2 länkar

1. SUM, Sveriges unga muslimer, ställer in det planerade besöket av Abdullah Hakim Quick och jag kommenterar på SKMA-bloggen.

2. Gunilla Kinn har skrivit en högintressant kommentar i SvD angående New York och slaveriets historia.

Uppdatering: även om det spräcker 2:an vill jag också tipsa om Håkan Arvidssons SvD-kommentar ang dansk flykting- och "integrations"politik.

Den där skurken Kristus

Den brittiska författaren och Alma-pristagaren Philip Pullmans senaste roman retar upp kristna läsare. I boken "The good man Jesus and the scoundrel Christ" har Jesus fått en skurkaktig tvillingbror - Kristus. Kristus förråder sin bror och låter en mystisk främling använda den kontroversielle predikanten och hans tro till att skapa en ny, mäktig religion kallad kyrkan.

Historien har gjort att författaren fått kritik från upprörda människor som anklagar honom för hädelse, redan innan boken nått bokhandlarna. När Pullman nyligen föreläste om boken på Oxforduniversitetet var det med säkerhetsvakter vid sin sida, uppger Reuters.

Ovanstående ur en artikel i GP. 

Ja Pullman är ju inte precis ensam. Förutom Serrano, som jag tog upp nyligen i en postning, finns förstås också Elisabeth Ohlson Wallin och hennes Ecce Homo-utställning. "Ecce Homo har vid flera visningar utsatts för attentat och vid några tillfällen har man lyckats förstöra ett eller flera fotografier. Enskilda museitjänstemän har fått motta hot, och museilokaler har vandaliserats. Elisabeth Ohlson Wallin har mordhotats, bombhotats och fått hatbrev mm" står det i Wikipedia. 
Visst, inga flaggor som brinner. Och i Ohlson Wallins fall också gott om kristna som inte bara intagit en motsatt ståndpunkt utan t o m varit beredda att visa konsten i kyrkorummet. 
Men ändå något att tänka på i samband med Cordelia Edvardsons kontrastering av "goda" kränkta kristna mot "onda" kränkta muslimer häromdagen. 

Uppdatering: När jag surfar runt lite på nätet angående detta med "hädelse" och censur gällande den kristna religionen hittar jag det här i Wikipediaposten "Freedom of speech versus blasphemy":

In 2008 a punk festival in Linköping, Sweden, used marketing posters showing Satan defecating on Jesus on the cross, under the slogan "Punx against christ!" The poster was taken down by the municipality of Linköping. The publication of the poster in the local newspaper Östgöta Correspondenten caused death threats to the editor-in-chief.

Detta var något jag helt missat. En länk till Corren visar att affischen var avsedd som ett inlägg i debatten om Muhammedkarikatyrerna.

En påle i fittan

Att det ena könet är värt mer än det andra kan väl knappast betraktas som en nyhet. Det är liksom snarare no shit Sherlock. Men när det formuleras som "Pojkar värda mer än flickor bland oss unga" hajar man ändå till litegrann. Man vill gärna betrakta unga som framtidens hopp. Man vill som medelålders känna att det finns åtminstone något som går framåt, någon form av progressivitet. Och visst känns det också så ibland. Men ibland känns det snarare tvärtom. Sedan en väninna för nåt halvdussin år sedan förklarade för mig hur det gick till på hennes dotters dagis - nämligen så att de små flickorna knöt skorna åt de små pojkarna - får jag allt oftare känslan av total urspårning istället för framåtskridande vad gäller relationen mellan könen. Endast i små urbana medelklassenklaver finns den feministiska medvetenheten, verkar det som, och då oftast i form av fernissa snarare än på djupet.
Angående Bjästafallet har jag inte något klokt att säga som inte redan sagts. Rent personligen slogs jag när jag till slut såg reportaget igår mest av den unga anonyma flicka som på nätet lagt upp frantiska hatkommentarer om de båda våldtagna (eller så som hon tänkte sig det då alltså - inte våldtagna utan bara orättvist anklagande) flickorna. Det språkbruk hon använde var som taget ur en Jack the Rippers korrespondens, och det ekade dessutom starkt av den kristna traditionens allra sämsta sidor. Det skulle brännas på bål, men först efter tortyr. Det skulle köras upp pålar i fittan på tjejerna. Det skulle våldtas, "på riktigt", sönder och samman etc. Vad är det för avgrundslikt självhat som tittar fram här egentligen?
Senare igår såg jag Lisbeth Salander slå sönder en av de män som hatar kvinnor. Och vad säger hon till sexmördaren när hon går till attack? "Jävla fitta." Naturligtvis.

