Ungdomar som följer med sin tid har förstås sett det här klippet till förbannelse - för mig är det däremot fortfarande ganska nytt. Första gången jag såg det förvandlades jag till en liten skakande extatisk hög - övertygad om att det handlade om nån slags fantastisk postmodern performancegrej. Nu har jag förstått att det handlar om "äkta känslor", och den lyckokänsla som klippet utlöser hos mig ter sig egentligen mindre passande. Men skadan är redan skedd, min reaktion på den gråtande Chris Crocker är redan inprogrammerad i mig and there's nothing I can do about it. Jag kan inte hjälpa det: jag älskar det här. Och jag skrattar inte åt det på något elakt sätt, vill jag hävda - jag anser mig inte ha något gemensamt med de elaka mobbkommentatorerna på YouTube och jag hoppas att ni bloggläsare därute inte delar deras sadism.
Kan tyvärr inte längre hitta hela den lilla filmen, men här är i alla fall ett utsnitt:
Jag var övertygad om att detta är ett skämt och tror nog det fortfarande.
SvaraRaderaTja, man får kanske själv bestämma vad det egentligen är. :) Då kör jag på min postmoderna performance då alltså...
SvaraRadera