50-listan, 11: Dubbelgångaren

Det är en trist svensk titel denna Fassbinderfilm har fått. Despair - eine Reise ins Licht ska den heta, där ljuset förstås symboliserar vansinnet.
Filmen är från 1978 och en europeisk samproduktion där alla talar engelska med olika typer av brytning. "Europudding" brukade man nedsättande kalla sådant, men detta är det strålande beviset på att även den här typen av film kan vara fruktansvärt bra. Här har vi Dirk Bogarde (igen!) som den alienerade Hermann Hermann, en rysk emigrant och chokladfabrikör i Weimarrepublikens Berlin. Hermanns ökande främlingskap inför tillvaron innebär total verklighetsflykt och identitetsförlust. Han är helt blind för det som är uppenbart för åskådaren - som att hustrun Lydia kopulerar med sin kusin Ardalion praktiskt taget framför näsan på honom, eller att den luffare Hermann uppfattar som sin dubbelgångare och vill byta plats i tillvaron med i själva verket inte ens är lik honom. Det är inte bara tragiskt, det är också och framför allt väldigt komiskt. Och Bogardes fiolsträngsspända spelstil förhöjer absurditeten sublimt.
Den lille mannens identitetsproblematik i ett massrörelsernas sekel, då vissa typer av identitet var lika omöjliga att leva med som fly ifrån medan andra kunde bytas ut som olikfärgade skjortor, kommer fint fram i det lilla tal som Hermann håller för en annan chokladfabrikör, vars fabrik han önskar förvärva, i klippet nedan. Fassbinder hade onekligen sina problem med den tysk-judiska historien, och det kommer fram på sina ställen också i Despair, men i det stora hela är filmen mer avslöjande än symptomatisk för hela den här problematiken.
Despair bygger på en roman av Vladimir Nabokov och Tom Stoppard har arbetat med manus.
Klippet nedan är textat på serbo-kroatiska - det var det enda som fanns att tillgå på YouTube.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.