Beräknat belopp att få tillbaka

Visst är jag på ett plan glad att få tillbaks så mycket pengar på skatten. Den som under lång tid varit fattig kan inte annat. Men nog finns det något egendomligt över hela situationen. Det är ju inte som att det inte finns samhälleliga behov att fylla. Ändå beter sig skattemyndigheten som bartendern i The Shining ("Your money is no good here mr Torrence...").
Nå. Jag försökte, med min lilla inkomst, att göra mitt för samhällets bästa.
Jag hoppas att nästa regering vill ta emot mina pengar.

Piss Christ som rondellhund?

Kan man tala om Lars Vilks rondellhundskonstverk utan att tala om dödshoten? Jag skulle önska att någon ville göra det. Jag skulle önska att någon konstvetare eller kollega till Vilks skulle ta bladet från munnen och säga något spontant om vad de egentligen tycker om den där hunden som konstverk, utan den ständiga metasmartheten och utan att hela tiden relegera frågan om "bra eller dålig konst" till meningslöshetens sfär. Eller är det för naivt?
Vad som utlöser min frustration är Cordelia Edvardsons krönika i Svenskan, "Rätten att yttra sig kan inte tystas ned". Edvardson menar att alltför många har en ursäktande hållning till hoten mot Vilks. Att de inte förmår skilja mellan sin personliga avsmak och Vilks rätt att vara osmaklig. "(V)issa opinionsbildare och debattörer i Sverige har på ett försåtligt sätt avkrävt konstnären, och dem som publicerar hans verk, ett slags moralisk självcensur", skriver hon. Hon har nog rätt i det, att det kan finnas ett slags alltför bekvämt sätt att resonera här, ett ganska meningslöst "visst är det fel att hota dig, men du borde nog aldrig ha gjort det du gjorde..." Det är i den påföljande jämförelsen med Andres Serranos verk Piss Christ  som jag inte kan följa Edvardson längre. Hon skriver:

Serranos 1989 i USA utställda och prisbelönta fotografi visar ett krucifix av plast, nersänkt i en flaska fylld med konstnärens urin - därav verkets titel "Piss Christ". Givetvis kände sig miljoner kristna djupt kränkta av, även förbittrade, över Serranos hädelse mot det de höll heligt. Visst blev det en proteststorm. Men de kränkta kristna var helt på det klara med att landets grundlag skyddade både deras rätt till fri religionsutövning och rätten att protestera inom lagens ram när de kände sig kränkta, såväl som Serranos bruk av sin (konstnärliga) yttrandefrihet, utan fruktan för hot och hämndaktioner mot sin person.

Nu har ju faktiskt Serranos verk varit i föremål för mer eller mindre handgripliga önskemål om "moralisk självcensur". Kristdemokrater i Alingsås ansåg inte att verk av honom skulle ställas ut inom den kommunala konstverksamheten. I Lund löpte nazister amok och slog sönder delar av en Serranoutställning på Kulturen under hösten 2007 - men okej, de är väl inte att räkna in i kategorin "kränkta kristna". Dock noterar jag att man i en intervju med Serrano i Svenskan angående Piss Christ kan läsa följande: "Andres Serrano som är född och troende katolik blev framförallt utsatt för hårda angrepp från kyrkligt håll, men också dödshotad och persona non grata i vissa konstsammanhang."
Vad som verkligen gör att jag vänder mig emot jämförelsen mellan muhammedhunden och Piss Christ är emellertid att den bortser från den väldigt starka skillnad i såväl uppsåt som utformning som föreligger mellan de båda konstverken. Serrano, som växte upp i en strikt katolsk miljö, arbetar i en inom-kristen kontext s a s, och sammanställningen urin + krucifix kan lika gärna tolkas som en uppvärdering av piss (en del av det mänskliga) genom att sätta det i samband med ett "heligt objekt", som en nedvärdering av kristusgestalten. Så har det också tolkats av många. Det är dessutom ett verk som präglas av stark skönhet (eller är det vulgärt att tala om sådant?). Men framför allt är Serrano en konstnär som, även om han uppenbarligen gör många upprörda, deltar i en tämligen rak kommunikation med sin publik (så rak den nu kan vara när det handlar om konst som kan tolkas på olika sätt). Till skillnad från Vilks, som leker en - tycks det mig - meningslös och manipulativ lek med media och omvärld, och verkar ha en uppifrån- tillsammans med sitt utanförperspektiv på det han gjort till föremål för sin konst.

