Deppfilmlista

Eftersom jag är en odräglig besserwisser, eftersom jag gillar att göra listor, eftersom det är långfredag och eftersom jag är en feel badfilm-aficionado kan jag inte låta bli att göra min egen variant av den där listan på världens tio mest deprimerande filmer som jag var inne på häromdan.
Det finns ingen inbördes ordning. Observera att listan inte innefattar direkta snyftare, som Eldflugornas grav e dyl - det handlar om filmer som försätter dig (i alla fall mig) i ett näranogkatatoniskt tillstånd, utan hopp om förlösning via tårar. Så som en riktig deppfilm ska.

- Han som får örfilarna (Sjöström, 1924). En hel film om hur kul folk tycker det är att se någon slagen och förnedrad. Hur mycket mer deppigt kan det bli? liksom.

- Salò eller Sodoms 120 dagar (Pasolini, 1975). På den tiden det fanns videouthyrare hände det att den här filmen placerades på erotikhyllan (och det kanske händer fortfarande, förresten). Undrar hur porrsugna kunder som råkade få med sig just den här filmen reagerade på den, förmodligen blev de oerhört avtända. Jag menar, jag förstår ju att alla de sexuella aktiviteter som förekommer i filmen har ivriga utövare, men går någon verkligen igång på det här? Jag har svårt att tro det. (Fast man ska förstås aldrig underskatta sin egen begränsning vad gäller att förstå andras begär.)

- Stroszek (Herzog, 1977). Den här filmen är proppfull med tysk antiamerikansk arrogans. Men det kan man välja att strunta i; man kan se den som bara precis en allmän bekräftelse på alltings hopplöshet, om man nu är lagd åt det hållet.

- Jude (Winterbottom, 1996). Beskrivs ibland som en kärleksfilm. Bah! Den handlar inte så mycket kärlek som om hur precis allting i en människas liv kan gå snett, skulle jag vilja påstå. Jag vet fortfarande inte om jag egentligen tycker att Winterbottoms film är särskilt bra. Jag går fortfarande in i katatonimode bara jag tänker på den (vilket iofs är ett gott betyg för en film, det kan inte förnekas).

- Prästmans dagbok (Bresson, 1951). "En ung och sjuk präst anländer till sitt första stift ute i den franska obygden. Han klarar inte av att skapa någon som helst kontakt med sina församlingsbor och de flesta önskar att han ska försvinna." Det här är förstås en film som haft stort inflytande på Bergmans Nattvardsgästerna. Jag för min del föredrar egentligen verkligen Bergmans intensitet framför Bressons uttryckslöshet. Men om man ska gå efter katatonometern så vinner Bresson överlägset.

- Den sjunde kontinenten (Haneke, 1989). Fullständigt outhärdlig. Kolla själva.

- Zombie and the Ghost Train (Kaurismäki, 1991). Ännu ett fall av märklig klassificering. Filmen brukar rubriceras "svart komedi", men det finns inte mycket att skratta åt i den här filmen om en finsk rockbasist som super ihjäl sig i Istanbul.

- Gycklarnas afton (Bergman, 1953). Inte helt olik Han som får örfilarna.

- Die Architekten (Kahane, 1990). En av de östtyska uppbrottsfilmerna från tiden runt murens fall - filmer som liksom försvann i den allmänna uppbrottsstämningen och aldrig fick den internationella uppmärksamhet de hade förtjänat. Det gäller, tycker jag, kanske särskilt för just den här. Arbetet med den inleddes något år före hösten -89, men det kan garanteras att den aldrig släppts i den form den nu befinner sig i om inte systemet fallit innan premiären. Här finns den dystraste åkning längs östsidan av muren som någonsin skådats i en spelfilm.

- Hundstage (Hunddagar? Seidl, 2001) Österrike, ni vet. Fritzl, Jelinek, Haneke, Bernhard, Waldheim, Stangl, Hitler. Unfuckingbearable.