisemitismen eller motståndet går att entydigt fästas på någon plats längs den linjen. Egentligen.
De som bedriver seriös antirasistisk upplysning, såsom SKMA och Expo, är idag mycket välbehövliga. Men ibland undrar man ju. Om det överhuvudtaget finns någon mottaglighet för denna upplysning. Och om det inte gör det - varför?
För några veckor sedan när diskussionen om utställningen Mus, Mouse, Maus på Stockholms stadsbibliotek rasade åberopades ofta den arbetsdefinition av antisemitism som tagits fram i EU. Såväl vissa som var kritiska mot utställningen som andra som var kritiska mot kritiken behandlade denna arbetsdefinition, eller rättare sagt dessa riktlinjer, vilket är vad det handlar om, som om den i punktform slog fast exakt hur ett antisemitiskt yttrande ser ut; som om det handlade om budord ristade i sten. Som om ingen vidare tolkning behövdes vad gäller kontext för att kunna fastslå vad som är och inte är antisemitism och inga gråzoner funnes. Så raljerades det exempelvis i P3:s Brunchrapporten över saken och programledaren gjorde sig lustig över hur EU-definitionen skulle göra honom till antisemit eftersom han skämtsamt brukar kalla sin judiske kompis för "Jesusmördare".
Exakt samma sak har hänt i fallet Ana Gina och hennes "Israel tar efter Hitler"-bloggande. Ja det är till och med så att Henrik Torehammar i Brunchrapporten kört sitt raljerande över EU-definitionen igen (torsdagen 3/11 i sändningsarkivet).
I det läget är jag tacksam över att Fredrik Meiton steppar in på Brännpunkten och förklarar att "EUMC:s definition gör gällande att jämförelser mellan Israel och nazismen kan vara utslag för antisemitism, inte att de är det per definition" - slutsatsen om huruvida de är det eller inte "är inte automatisk, utan kontextuell". De som resonerar som om det hela handlade om en grupp ordalydelser som mekaniskt kvalificerar som antisemitism öppnar för just den typ av oförstående förlöjliganden Torehammar på Brunchrapporten ägnar sig åt.
Torehammar borde dock naturligtvis ha läst på lite innan han kastade narrmössan över EUMC - han borde kanske själv följa det råd han gav Gina Dirawi; rådet att ägna sig lite åt studier och eftertanke. Ett gott råd.
Och han gjorde faktiskt, tyckte jag, rätt i att lyfta fram Dirawis ålder. Jag tycker, precis som Meiton, att det finns "ett skriande behov av en dialog, där man vinnlägger sig om att diskutera och förklara istället för att mästra och fördöma från höga hästar" - i synnerhet som den vi pekar fingar åt tydligen var en tonåring då hon gjorde sig skyldig till de värsta snurrigheterna. Jag misstänker att den typ av uppfattningar hon torgfört snurrar runt i vissa miljöer som tankevirus, vilka fäster där okunnigheten är stor. Jag skulle vilja lägga till "upplysning" till Meitons "dialog". Och jag tycker nog i och för sig inte han övertygar då han gör okunnighet till ett exkluderande alternativ till antisemitism, och lägger problemet bekvämt till rätta där. Att en människa bär på antisemitiskt anstrukna tankemönster av okunnighet, snarare än av illvilja, gör inte dessa tankemönster i sig mindre antisemitiska. (Och jag vill också påpeka att Meitons tolkning av Ana Gina är helt beroende av hans egen välvilja, snarare än att bygga på någon substantiell "bevisföring".) Tanken om att det hela "bara" handlar om okunnighet tar inte i beaktande hur hela det föreställningskomplex Ana Gina Dirawi på sitt sätt ger uttryck för har uppstått - var det kommer ifrån.
Jag undrar för övrigt också över hans bruk av ordet "Israelvänner". Ett ord som får en märkligt suspekt laddning. Torehammar å sin sida körde vänster/höger-linjen. Det är "högern" som reagerar på Ana Gina. I viss mån har han väl rätt och det gör inte saken mindre sorglig. För vare sig antisemitismen eller motståndet går att entydigt fästas på någon plats längs den linjen. Egentligen.
De som bedriver seriös antirasistisk upplysning, såsom SKMA och Expo, är idag mycket välbehövliga. Men ibland undrar man ju. Om det överhuvudtaget finns någon mottaglighet för denna upplysning. Och om det inte gör det - varför?