Alltså, jag blir ofta illa berörd av hur man skriver och talar om Mona Sahlin. Den där meningslösa sadismen hon verkar framkalla hos vissa, även bland de egna. Skrev en inledare i Fria i vintras med anledning av den tydligt klass- och könsrelaterade kritik hon får (nej, det är inte så att jag tror att hon är den där underpriviligierade förortsbruden hon uppenbarligen för mångas tankar till; enbart det faktum att det är dit tankarna går och att man inte finner det gott talar sitt eget tydliga språk). Inför hennes förstamajtal i Malmö idag (nej, jag var inte där) hade Sydsvenskan inne en kulturartikel som presenteras sisåhär:
I morgon håller Mona Sahlin sin karriärs kanske viktigaste tal i Malmö. Varför sviktar stödet för oppsitionsledaren? Tre skribenter - Ann Heberlein, Anna Hellsten och Per Wirtén - tar hjälp av litteraturen för att förstå.
Det är som om man spänner upp en högt belägen lina Sahlin förväntas dansa på (hennes karriärs viktigaste tal!), sedan drar igång trumvirveln och hoppas på att hon ska falla. Enbart Per Wirtén gör något vettigt av uppgiften när han jämför Sahlin med Sebastian Flyte i Evelyn Waughs Brideshead Revisited. Wirtén placerar in partiledaren i ett meningsfullt sammanhang, en situation där ett arv från det förflutna (arbetarrörelsens arv/slottet Brideshead) blivit en börda och en skugga som faller över alla strävanden att åstadkomma något nytt och eget. De båda andra skribenterna, deprimerande nog två kvinnor, fokuserar enbart på individen Sahlin, väger henne och finner henne för lätt. Hon är, menar Heberlein, som "Peter Keating, den lömske strebern i Ayn Rands Urkällan" - ett tomt skal utan visioner och utan intresse för annat än den egna karriären (det är ju som om Heberlein känner Sahlin väl? hur kan hon annars sluta sig till detta?). "Charm och vanlig-tjej-image till trots – frågan är hur väl rustad hon är för att klara av att synas i sömmarna. Klarar hon av att komma tillbaka ännu en gång?" undrar skribenten. Också Hellsten menar att Sahlin saknar något, någon slags tyngd eller substans... Det är Anne på Grönkulla som är hennes litterära motsvarighet nu, och Hellsten undrar också: "Frågan är vad som händer om hon vinner valet nästa år? Hur problematiskt begreppet 'statsmannamässighet' än är, tror jag att Monas flickaktiga mysighet snart måste få ett rejält tillskott av just den varan."
Varken Hellsten eller Heberlein tillför någonting till en diskussion om politik som går djupare än stilfrågor eller personlighetsrecensioner baserade enbart på den egna fördomsprofilen. Särskilt ironisk ter sig Heberleins text, eftersom hon mästrar om hur det krävs mer än slagord och slitna paroller om man vill lyckas som politiker - men själv inte fokuserar sin kritik på någonting konkret - någon konkret handling eller något konkret ställningstagande eller brist på detsamma - utan enbart på antaganden om hurdan Sahlin är. Vore det inte läge att börja ta Sahlin på allvar som politiker istället?
Du har rätt i att det är agerande och inte dialekt som är det viktiga. Jag blir alltid lite illa berörd när kritik går på den linjen, för att nedvärdera. Vi har ju alla mer eller mindre dialekt. Undrar om man dissade Fälldin för sin ångermanlandsdialekt? Och så har vi det här med lyteskomik, att somliga tycker det är kul att göra löje av dyslexi, speciellt om det yttrar sig i prominenta familjer, ja du vet. De är nog härdade men ändå...
SvaraRadera[Min mamma som kunde vara fördomsfull som andra tyckte i 80-årsåldern att man inte skulle låta skåningar tala på T.V. om man inte hade text under!: "Vafför ska dom jämt tala på teve? Dä gå ju int' å begrip va dom säj!"] :)
P.S. Idag gör jag ett program för en svenskamerikansk grupp om gruppen Swe-Danes (Alice Babs, Svens Asmussen, Ulrik neumann)som var aktiv 1958-1961. Jag ska bl.a. visa lite "politically incorrect" lyteskomik när de sjunger en sång "upptecknad av Sprit-Pelle i Eskilstuna och tillägnad hans fästmö som var enögd, så han kalla' den, 'Jag ser på ditt öga(!) att du har en annan kär' "!
Barnbarnet Jason, som fyller 9 år idag, sa när jag berättade: "But, grandma, what did the one-eyed lady think when they said that?" Han fick en kram.
A-K
Tyckte det var en ganska fin låttitel faktiskt.
SvaraRaderaOch nu när du nämner Fälldin så tycker jag mig få ett svagt minne av att det faktiskt fanns de som tyckte att hans dialekt var pinsam och som framför allt beklagade sig över att han inte talade engelska... Men att den attityden nog mest hörde till vissa urbana snobbmiljöer. Fast det baserar jag bara på några vaga, dimmiga minnen...