Ensidigheten

På sätt och vis är det väntat att personer ur den äldre generationens politiska aktivister ondgör sig över dagens. Men Nils Schwarz sätter ändå fingret på några springande punkter när han (i Expressen) apropå 2009 års Stoppa matchen-kampanj skriver såhär:

Att demonstrera mot Chilematchen var fullständigt självklart. En militärjunta som störtar en demokratiskt vald regering och begår masslakt på sina politiska motståndare – det fanns bara en sida att stå på.
Men i Mellanösternkonflikten är alla ensidiga ställningstaganden – det må vara för Israel eller Palestina – bara kontraproduktiva, ännu ett vedträ på den allt förbrännande brasan. Att uppmana till bojkott av Israel skapar ingen fred, det stärker bara tuppkammen på Hamas och förlänger palestiniernas lidanden.

Ensidigheten är ett skäl till att jag inte ställer upp. Det andra är att demonstrationen i Malmö redan från början är inriktad på våld, inte från majoritetens sida men från tillräckligt många. Adrenalinstinna afa-hannar och andra femtekolonnare från den så kallade autonoma ”vänstern” kommer att förvandla också den här demonstrationen till samma destruktiva självändamål och rituella polisslagsmål som de gör med alla andra manifestationer, där de kan smyga med i massan.
Det tredje skälet till att jag inte deltar är att demonstrationens arrangörer inte kommer att ha mod, kraft eller ens vilja att avvisa antisemitiska yttringar. Så länge Israelkritikerna är så flata inför lössen i den egna fanans veck får de klara sig utan min medverkan.

Schwarz är inte ensam om att peka på den märkliga ensidighet och obehagliga underton som vidlåder helgens planerade protester. Per Planhammar i GP:

En sak är att världsomspännande bojkotter drabbar ett land, som i fallet Sydafrika, men konflikten i Mellanöstern är mer komplicerad än så, inkluderande våldsdåd från två håll. Somligas romantiska spiral, som vrider sig ut från sjalarna i centrum till självmordsbombare i ytterkanten, tycks inte kunna införliva detta i sin rörelse och vokabulär, vilket i det aktuella fallet tenderar att också vrida antisionism till ren antisemitism.

...och Nisha Beshara i Dagens Arena:

Det finns inte någon internationell rörelse som är tillräckligt kraftfull för att isolera Israel, på det sätt som Sydafrika isolerades för några decennier sedan. Och protester mot israelisk politik och brutalitet behöver börja i en helt annan ände än Davis Cup - en inställd match bidrar inte på något sätt till fred i Mellanöstern. Det finns dessutom ingen konsekvens eller logik i en isoleringen begränsad till Israel. Varför hörs inga protester mot att idrottsmän från Ryssland, ett auktoritärt land med övergrepp på tjetjener på samvetet, är på plats i Malmö? Eller Rumänien, där den romska befolkningen blir allvarligt diskriminerad och öppet kränkt av politiker? För att inte tala om USA, som bedriver krig på två fronter.
(---)
Protesterna mot Israels politik går att förstå så länge de är fredliga. Och kan hålla antisemitismen borta från leden. Tyvärr har vi ännu inte sett exempel på sådana.

I Sydsvenskan listas även två arrangemang med anknytning till internationella kvinnodagen bland de anti-israeliska aktiviterna. Ikväll klockan 11 på Möllevångstorget är det samling till "'Ta natten tillbaka'/'Det är vi som bestämmer'. Demonstration mot mäns våld mot kvinnor och mot DC-matchen." Med på listan finns också söndagens "'Det är vi som bestämmer'. Demonstration på internationella kvinnodagen under devisen 'All klasskamp är kvinnokamp'". Att protestera mot Israel verkar fylla någon slags allomfattande funktion i kampen mot förtryck och ondska.

Andra kommentarer med olika slags anknytning: A. Adler på Newsmill, Jonathan, Magnus Sandelin.

Uppdatering: Dilsa Demirbag-Sten i Expressen.