"Man kan ju följa lagen..."

Ja, det är Andreas Ekströms råd till alla oss som är missnöjda med Ipred-lagen. Och visst, det kan vi förstås göra. Vi kan följa lagen. Vi kan strunta i att försöka leta upp till exempel den där italienska filmen som inte finns hos vare sig bibliotek eller den lokala filmhandlaren; vi kan strunta i att försöka hitta musik av den där ungerska tonsättaren som verkar ha glömts av gud, eller att förkovra oss genom att lära känna konstnärligt propagandamaterial från östblocket, eller svensk snutfilm från nittiotalet eller vad det nu är vårt begär och vår förkovringslusta riktar sig mot. Men blir det inte lite... tråkigt? Lite instängt, lite... dött? Är det inte lite konstigt att just en kulturskribent, vilket herr Ekström ju är, så tydligt tar ställning för att vi ska nöja oss med att vara mer kringskurna i våra kulturella vanor än vad vi hade kunnat vara?
Nu invänder kanske den där vännen av ordning att lagen inte riktar sig mot den småskaliga nördfildelaren. Och visst, det är väl inte mannen som bara är ute efter att kunna återbekanta sig med en gammal filmupplevelse från svunna dagar lagen har kommit till för att tygla. Någon måste ha lidit ekonomisk skada för att "rättsmaskineriet" ska dras igång. Men kan den enskilde fildelaren i varje enskilt fall med säkerhet avgöra hur det ligger till med den saken? Och spelar det någon roll när lagen trots allt sänder en rätt kraftig signal om att det där med fildelning är något vi helt enkelt inte ska syssla med? Visst kan vi följa lagen. Vi kan för all del upprätta haram- och halallistor på vad som är tillåtet att fildela och vad som inte är det. Men.... då infinner sig den där känslan igen... att det är så.... ofritt.

Uppdatering: Thomas Götselius skriver bra i DN.