Uppdatering: Jag upptäcker att jag varannan gång jag tittar på Piss Christ tycker att det är kitschigt, varannan gång tycker det är vackert.... bara så ni vet det.

Grattis på hundraårsdagen

...Akira Kurosawa, fast du varit död i ett dussin år.
Med anledning av jubileet publicerar Svenskan en intressant understreckare om Kurosawas filmkonst, författad av Mats Karlsson.
Det här ger mig anledning att återvända till min 50-lista, den där listan på mina 50 bästa filmer (yeah right... såna listor blir aldrig optimala) som jag började beta av här på bloggen men inte kom särskilt långt med... Ran finns med på listan. Och här är ett utdrag ur den fantastiska stridsscenen, där den storslagna elegiska musiken av Toru Takemitsu kontrasterar förtrollande mot de brutala bilderna som delvis går i ett helt annat tempo:



Ps. Det är härligt att se att SvD-artikeln utlöser en liten men ändock diskussion om sånt som japansk film och filmisk människosyn. Cineasmen lever! litegrann.

Om Guillou på SKMA-blogg

Kort inlägg utav mig här.
Som kanske följs av ytterligare ett eftersom Guillous artikel i AB häromveckan var så oerhört absurd.

Antisemitismdebatt på låg nivå

När Mats Odell anklagade vänstern för att ha medansvar för ökande trakasserier  mot judar så var detta ett typexempel på hur antisemitism är något som instrumentaliseras politiskt. För Odell är huvudangelägenheten att klämma åt sina politiska motståndare snarare än värna om den judiska minoriteten.
Lars Ohly och Dror Feiler svarar å sin sida med den gamla trötta hänsvisningen till att "man måste kunna kritisera Israel" bla bla bla. Den där ständiga hänvisningen till tabuet som inte finns.
Vem i dessa dagar är inte kritisk mot Israel? Alltså mot agerandet vad gäller bosättningar etc. Kritiken är mer än välförtjänt och det kostar inte på att framföra den. För någon.
När ska vi få en diskussion om antisemitism som bygger på kunskap och genuint intresse istället för egennytta och gamla innötta reflexer?

Förnuft och känsla

... eller "Jag är hysterisk, Kurt. Jag är hysterisk därför att jag är gravid."
Sedan jag kollade sist har någon vänlig själ lagt upp Fassbinders Angst vor der Angst på tuben, och här är första delen (OBS endast för tyskspråkiga):



...och här är en spotifylista på temat "hysteri".

