Lawen Mohtadi skriver så bra i GP:
Det går en tunn linje mellan solidaritet och översitteri. Den brasklappen hålls fram av många som vill visa att de äger en känslighet av något slag inför västs förhållande till länder i syd eller öst. Många, skribenter i offentligheten, andra kunniga och reflekterande människor, tvekar och backar hellre ett steg än talar i klartext om det som just nu pågår i Iran. De är rädda att låta imperialistiska. Varför ska vi säga åt dem vad de ska göra? Problemet med en sådan inställning är att man då accepterar uppdelningen öst och väst. Man går med på tanken att demokrati bara kan komma härifrån och att diktatur är en del av där borta. Men är det någonting som borde genljuda i våra liv, vi som tänker på händelserna i Iran som det bästa som hänt på mycket länge, så är det kvinnorörelsens slagord från 1979: "Frihet är varken västligt eller östligt, det är universellt". Att som brydd svensk vara tyst för att man är rädd att gå in i kolonisatörsrollen utmanar inte alls idén om "vi här" och "de där", att det som drabbar dem inte skulle påverka oss. Det förstärker snarare den bild som regimen vill skapa: Iran är ett offer och kraven på demokrati är en konspiration från väst.
Därpå övergår hon till att ta upp de iranska protesternas könsdimension - och etniska minoriteters relation till regimen. Dessa aspekter är helt frånvarande hos dem som mer eller mindre föraktfullt talar om protesterna som ett medel- och överklassfenomen - och hyser romantiska föreställningar om det enkla, fattiga folk ute på landsbygden som stödjer regimen. Föreställningar som utgår från en klumpig, enkelspårig klass- och maktanalys.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Anonyma kommentarer tillåtes inte längre efter det att jag fått en anonym hatkommentar för mycket.
Inställningen "anonym" finns kvar eftersom jag inte tycker att man tvunget ska ha en registrerad nätidentitet för att kommentera - men jag kommer att ta bort helt anonyma kommentarer, och hatkommentarer överhuvudtaget. Life is just too short.