Om antisemitism

Andreas Lovén, journalisten bakom Skånskans artikelserie om antisemitism i Skåne, skriver en avslöjande text i DN om de reaktioner han fått på ämnet. Jag känner ju i viss mån igen detta att man blir misstänkliggjord, i alla fall ifrågasatt, när man engagerar sig just i frågan om antisemitism. Och eftersom jag själv är vänster så vet jag ju att det är sant, att det finns en särskild blindhet för denna fråga just där. Men riktigt så dåliga erfarenheter som Lovén har jag inte gjort. Jag tycker faktiskt att han borde ha namngett de två socialdemokrater som han tar upp. Det äger ett visst allmänintresse vilka de är.
Man måste dock framhålla de goda krafter som också finns inom vänstern. Här är en sådan. De vänstersympatisörer jag själv umgås med - som dessutom är malmöiter - är också tänkande människor som är medvetna om problematiken. "Vänstern" är inte monolitisk. Det vet naturligtvis alla innerst inne, men vi tenderar att, för enkelhets skull, generalisera, det är mänskligt men ack så lätt att den underförstådda överenskommelsen om att generaliseringen inte ska tas bokstavligen till slut bleknar bort.
Det råder ett slags, inte absolut men ändock, tabu mot att tala om antisemitism. Aron Flam uttrycker saken elegant. "När får man antyda att någon styrs av fördomar mot judar? När får man kalla någon för antisemit? Måste en person paradera upp och ner för gatorna iförd nazistuniform för att någon ska reagera?" frågar han retoriskt. Det är inte bara på vänsterkanten som vanföreställningen härskar att antisemitism är något som endast kan handla om mordiskt, nationalsocialistiskt (och övervunnet) glödgat hat. Jag såg den senast hos den liberale debattören Fredrik Segerfeldt: 
"Anklagelser om antisemitism är ett vapen med vass klinga, vars svingande blad får den mest luttrade debattör att ducka. Vem vill liknas vid en industriell massmördare i nazistuniform? Det är orättvist och ohederligt. Och en grov förolämpning."
Så skrev Segerfeldt nyligen i en artikel på Newsmill. Och visst är det grovt att likna någon som ser sig själv som antirasist vid en industriell massmördare i nazistuniform. Det är bara det att det är i den "anklagades" huvud denna liknelse uppstår - den finns inte nödvändigtvis hos den "anklagande".