Den ungerske regissören Miklós Jancsó är sorgligt förbisedd i Sverige. Man ser sig förgäves om efter cinemateksretrospektiv (eller har jag missat nåt i Stockholm?), tv-visningar, artikelserier och andra specialare på temat Jancsó. Ändå har han gjort viktiga, formellt djärva och skarpt maktkritiska filmer sedan sextiotalet. Såhär beskrivs hans 60- och 70-talsverk helt kort i inledningen till Kinoeyes specialnummer om Jancsó:
In his most famous works from the 1960s and 70s /.../ Jancsó used events from Hungarian history and worked them into incisive portraits of the nature of power and its abuse. In terms of his cinematic language, he created (with first Tamás Somló and then János Kende as cinematographers) a distinctive visual style with stunning use of widescreen composition and zoom lenses, long takes with elaborately choreographed camera movements and a backdrop of the open skies and seemingly infinite space of the Hungarian puszta (plain).
Recurrent motifs include water, horses, nudity, uniforms, humiliation, ritualistic sadism met with passive compliance and, later, candles and fire. Narratively, these films are composed of sparse dialogue, unravel elliptically and made no attempt to identify with their protagonists (who are frequently unnamed).
Frihetens vindar (Fényes szelek/The Confrontation) från 1968 finns, vad jag kan se, tyvärr inte på YouTube. Den är en formellt intrikat gestaltning av hur en klosterskola intas av ungkommunister, och spelet mellan de båda kollektiven gestaltas inte minst med hjälp av sång och dans - ungkommunisternas förkärlek för att använda ungerska folkvisor och -danser i syfte att dominera och ringa in sina "offer" bildar stommen i en slags rituellt koreograferade, symboliska stridsscener.
Kanske var Jancsó helt enkelt, liksom Bergman med Skammen, "fel i tiden" med sin kyliga blick på kollektiva rörelser och deras tendenser att lätt perverteras. Kanske är det därför han kommit att bli så förbisedd; någon som filmstudenten i bästa fall känner till namnet på men inte har något levande förhållande till. Jag vet inte, men det skulle kanske kunna vara en förklaring.
Det finns flera filmer av Francis Ford Coppola som skulle kunna platsa på en "50 Greatest Films"-lista: Rumble Fish, Gudfadern, Apocalypse Now. Jag valde Avlyssningen från 1974 inte minst p g a Walter Murchs fantastiska ljudarbete. Gene Hackman spelar en avlyssningsexpert som får allt svårare att leva upp till sitt motto att det är inspelningens kvalitet, inte innehållet i det som avlyssnas, som ska räknas för den gode medlemmen av hans yrkeskår. Här är de inledande tio minuterna av filmen:
Hela 50-listan finns här, och jag har plöjt igenom delar av den här1, här2, här3, här4 & här5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Anonyma kommentarer tillåtes inte längre efter det att jag fått en anonym hatkommentar för mycket.
Inställningen "anonym" finns kvar eftersom jag inte tycker att man tvunget ska ha en registrerad nätidentitet för att kommentera - men jag kommer att ta bort helt anonyma kommentarer, och hatkommentarer överhuvudtaget. Life is just too short.