Piss Christ som rondellhund?

Kan man tala om Lars Vilks rondellhundskonstverk utan att tala om dödshoten? Jag skulle önska att någon ville göra det. Jag skulle önska att någon konstvetare eller kollega till Vilks skulle ta bladet från munnen och säga något spontant om vad de egentligen tycker om den där hunden som konstverk, utan den ständiga metasmartheten och utan att hela tiden relegera frågan om "bra eller dålig konst" till meningslöshetens sfär. Eller är det för naivt?
Vad som utlöser min frustration är Cordelia Edvardsons krönika i Svenskan, "Rätten att yttra sig kan inte tystas ned". Edvardson menar att alltför många har en ursäktande hållning till hoten mot Vilks. Att de inte förmår skilja mellan sin personliga avsmak och Vilks rätt att vara osmaklig. "(V)issa opinionsbildare och debattörer i Sverige har på ett försåtligt sätt avkrävt konstnären, och dem som publicerar hans verk, ett slags moralisk självcensur", skriver hon. Hon har nog rätt i det, att det kan finnas ett slags alltför bekvämt sätt att resonera här, ett ganska meningslöst "visst är det fel att hota dig, men du borde nog aldrig ha gjort det du gjorde..." Det är i den påföljande jämförelsen med Andres Serranos verk Piss Christ  som jag inte kan följa Edvardson längre. Hon skriver:

Serranos 1989 i USA utställda och prisbelönta fotografi visar ett krucifix av plast, nersänkt i en flaska fylld med konstnärens urin - därav verkets titel "Piss Christ". Givetvis kände sig miljoner kristna djupt kränkta av, även förbittrade, över Serranos hädelse mot det de höll heligt. Visst blev det en proteststorm. Men de kränkta kristna var helt på det klara med att landets grundlag skyddade både deras rätt till fri religionsutövning och rätten att protestera inom lagens ram när de kände sig kränkta, såväl som Serranos bruk av sin (konstnärliga) yttrandefrihet, utan fruktan för hot och hämndaktioner mot sin person.

Nu har ju faktiskt Serranos verk varit i föremål för mer eller mindre handgripliga önskemål om "moralisk självcensur". Kristdemokrater i Alingsås ansåg inte att verk av honom skulle ställas ut inom den kommunala konstverksamheten. I Lund löpte nazister amok och slog sönder delar av en Serranoutställning på Kulturen under hösten 2007 - men okej, de är väl inte att räkna in i kategorin "kränkta kristna". Dock noterar jag att man i en intervju med Serrano i Svenskan angående Piss Christ kan läsa följande: "Andres Serrano som är född och troende katolik blev framförallt utsatt för hårda angrepp från kyrkligt håll, men också dödshotad och persona non grata i vissa konstsammanhang."
Vad som verkligen gör att jag vänder mig emot jämförelsen mellan muhammedhunden och Piss Christ är emellertid att den bortser från den väldigt starka skillnad i såväl uppsåt som utformning som föreligger mellan de båda konstverken. Serrano, som växte upp i en strikt katolsk miljö, arbetar i en inom-kristen kontext s a s, och sammanställningen urin + krucifix kan lika gärna tolkas som en uppvärdering av piss (en del av det mänskliga) genom att sätta det i samband med ett "heligt objekt", som en nedvärdering av kristusgestalten. Så har det också tolkats av många. Det är dessutom ett verk som präglas av stark skönhet (eller är det vulgärt att tala om sådant?). Men framför allt är Serrano en konstnär som, även om han uppenbarligen gör många upprörda, deltar i en tämligen rak kommunikation med sin publik (så rak den nu kan vara när det handlar om konst som kan tolkas på olika sätt). Till skillnad från Vilks, som leker en - tycks det mig - meningslös och manipulativ lek med media och omvärld, och verkar ha en uppifrån- tillsammans med sitt utanförperspektiv på det han gjort till föremål för sin konst.

Uppdatering: Jag upptäcker att jag varannan gång jag tittar på Piss Christ tycker att det är kitschigt, varannan gång tycker det är vackert.... bara så ni vet det.