Längtan är den enda energin

Musik som flykt, transcendens och revolt mot begränsningar var ett återkommande tema på dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm. (Hemsida här.) I Ahang Bashis Paradiset fungerar känslosamma persiska sånger som en tillflyktsort undan huvudpersonens ensamma tillvaro på äldreboendet. Angela och Arina i Så nära har ett närmast religiöst förhållande till de båda frontfigurerna i bandet Tokio Hotel, och vallfärdar från tråkiga Rågsved till Berlin i syfte att på tryggt avstånd från idolernas faktiska personer dyrka en idol i ordets ursprungliga bemärkelse: en vaxdocka av Bill Kaulitz på Madame Tussauds Berlinabteilung. Bi Kidude, som jag skrev om i föregående postning, klädde sig i sin ungdom som en sjöman och sjöng taarabmusik i revolt mot den snäva kvinnoroll som tilldelats henne. Musik som öppen revolt är vad Omar Majeeds Taqwacore - The Birth of Punk Islam handlar om. Punkmusiken, rebellisk till sin natur, är som en av deltagarna i filmen uttrycker det ett sätt för arga unga amerikanska muslimer att sträcka fingret både åt en strikt, begränsande religiös värld och ett västerländskt samhälle som ser ner på muslimer.
Taqwacore har brister, den främsta ligger i ett ofullständigt sätt att behandla kvinnors/tjejers plats såväl i islam som i den gryende muslimska punkrörelsen. Perspektivet är till tungt övervägande del manligt. Det är en grupp unga män i en buss som följs, först som de reser runt i USA och sprider muslimpunk, sedan som de reser runt i Pakistan och gör sammaledes. I kortare inslag har de sällskap av tjejer men vi lär inte känna någon av dem utom i viss mån den sångerska som efter en låt tvingas gå av scenen då sällskapet försöker sprida sin punkmission vid ett islamskt konvent. Att männen ändå fortsätter spela efter det känns för mig lätt osolidariskt. Men framför allt undrar jag vad som hade hänt om det funnits kvinnliga medpassagerare i bussen då de stannar för att övernatta i en moské, och hur de då tagits emot.
För mig som en gång hetsades upp av Sex Pistols så till den grad att jag med hemmagjord punkutstyrsel medvetet utsatte mig för omgivningens hån i den lilla skånska småort där jag växte upp är det en märklig upplevelse att se Taqwacore. Allt är så främmande och ändå så välbekant. Istället för sånt som "I am an anarchist" eller "Oh bondage up yours!" är det "I am an islamist" och "Sharia laws in the USA!" som brölas. Jag hade gärna velat veta mer om texter, bandnamn och tänkande bakom. Vad menas med att döpa ett band till Vote Hezbollah och hur ser muslimpunkarna på antisemitismen i Hizbollahrörelsen? Vad som däremot är sig likt är själva energin och känslan i musiken - liksom upplevelsen av att det handlar om något helt nytt och omvälvande, en upplevelse som står skriven i ansiktet på de mest entusiastiska delarna av publiken i amerikanska källarklubbar, på det islamska konventet, på gatorna i Lahore.
Det är inte så långt därifrån till åttiotalets östtyska undergroundscen och den upphetsning vissa unga östtyskar kände då västberlinska Einstürzende Neubauten äntligen besökte Östberlin under uppbrottstiden vintern 1989. Uli M Schoeppels Off Ways är en dokumentär som bygger dels på inspelat material från bandets konsert och resa dit, dels på intervjuer gjorda i nutid med några av dem som fanns i publiken. Snarare än Einstürzende Neubauten själva handlar alltså filmen om vad de betydde för en östtysk publik, om uppbrottstiden 1989-90 och om utvecklingen därefter.
Detta speciella bands speciella attraktion i en miljö där deras insmugglade skivor avnjöts i grupp på särskilda adresser eller via snabbt spridda kassettband är inte svår att förstå. Kreativ destruktion är vad åttiotalets Einstürzende Neubauten handlade om och här hade man en publik som var alldeles särskilt intresserad av att riva ner och ta sig ut. Ett av de intervjuade fansen citerar texten till låten Sehnsucht  som för honom som östtysk var särskilt berörande: "Sehnsucht... kommt aus dem Chaos... ist die einzige Energie..."

Einstürzende Neubauten kom in i mitt liv flera år efter Sex Pistols, men hade en lika stark inverkan på mig. Det de representerar förblir på ett plan detsamma, oavsett om man är en ung kvinna från en liten vardagsförtryckande svensk småstad eller en oppositionell östtysk, men efter att ha sett Off Ways inser jag de särskilda betydelser som ligger i bandet och deras texter utifrån ett specifikt DDR-perspektiv.

