Orimliga krav på personlig misshandelsdokumentär

Kontrasten mellan det starka intryck Linda Thorgrens Blood calls you gjorde på publiken under Tempo dokumentärfilmsfestival i Stockholm och det svala mottagande filmen fått i svensk press är stark. En filmkritiker kan naturligtvis inte ge sig hän känslomässigt, stänga av sin kritiskt-reflekterande del på samma sätt som en vanlig publikmedlem kan tillåta sig att göra. Men den nödvändiga distansen har i det här fallet resulterat i en egendomligt styvmoderlig attityd som inte tar hänsyn till grundförutsättningarna för själva filmens tillkomst, och som i sin efterlysning av en mer "objektiv" eller inkluderande behandling av filmtemat ställer helt orimliga krav på vad som faktiskt är ett personligt vittnesmål från ett brottsoffer - och inte låtsas vara något annat. Att Thorgren under filmens gång avtäcker ett större mönster som går igen genom generationerna är den allmängiltighet som så ofta nås genom det djupt personliga. Att hon gör det utifrån sin egen situation, och med motvillig hjälp av sin mor - inte utifrån sin förövares situation och utan att ha lika stort utbyte av en fader som svikit och varit frånvarande - är det något man bör hålla emot henne?
I Sydsvenskan klagar Mattias Oscarsson på "den ensidiga bilden av männen, som närmast framstår som oberäkneliga sadister. Alexis (den misshandlande maken, min anm.) kommer aldrig till tals, och först i slutet konfron­terar Linda sin ångerfulle far." (Oscarson kallar f ö också filmen lite förklenande för "självterapeutisk".) Jeanette Gentele i Svenskan gör ungefär samma poäng: "Det onda arvet finns säkert lika mycket på förövarnas som offrens sida, men där går Linda Thorgren inte vidare. De frågor hon ställer till sin mamma uteblir när hon konfronterar sin pappa. Det är synd." Än längre går Mats Johnson i GP som också kommer med den mest egendomliga formuleringen av samma invändning: "Att Alexis aldrig intervjuas förstärker känslan av att detta inte är en dokumentär i traditionell bemärkelse utan något annat, ofta en partsinlaga i en vårdnadstvist."
I dessa de personliga dokumentärernas tid är det väl ändå högst egendomligt att recensenter inte ser det tämligen självklara i att en kvinna som är så rädd för en person att hon byggt galler för sina fönster i syfte att skydda sig från denne inte förmår ha den kontakt med sin förövare som hade krävts för att hon skulle kunna återge "hans sida av saken". Att hon har misshandlats får väl anses hyfsat bevisat genom de domar som fallit i saken. Av filmen framgår att Thorgren ändå försökt få till en intervju med mannen - men att han helt sonika gick och dog på vägen. Ja, mannen är alltså död. Vilket gör Johnsons anklagelse om "partsinlaga i en vårdnadstvist" helt absurd.
Även anklagelsen att fadern inte får komma tillräckligt mycket till tals är en synpunkt som på märkligt vis bortser från just den subjektivitet filmen med nödvändighet bygger på. Att far och dotter inte haft kontakt på många år, att han under lång tid avvisat kontaktförsök, att filmaren bär på ett berg av agg och bitterhet som hon (vilket är filmens styrka) inte fegar för att visa upp är faktorer som liksom måste tas i beaktande innan krav på "större opartiskhet" ställs.
Man måste med dessa reaktioner för ögonen ställa sig frågan om det överhuvudtaget skulle gå att berätta om erfarenheten att bli misshandlad och vuxit upp med misshandel utan att anklagas för att vara "partisk".
Det känns befriande att se Jacob Lundström på fLm ge ett helt annat omdöme. Själv är jag inget okritiskt fan av subjektiva dokumentärer som gruppfenomen, och just Algeria som Jacob jämför med är som jag ser det ett exempel på hur det händer att sådana spårar ur i ren narcissism. Blood calls you är i jämförelse betydligt starkare och viktigare. En av de saker filmens regissör och berättare vittnar om är hur ensam hon blivit sedan den stund hon blivit till ett offer. De egendomliga kritikerreaktionerna blir till en bekräftelse av detta, hur omgivningen vänder ryggen åt den som inte sticker under stol med sin smärta, sina behov och sin utsatthet.
Ändå tyckte jag att filmen saknade något, och även om jag tycker Eva af Geijerstams omdöme i DN är alldeles för hårt är hon något på spåren. Trots all smärta finns det också något bedövat och ofullgånget över långa sträckor av Blood calls you. Men det kanske ligger i sakens natur? Filmen kanske lider av PTSD - posttraumatiskt stressyndrom.