Människa 1.0?

Läste Zadie Smiths intressanta essä om "Generation Facebook" och översköljdes av osorterade, motsägelsefulla tankar. Å ena sidan: hur rätt hon har. Hur platt och patetisk blir man inte på Facebook. Jag känner inte till "Facebook Connect" som hon skriver om men det verkar ligga i linje med de röster som höjs för att vi alltid borde vara igenkännbara och öppna på nätet - en utveckling som tycks öppna för en slags total "normalitetskultur" där vi ska vara genomskinliga: motsägelsefria och behärskade, utan skamhärdar man kanske vill eller måste ha kvar men bevara för sig själv.
Å andra sidan: undervärderar inte Zadie Smith individens förmåga att använda FB efter egen vilja? Man måste inte ange "relationsstatus", till exempel. Och visst finns det de som hellre visar fram sin smak i "arkitektur, idéer eller växter" än "filmer, musik, böcker och tv-program" även om det till skillnad från det sistnämnda inte finns färdiga mallar för det förstnämnda. Inte alla jagar efter maximalt antal "vänner" - vissa vill bara vara "vän" med sådana de faktiskt också känner in real life medan andra i princip är öppna för alla. Inte alla håller heller på med konsekvent gullenuttsnuttande i sina statusuppdateringar. Jag har några FB-vänner som är modiga nog att tala om på sina sidor när de inte mår så bra. Och några som är tämligen ambitiösa och lägger ut diktrader eller länkar till längre texter de vill ha kommentarer på.
Men visst finns det, å tredje sidan, ett dominerande sätt att kommunicera på som återspeglar flockmentalitet och livssnuttifierande. En väninna noterade med lätt bitterhet att det inlägg som gett henne mest reaktioner var när hon meddelade att hon köpt ny soffa, och bifogade en bild på densamma. Medan inlägg om ångest och depp ger betydligt mer begränsad respons (trots att det kanske är då responsen som mest behövs).
Samtidigt - innebär inte, å fjärde sidan, FB-kontot ett bejakande av vissa djupt mänskliga svagheter och behov? Som handlar om beroendet av omvärlden, av att "vara med och leka" ibland? Inte alla behöver eller vill bejaka det och vissa har det helt enkelt inte lika mycket. Men det är, som sagt, mänskligt. En av de många kommentarerna till artikeln säger: "Folk som inte använder FB försöker ständigt hävda sig genom just detta, som de är starka individer, som insett att FB bara är en tecken på hur dum människan är i dess behov att hålla kontroll, att de inte är datanrödar osv." I Smiths fall verkar det (ursäkta att jag psykologiserar) främst handla om rädslan att vara/verka ytlig. Att berövas föreställningen om exklusivitet och själsdjup. Hon skriver: "Jag drömmer om en webb som tillgodoser behoven hos en människa som inte längre finns. En privatperson, en människa som är ett mysterium för omvärlden och – viktigare ändå – för sig själv. Människan som mysterium: det är en idé om individen som förvisso förändras, kanske redan har förändrats." Ja, det är svårt (för mig) att inte attraheras av den bilden - men jag undrar om en sådan människa någonsin funnits. Vi är sociala varelser och jag instämmer med att vi rimligen förändras med de miljöer vi rör oss i, men undrar om det kan ha skett en så djup och radikal förändring på så kort tid. Smith talar till och med om olika människotyper. Och hon gör det på ett ganska obehagligt sätt. Facebook är, menar hon, "internets Vilda Västern, tämjt för att passa småstadsfantasier hos en småstadssjäl." Vissa är mindre än andra, och när hon talar om Människan 1.0 vs Människan 2.0 får det hela lite A- och B-lag över sig.
Å ena sidan å andra sidan... jag följer alltså inte med Smith fullt ut men ska erkänna att jag känner en viss oro för den galopperande normopati som nätet inte i sig bär skulden till men sannerligen underlättar för. Jag tycker dock att den blir tydligare i twitterflöden, där folk kommunicerar med varandra kretsvis och visar upp sina glatta ytor inför öppen ridå s a s. Är inte Twitter egentligen mer aktuellt att prata om än Facebook, och borde det inte vara en fantastisk gruva för gruppsociologisk analys? Även där är det dock (å femte sidan) att notera hur vissa sticker ut och av. Även där finns det de som vågar visa när de mår dåligt, att de har svagheter o s v. Tack och lov.