Också gamla kvinnor sjunger

På vissa håll får kvinnor inte sjunga offentligt. Det blir smärtsamt tydligt i dokumentärfilmen Taqwacore, som visas på filmfestivalenTempo i Stockholm, när en punktjej intar den "öppna" scenen på ett islamskt konvent i USA men tvingas gå av efter en låt. En annan av festivalens filmer, As Old as My Tongue, handlar om den omkring hundra år gamla sångerskan Bi Kidude från Zanzibar. Det är ett stundvis mycket vackert filmat stycke kulturhistoria om en kvinna som överträtt många gränser och aldrig fullt ut lyckats erhålla omgivningens respekt.
Det är fascinerande att iaktta publikens - och även min egen - reaktion på detta med en gammal kvinna som fortfarande har energi, lust och ett eget huvud. Allt hon gör och säger mottas med en slags kärleksfulla skratt, allt är lika hänförande som om det handlade om ett oemotståndligt barn. När Bi Kidude talar om sex, dricker öl och röker blir detta till något enastående som samtidigt reduceras till allmän gullighet. Visst gillar vi henne, vi som går och ser filmen, men tar vi henne fullt ut på allvar?



Här är en annan, tyvärr nu avliden, sjungande äldre kvinna, nämligen raidrottningen Cheikha Rimitti, en personlig favorit:

Tänkvärt i Sydsvenskan

En ledarartikel i Sydsvenskan tar med utgångspunkt från en diskussion i Godmorgon Sverige upp "man får inte kritisera Israel"-ryggmärgsreflexen i diskussionen om Reepalu och antisemitismen i Malmö:

Så blir frågan om antisemitism i Malmö och hot och trakasserier mot Malmös judar plötsligt en förevändning för att framställa sig själv som utsatt för osakliga angrepp och anklagelser.

Bristen på konkretion var – som så ofta när denna anklagelse förs fram – påfallande:

Vem är det som vill tysta Birger Schlaug, Ursula Berge eller andra Israelkritiker? När? Var? Hur?

Kom med exempel. Upp till bevis.

Det är fritt fram att kritisera Israel. Det sker i stort sett varje dag, i tidningar, radio och TV. Kritikerna får också mothugg. På det sättet skiljer sig inte denna debatt från andra. 

Artikeln har sina förutsägbara kommentarer. Alla människor är rasister när förutsättningarna blir de rätta (till slut drabbar dem själva), värst är de som förnekar detta faktum eftersom de tror att de är bättre än resten av världens befolkning skriver signaturen Curt. Men en annan kommentator ger en konkret bild av problemet:

Jag har inte vågat ha på mig min magen david sedan jag blev spottad i ansiktet - helt oprovocerat - när jag stod och väntade på bussen. Jag skulle DEFINITIVT inte våga gå runt på i Malmö med den på. Stämningen i Malmö är hotfull och hemsk. Jag och min man vågar inte prata hebreiska på tåg eller bussar utan måste prata engelska.Det spelar ingen roll VARFÖR det är såhär. Israel eller antisemitism eller andra skäl. Huvudsaken är att alla i Sverige bör kunna känna sig säkra och fria oavsett religion.

Det är naturligtvis detta som bör vara huvudfokus för debatten men nog är det svårt att prata om angrepp på judar utan att prata om antisemitism och fördomsbilder. Och när Reepalu, bland annat med sitt märkliga uttalande om "Israellobbyn", ger näring åt fördomsbilder får han finna sig i att kritiseras. De som gör honom till martyr verkar inte förstå att det inte handlar, som Petter Larsson påstod i Aftonbladet häromdagen, om en fjäder som gjorts till en höna utan om en vid det här laget ganska diger räcka problematiska uttalanden.

Larssons hela ingång till problematiken ter sig mer än lovligt förljugen:  

Att anmälningarna av hatbrott mot judar ökade rejält i Malmö under 2009 är en kraftfull signal om att mer måste göras för att förebygga och beivra antisemitismen i staden.

Men den debatt som rasat de senaste veckorna – med Svante Weylers inlägg i radions God Morgon Världen som ohotat lågvattenmärke – har tyvärr handlat mycket lite om detta och mer om att försöka måla ut Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) som, om inte antisemit, så något slags medlöpare. 

Som slutknorr skriver Larsson skenheligt:

Borgerlighetens notoriska oförmåga att skilja israelkritik från antisemitism – inte alltid enkelt – journalistikens sökande efter konflikter och enskilda debattörers oansvariga bruk av spektakulära kopplingar till förintelsen har samverkat i att konstruera en ondskefull höna av en ganska oförarglig fjäder.
Tyvärr har det också inneburit att den långt viktigare frågan om hur olika grupper ska kunna samexistera fredligt i Malmö hamnat i skymundan. 

