Mindre fruktbart ställa grupper mot varandra

(Refuserat inlägg i Antichrist-debatten)

Maria Svelands och Katarina Wennstams angrepp på Lars von Triers Antichrist är på sätt och vis uppfriskande. Särskilt sett i ljuset av Peter Bryngelssons egendomliga, sentimentalt kvinnoromantiska von Trier-tolkning, där huvudantagandet tycks vara att en stereotyp på film skulle bli mindre stereotypisk om den åtföljs av inkännande musik.
Samtidigt är det en väl grovhuggen analys paret Sveland/Wennstam presenterar, såväl av filmens innehåll som av dess mottagande. De ger bilden av att Antichrist skulle ha hyllats på grund av filmens misogyni snarare än på trots av den. Djupt orättvist citerar de brottstycken ur Carl-Johan Malmbergs recension i Svenska Dagbladet (4/6) och lyckas närmast vända de resonemang recensenten för till deras motsats, samtidigt som de bekvämt undviker att ta upp negativa recensioner av filmen (som Michael Tappers i Sydsvenskan 9/6 eller Maria Domellöf-Wiks i Göteborgsposten 4/6). Själva filmskildringen blir lika endimensionell och ger inget utrymme för åskådarens subjektivitet. En alternativ tolkning – som förstås i sin tur går att ifrågasätta – bidrar Maaret Koskinen med 30/7.

Men vad som är verkligt problematiskt med Svelands och Wennstams text är att de i sin iver att peka på misogyni inom konstvärlden tar till en bara alltför vanlig argumentationslinje. Jag talar om fenomenet att ställa just den representationsproblematik eller den form av diskriminering man själv vill bekämpa mot diskriminering eller fördomsfulla bilder av andra grupper, vilka utmålas som mer priviligierade. Inte sällan är det judar och frågan om antisemitism som framställs som priviligierade storheter. I samband med diskussioner om islamofobi, t ex, hävdas ofta att antisemitism skulle anses mer oproblematiskt att ta upp (så gjorde exempelvis Andreas Malm i debatt i Malmö 1/6) – något den som i likhet med mig då och då faktiskt ägnar sig åt att diskutera antisemitism i samtiden har lite svårt att känna igen.

För Sveland/Wennstam är det alltså så att just kvinnohat, till skillnad från andra typer av fördomsfulla attityder, skulle vara accepterat inom kulturen. När det gäller antisemitism tycks de däremot till och med mena att det finns en alltför stor uppmärksamhet på detta problem. ”Filmen Borat kritiserades hårt för sina antisemitiska scener, trots att Sacha Baron Cohen själv är jude och gjorde filmen delvis för att skapa debatt kring hur judar betraktas”, skriver paret lite indignerat. Men den naivitet som de uppvisar genom att använda Baron Cohens etnicitet som ett argument mot att diskutera eventuella antisemitiska inslag i hans filmer visar ju snarare på en bristande medvetenhet just i denna fråga – jag har svårt att tro att Sveland/Wennstam på motsvarande sätt skulle använda könstillhörighet som ett argument mot att diskutera tveksamma kvinnobilder i en film av någon kvinnlig filmskapare.

Även i förhållande till andra fördomskomplex blir det snett att peka ut just kvinnohat som något allmänt tolererat eller rent av bejakat. Det är ju inte som att Antichrist, för att hålla sig till exemplet i fråga, inte alls skulle ha ifrågasatts med avseende på dess kvinnobild. Intressant kan dessutom vara att jämföra med Sam Raimis skräckfilm Drag me to hell. Raimi har förvisso inte samma kulturella status som von Trier men också hans film har fått övervägande bra kritik. Liksom i fallet Antichrist har den stereotypa framställning filmen bär på – i det här fallet av en ”dolsk zigenerska” som kastar förbannelser omkring sig – av vissa befunnits för överdriven för att egentligen tas på allvar. En bedömning man kan ha (och som jag personligen har) förståelse för – samtidigt som det kanske ändå finns något märkligt med den kompakta tystnaden om vad filmens hopkopplande av romskhet med abjekt kroppsäckel egentligen kan betyda för en publik som, åtminstone i den salong jag besökte, skrek av skräckblandad förtjusning åt varje slemklump som kom upp ur ”zigenarhäxans” hals. Vi lever trots allt i ett Europa där romer i detta nu förföljs med full kraft.

Svelands och Wennstams sätt att, i kampen för att föra upp frågan om konstnärliga kvinnobilder på dagordningen, implicit ställa grupper mot varandra måste ifrågasättas. Det måste finnas utrymme för att diskutera frågor om antisemitism, antiziganism, islamofobi, misogyni och andra fördomsstrukturer bredvid varandra, utan att föra fram någon specifik fråga på de andras bekostnad.

Ps. Även om den inte direkt har med min text att göra & kom in efter det jag skrivit den måste jag bara kommentera Mikael Pedersens "miljövänliga" tolkning av filmen... med en enda lång SUCK. Kvinnan som natur, mannen som kultur ja just det... det var väl litegrann det som var problemet, liksom?