Ibland blir jag så glad. När jag ser en gänglig typ med rosa hjärtan i tryck på sin tröja, till exempel. Eller en grov trettioåring med gråtande nalle på jackryggen. Eller hur alla unga män plötsligt tycks krama varandra när de möts på gatorna. "Det har verkligen hänt något", tänker jag.
Andra gånger undrar jag om jag verkligen ska gå på den lätte.
Jag vet ju att det inte behöver göra någon skillnad om så affärsmännen skulle börja gå i rosa velour eller professorerna komma till sina föreläsningar i små prinsessklänningar. Det behöver inte heller göra någon skillnad om de stoppat huvudena fulla av Judith Butler eller för tillfället gångbar feministisk teori (vilket de ofta har). Det som spelar roll är deras konkreta handlande. Gentemot kvinnor, inte gentemot varandra eller inför sig själva. Om de på allvar släpper in kvinnor - inte bara i sitt fysiska utan också i sitt cerebrala kramande. Om de inte bara tar till sig de tryckta och av andra män godkända ord som kommer ifrån kvinnor utan också de ord som kommer från kvinnorna bredvid dem. Om de överhuvudtaget har kvinnor bredvid sig.
Och jag försöker påminna mig om att försöka observera inte bara hur unga män av idag ser ut och hurdana de är mot varandra, utan också hurdana de är gentemot unga kvinnor (och äldre kvinnor med, för den delen). Jag vill inte att Stefan Ingvarsson ska ha rätt. Han som för ett tag sen skrev att "mysmännens kultur är i grunden ett bastupatriarkat med nya attribut. Tjejerna är lurade igen. I den nya grabbigheten som sinnebild finns det ingen plats för dem."
Det här inlägget var mitt i prick. Leder direkt till självrannsakning. (Och förhoppningsvis även ett steg längre..) Mer sånt!
SvaraRaderaVilket toppeninlägg att påbörja dagen med!
SvaraRaderaJag tror att Stefan Ingvarsson till viss del kan ha rätt, men bara till viss del. Allt är naturligtvis inte så svart eller vitt att han har antingen helt rätt eller helt fel. Jag tror att det finns inslag av genuin förändring av relationen mellan män och kvinnor (som grupp och som individer), men förändringen av mäns relation till sig själva och varandra står nog inte i ett kausalt förhållande till den så kallade könsmaktordningen.
Jag skulle vilja säga som Magnus Jacobsson, pressekreterare på Jämo, sade på ett seminarium jag var på i mars:
"Frågan är om man kan förändra synen på manlighet och kvinnlighet utan att förändra maktfördelningen mellan män och kvinnor? Kanske är det en nödvändig men inte tillräcklig faktor."
Tack för berömmet pöjkar!
SvaraRaderaJacobssoncitatet är bra. "Nödvändig men inte tillräcklig faktor", ja så är det nog.
Visst har det hänt saker mellan könen. En sån sak som att killarna bakom antologin Pittstim i inledningen bedyrar sin tacksamhetsskuld till Fittstim, det är faktiskt ganska stort i sin litenhet. Men fortfarande finns alltför många som är pro-feministiska i teorin men upplever sig angripna när man försöker diskutera hur det ser ut i praktiken. Förståelsen ligger inte sällan på ytan s a s.
Så jo, han har väl helt enkelt rätt till viss del tyvärr, Ingvarsson. Men är alltför kategorisk. Vilket iofs funkar som provokation.