Luchino Visconti gjorde sin filmatisering av Thomas Manns roman 10-15 år innan det att pedofilhysterin började gripa omkring sig. Och frågan är om dess skamlösa romantisering av en angelisk pubertetspojke, som hämningslöst och omedvetet grymt lockar och frestar filmens åldrade professor Aschenbach ("askbäck"), hade varit möjlig i en film gjord under de senaste trettio åren eller så.
Trots det psykologiska dramat rör det sig inte om någon psykologisk realism här direkt. Parterna faller in i sina tragiska roller med ett slags sömngångaraktigt nödtvång, alltmedan en koleraepidemi breder ut sig i Venedig. Den unge Tadzio måste uppmuntra den äldre mannens intresse; den gamle Aschenbach (Dirk Bogarde!) måste följa efter pojken trots att han inser sin egen förnedring. Jag grät när jag som tonåring såg den här filmen för första gången och jag har gråtit varje gång jag sett den sedan dess.
50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Anonyma kommentarer tillåtes inte längre efter det att jag fått en anonym hatkommentar för mycket.
Inställningen "anonym" finns kvar eftersom jag inte tycker att man tvunget ska ha en registrerad nätidentitet för att kommentera - men jag kommer att ta bort helt anonyma kommentarer, och hatkommentarer överhuvudtaget. Life is just too short.