Förakt förklätt till "anti-elitism"

Håkan Lindgren tells it like it is i Göteborgsposten:

Man målar upp en påhittad elit som förtrycker oss med sina kunskaper och sin kultur – som duktiga små nätrebeller ska vi självmant vända ryggen till allt sådant. Detta förakt är lika obehagligt oavsett om det kommer från vanligt hederligt folk, från ovanligt ohederliga politiker eller från tryggt etablerade mediepersonligheter som struntar i vad nästa skribentgeneration ska leva av så länge de själva kan sälja ännu en hört-talas-om-internet-krönika.
Kulturföraktet kallas anti-elitism. Om det fanns ett uns allvar i denna anti-elitism skulle den rikta sin udd mot den verkliga eliten: de stora medieägarna, och de anonyma organisationer som serverar de underbemannade redaktionerna färdiga nyheter och köpta opinionsundersökningar.

Lindgren ser hur en falsk motsättning mellan den betalda skribent"eliten" och nätets fria obetalda skribenter om och om igen målas upp. Han ser sig själv gång på gång uppmanad att vända ryggen åt kultursidor och liknande arenor, eftersom det finns en föreställning om att vi frifräsiga bloggare bör vända ryggen åt de där "elfenbenstornen".
Vad han dock inte tar upp är den andra sidan av myntet: de återkommande angrepp på bloggar och bloggandet man kunnat se från olika håll inom gammelmedia de senaste åren. Bilden av bloggosfären som en träskmark full av dåligt språk, elakhet och allmän vulgaritet. En bild som naturligtvis närts av den faktiska hotbild nätets gratisskrivande utgör för den betalda skribenten, och som slår tillbaka mot etablerade media genom att den har hjälpt till att bädda för skyttegravskriget. Ett meningslöst skyttegravskrig eftersom det i själva verket, som Lindgren påpekar, alltid rått ett fruktbart ömsesidigt utbyte mellan kan-själv-kulturen och den etablerade, betalda kulturen.
Kan-själv-kulturen kommer som Lindgren skriver alltid att finnas eftersom det alltid finns människor med ett stort uttrycksbehov. Bara en extremt repressiv politik skulle kunna trycka ner den. Det betalda skrivandet, däremot, finns bara så länge som någon vill betala för det. Och ja, det krävs fortfarande professionella skribenter om vi vill ha ett seriöst reflekterande medielandskap. Lindgren igen:

Mediekritiska bloggar, som tänker längre och minns mer än de som yttrar sig i etablerade media, är en livsviktig tillgång, men vår tids mest älskade mediemyt har bloggosfären ännu inte punkterat: den att bloggar kan ersätta professionella reportage. Och ingen verkar vara intresserad av att ställa frågan vem som gynnas av ett samhälle utan professionella reportrar.

Det mest uppenbara exemplet där är naturligtvis det djuplodande samhällsreportaget. Men även den reflekterande kulturartikeln, som kanske inte kräver att skribenten ens beger sig ut ur sin kammare, vinner på att vara betald. Den borde vara mer betald. Kulturartiklar betingar idag nästan inget pris alls, och det är skamligt. Skrivandet vinner i djup och utformning på att det finns de som faktiskt har tid och ro att på allvar ägna sig åt det. Och uppenbarligen är vi intresserade även av tidningarnas kulturdelar, även om många låtsas som motsatsen - hade det inte funnits ett intresse hade DN Kultur kunnat självdö utan att detta blivit föremål för någon vidare diskussion överhuvudtaget.

Uppdatering: Rosemari på Kulturbloggen tar upp Lindgrens artikel som ett exempel på förakt mot bloggar. Jag menar att hon helt enkelt missförstått artikeln. Det finns ingen sådan tendens i den. I själva verket står ju Lindgren och Rosemari på samma sida vad gäller nedskärningar av kulturmaterial på tidningsredaktioner - och Lindgren har inte uttalat sig nedsättande om vare sig Kulturbloggen eller någon annan bloggare. Utan pläderat för samexistens utan spelade motsatsförhållanden. Men reaktionen säger något om hur djupt rotade ryggmärgsreflexerna hunnit bli i den här frågan.