Jo, Weylers krönika var problematisk (se här) och Larsson har rätt i att mer måste göras för att förebygga och beivra antisemitismen i staden. Men om han nu menar att kritiker av Reepalu skymmer grundfrågan, varför då själv ägna sig åt Reepalu (och borgerlighetsbashing) istället för åt den? Du, Petter, och andra debattörer med antirasistiska fjädrar har under lång tid haft möjlighet att ägna sig åt grundfrågan. Och förvisso, det är inte för sent än!

Uppdatering: Birger Schlaug, eller om det nu är någon som är elak nog att bara kalla sig så, har nu skrivit en kommentar till artikeln. Like so:

När? Var? Hur? frågas i artikeln. De gånger jag kritiserat Israels politik gentemot Gaza på t ex min blogg så följer omedelbart mejl- och brevskörd som hävdar att jag är antisemit. Jag finner detta otillständigt och anser det rimligt att markera. På samma sätt som det är högst rimligt att markera mot den utbredda antisemitism som både har funnits och finns i Sverige. När t ex Per Ragnar, med sin Lutherföreställning, hävdar att Luther inte var judehatare så är det typisk förträgning av fakta.

Men detta är ju att blanda ihop olika nivåer. Jag tvivlar inte på att Schlaug talar sanning, men ärligt talat - finns det inte en hel massa ämnen som väcker känslor och hatiska reaktioner? Alla som bloggar vet hur det är att få hatkommentarer. Jag för min del har i princip kallats folkmordsförespråkare när jag skrivit om antisemitism (för att det finns de som tror att uppmärksammande av antisemitism är detsamma som förespråkande av "israelisk folkmordspolitik"). Den som kritiserar SD eller främlingsfientliga attityder blir överöst med en hel skur av intolerans. Kvinnliga skribenter som skriver om feminism vittnar om brevskörder fulla av besinningslös vrede. Detta betyder inte att man "inte får skriva om feminism", att man "inte får kritisera SD" osv. Kritiken mot Reepalu har framförts öppet, inom media. Ska man med hänvisning till honom hävda att antisemitismbeskyllningar sker slentrianmässigt och brukar följa på legitim Israelkritik så får man vara så god att hålla sig på det planet - hålla sig till att diskutera den debatt som sker på den öppna, offentliga arenan.

Debattartikel i AB

Jag och Jonathan Leman skriver om behovet av en bred antirasistisk rörelse som inkluderar kamp mot samtida antisemitism. Rubriken (den är inte satt av oss) till trots handlar det alltså inte bara om vänsterbashing. Inte heller främst om Ilmar Reepalu.

Sistnämndes senaste blamering tas dock upp här, här och här.
Naturligtvis ber karlen inte om ursäkt. Det handlar nog lika mycket om allmän självrättfärdighet och arrogans som om en total oförmåga att förstå den här problematiken.

Uppdatering: Jonathan beskriver elegant vad det hela handlar om -  "om rasism, antisemitism och behovet av en bred antirasistik rörelse som inte använder antirasism som ett politiskt slagträ".

Sålunda har jag älskat ett svin

Ovanstående stod klottrat på en vägg i Lund i min ungdom. Jag minns det som att meningen stod kvar i flera år. Den är fantasieggande i sin egen rätt, men jag har fått för mig att den i själva verket är ett citat från någon historisk person, en poet i stil med Rimbaud eller kanske en jakobin som uttalade sin besvikelse över franska revolutionens utgång. Är det någon som vet? Jag har, naturligtvis, försökt med Google.

