Om anonyma kommentarer och puritanismens sexualiserande blick

Trots att det står i mina kommentarsregler att jag inte publicerar anonyma kommentarer får jag sådana ganska ofta. Vissa är otrevliga, andra hur trevliga som helst, vissa är mer utförliga medan andra är av kort utropskaraktär. Det är tråkigt att kassera dem. Jag skulle verkligen önska att ni som kommenterar anonymt skulle vilja sluta med det. Börja kalla er någonting. Ni behöver ju inte alls tala om vad ni faktiskt heter utan kan hitta på något, det kan vara vilken typ av signatur som helst. Jag vill verkligen kunna sätta ett namn eller åtminstone någon form av beteckning på dem som kommenterar. Det kanske verkar meningslöst eftersom jag ändå oftast inte vet vem det är, men jag finner alltså helanonyma inlägg irriterande som klådor man inte kan klia. Dessutom inbillar jag mig att det kan fungera som ett hinder för den värsta typen av hatkommentarer att alla tvingas ha åtminstone en signatur. Det är åtminstone halvvägs mot att tvingas stå för vad man skriver. Så snälla ni, skaffa er ett nick.
---------------------
Jonas Holmberg skriver bra och intressant idag om den svenska syndens väg mot något slags motsägelsefullt tillstånd mellan kvinnlig/feministisk sexfrigörelse å ena sidan och nypuritanism samt patriarkatets gamla hållhakar å den andra.
Ordet "nypuritanism" får mig osökt att tänka på Roland Poirer Martinsson och dennes kamp mot vad han tror att Pridefestivalen handlar om. Som bekant gick han nyligen ut i en krönika och deklarerade att KD, men helst också borgerligheten i stort, borde hålla sig borta från detta antiborgerliga jippo, anordnat av ett vänsteretablissemang "besatt av sex". Jag citerar: "Det har blivit extremt viktigt att hävda sexualitetens plats i det offentliga rummet, rätten att ägna sig åt det privata inför andra människor, att kräva tolerans för sin förmenta frigjordhet." Den debatt som följde blev högljudd, kanske inte helsjysst men också något förvirrad. Förvirringen beror på Poirer Martinssons egen oklarhet och förmåga att säga emot sig själv. I en debatt på radion höll han med gamle Prideräven Tasso Stafilidis om att Pride "inte i första hand handlar om sex". Ändå fortfar han med att argumentera för att Pride "företräder en syn på sexualiteten som jag anser är osund" och propagera för en gränsdragning mellan par som pussas på stan och dem som ses "grovhångla på bussen eller springa nakna Kungsgatan ner och vifta med dildos". Det är det sistnämnda, naturligtvis, som är kopplat till Pride.
Om detta kan man säga som en kommentator på Humanistbloggen: "Poirer Martinsson är otydlig med vad han argumenterar för (eller kanske snarare mot). Det är ju ingen som kräver rätten att knulla på stan. Det handlar om rätten att uttrycka sin identitet." Man kan också säga som Herr Klokbok: "Lite mer verklighetsanknytning ger förstås vid handen att Pride varken är pervers gruppsex inför heteropublik eller vänster. Sant är att det inom ramen för Pride ryms en hel del sexuella identiteter och gestaltningar, varav somliga är 24/7 och andra mer är att beteckna som 'roliga kostymer under Mardi Gras'." Eller att

"det framgår tydligt att Poirier Martinsson inte förmår se skillnaden mellan sexualitet och sex." Eller: "Det handlar inte om sexualitet i första hand. Det handlar inte om sex. Det handlar inte om att ha sex offentligt. Det handlar inte om något 'kinky'." Och även om Poirer Martinsson försäkrar att han verkligen inte har något emot samkönade par som pussas offentligt kan man inte skaka av sig misstanken att det hela handlar om hur vissa sexuella läggningar översexualiseras.
Det ironiska med puritaner är att de ofta snarare bidrar till en sexualisering av det offentliga rummet än tvärtom. Poirer Martinsson lyckas verkligen sexualisera hela Prideparaden. Det är lite som när den helt asexuella övningskyssen mellan huvudpersonen och hennes väninna i öppningsscenen av den grekiska filmen Attenberg censurerades på Facebook. Någonting som inte är ett sexuellt uttryck blir lätt till det i den övernitiskt sippa - och i dessa fall homofobiska - blicken.