Jag kom i alla fall att tänka på det när jag läste René Vásquez Díaz artikel Heta tjejer och små grisar i Sydsvenskan. René är jättearg på telefonsexannonser och skyller hela ojämlikheten mellan könen på dem. Nej, det gör han väl inte men man kan nästan få det intrycket. Jag vet inte riktigt om jag delar hans vrede och hans analys fullt ut men jag tycker att han kärnfullt beskriver negativa sidor av mäns manssocialisation (låt vara specifikt via det här med telefonsex och prostitution då, i Vásquez Díaz version): "Det hindrar unga män från att utveckla lyhörda relationer och kan leda till att de intar en maktposition som varken gynnar dem själva eller partnern, som de inte förstår. /.../ Små manipulerande herrar med översittarfasoner uppstår och det blir som i Artur Lundkvists afolyrism: en liten gris kan bli ett stort svin utan att märka övergången." Och någon gång kommer detta svin att träffa en kvinna som en dag tvingas inse att "Sålunda..."

För att jag nu inte ska bli lynchad av Pär Ströms nya mansrörelse måste jag lägga in följande disclaimers:
- Jo, det finns även kvinnor som är svin. Såväl kvinnor som män riskerar vakna upp och tvingas inse att "Sålunda..."
- Det finns också gott om kvinnor och män som inte har, och inte heller kommer att få, skäl av sin partner att vakna upp och tvingas inse att "Sålunda..."
Osv osv osv

En helt annan sak: man kan upptäcka bra musik i bloggosfären! Tack vare Mymlan och hennes bloggtema förra veckan har jag upptäckt fantastiska svenska krautbandet Audionom - via en formidabel krautspotifylista. Och det bidrogs också med en riktigt fin skräckmusiklista.
Själv har jag gjort en ny Spotifylista på temat ensamhet.

Uppdatering: Tack vare Mariah tycks gåtan löst - det var Rimbaud! (se kommentar nedan).

Dom ville bli Newshunter - men var för trötta

Det är förstås inte så, som det sägs i Möllers/Leijonhufvuds nya film, att mannen som kallade sig Newshunter och som på ett etiskt mycket tvivelaktigt sätt lade upp filmupptagningar av polisinsatser och "true crime" på sin numera nedlagda nätsida, var Gud i Malmö. Jag för min del kände faktiskt inte till honom tills för helt nyligen. Och de som hyllar honom är rätt skumma figurer i mina ögon. Som det står i pr-materialet till Dom ville bli Newshunter: "Av vissa betraktades han som en frälsare, en sann hjälte som 'vågade visa sanningen om turk-ungarna och det multikulturella samhället', men av andra sågs han som en andra klassens businessman som profiterade på samhällets olycksbarn."
Filmparet återger en del som jag tror är, eller i alla fall verkar vara, autentiskt material från Newshuntersajten, och därmed blir ju deras egen film också lite etiskt tvivelaktig (om det nu är autentiskt material alltså). Men vad som till att börja med verkar vara ett på så sätt suspekt kryddat men annars ganska rutinartat återtuggande av välkänt Möllermaterial - med det välkända Möllerpersongalleriet, den knarriga berättarrösten från Bra Ställen att hänga i Malmö och de gamla vanliga off-citymiljöerna - utvecklar sig under den dryga halvtimmens gång till något poetiskt. En slags trötthetens poesi. Det är inget nytt att Möllerfilmernas rollfigurer utstrålar en total orkeslöshet, som bara bryts genom enstaka utbrott av destruktivitet. Men här tas tröttheten in i extremum, eller vad det heter. Det handlar om den typ av trötthet som kommer sig av total overksamhet kombinerat med allmänt sunkigt leverne. Malmömannen själv, spelad av Möller, må klara av några armhävningar men varken han eller de andra två rollfigurerna orkar prata ordentligt. Som regel pausas det i, före och efter varje mening. Frank är så trött att han inte ens håller ögonen öppna. Det blir så monotont sövande att det försätter åskådaren i ett transartat apatiskt tillstånd.
Jag tycker mig också kunna skönja en positiv utveckling i sättet som filmmakarna synkar musik/bild/rörelse/tal. När orken tar slut för Hans och Malmömannen på vägen tillbaks från Fosie, och den ene faller ihop av ren trötthet medan den andre börjar kravla bredbent längs marken i ungefärlig takt till den minimalistiska electropopen på ljudspåret (Testbild) för att till slut kollapsa, då bevittnar vi den perfekt koreograferade trötta meningslösheten. 

Ja, filmen är alltså sevärd. Och malmöiter kan gå och se den på Krets, på Möllan (naturligtvis) i Malmö imorgonkväll (torsd. 4/3 19.00).
---------------------------------------------
Ur dialogen:

- Paketera han forjävulen! Kom igen nu lyft opp han for fan din fete jävel!

- Kom igen nu snutajävel! Lyft foten och stampa på huvet, fan krossa huvet po han for fan!

- Alla i Malmö vill veta om snuten är på väg hem till dom... 


- Varför har Newshunter lagt ner sidan?
- Jag läste på Nordiskpunktnet iallafall där stod det att snuten plockat in han för han var pedofil...
-Fan stod det på Nordiskpunktnet så är det förmodligen sant... jag menar dom grabbarna har koll på läget...
-Jaja...

Jävla Malmö III

Snart kommer här en recension av Henrik Möllers och Claes Leijonhufvuds senaste Malmöopus Dom ville bli newshunter. Premiären kommer att begås på torsdag på Krets. Tidigare Möllerbehandlingar på bloggen finns här och här.

På "Jävla Malmö"-temat kan också meddelas att Ilmar Reepalu fortsätter att göra bort sig, nu senast på dansk tv. (Via Expressens ledarblogg & Jonathan Leman.) Han har verkligen nix gelernt, som det heter på tyska.
Hans ständiga klavertramp gör också att diskussionen ständigt kommer att fokusera på honom istället för på det som är det viktiga - nämligen situationen för Malmös judar. Det är minst sagt deprimerande att de "vanliga" antirasistiska rösterna inte höjer sig ifråga om detta. Istället uppträder, som Julia Janiec påpekar i Skånska Dagbladet idag, Sverigedemokraterna av alla grupper perverst nog som "judenhetens försvarare".

Själv märker jag av intoleransen mot judar i Malmö i form av en frånvaro. Det vill säga - jag ser aldrig "judiska inslag" i staden längre. Tidigare, för något år sedan eller två, gjorde jag det ganska ofta. Jag såg rabbinen Shneur Kesselman spankulera omkring på stan. Jag såg män med kalott, på väg till eller från synagogan, om lördagar. Detta händer helt enkelt inte längre.

Min hatkärlek till Malmö börjar få allt större övervikt på "hat"-sidan. Jag är trött på att ständigt se herr Reepalu, men framför allt trött på att ständigt se sverigedemokratfigurer som Sten Andersson och Richard Jomshof stryka runt omkring stadshuset. Trött på att inte kunna gå ut utan att konfronteras med Dan Parks "gatukonst" på elskåp, anslagstavlor & whatnot. (Han må passa in i Henrik Möllers persongalleri och han må vara "kultig" för vissa - själv känner jag mest avsky inför hans ständiga infantila attacker på medmänskligheten.) Snart flyttar jag själv också från den här stan. Känns det som just nu i alla fall. Ge mig vilken annan stad som helst...

Mer om Reepalu

Skrev ett inlägg på SKMA-blogg om några av de sista eskapader Ilmar Reepalu hann med innan historen slutade lyckligt(?). Även sedermera har han dock lyckats förolämpa en grupp människor, eller kanske snarare två grupper människor, då han i Sydis uttalade sig om Fredrick Federley på ett sätt som andas såväl sexism som homo- eller i alla fall transfobi. En av hans partikamrater, som dessutom kör med den gamla dumma klyschan att det är "lite problematiskt att kalla muslimer för antisemiter med tanke på att muslimerna själva är semiter" (se här angående detta), gör likadant.
Svante Weyler gick till skarpt angrepp mot Ilmar Reepalu i sin radiokrönika i Godmorgon, världen! igår. Han hade en del poänger men krönikan blev ändå något missriktad då Weyler siktade in sig på Ilmar istället för på attackerna mot judar i Malmö. Rentav menade han att Malmö inte skulle vara värre än någon annan svensk stad vad gäller antisemitism - det är "Ilmar som är värre". Säger man så kan man inte precis ha följt med i rapporteringen. Hursomhelst framkallade inslaget en lyssnarstorm enligt Resumé. Tänk att man inte kan tala om antisemitism utan att den antisionistiska lobbyn slår till!