Bokrecension: Ylva Maria Thompsons Q-KAR

Att recensera Ylva Maria Thompsons debutbok, som vänligt tillsänts mig av bokförlaget Hydra, har gett mig ett visst besvär. För boken är nämligen en pastisch på Juan Manuel de Pradas Fittor, en bok jag tidigare inte läst men nu alltså blev tvungen att också ta mig an. En mindre pretentiös recensent hade kanske struntat i jämförelsen men jag för min del ville vara ordentlig. Och det var i och för sig inte svårt att få tag på de Pradas bok, inte heller tog det särskilt lång tid att läsa den (både den och Thompsons bok är alltså en liten behändig samling kortnoveller). Problemet är att de Prada, det mottagande hans bok fått och den icke-existerande diskussionen om Thompsons bok bildar ett syndrom som gör mig så fruktansvärt beklämd. Här kommer en struntviktig liten typ som med blomstrande och mustigt språk lägger det kvinnliga könsorganet under sig, en sannskyldig den gamla världens erotiske kolonisatör, och kultursidorna lystrar. Inte alla recensenter är förtjusta, men några är yra av lycka - genomgående är i alla fall att man inte ignorerar boken utan ger den ett självklart utrymme. Ett par recensenter frågar sig om en motsvarande bok hade kunnat skrivas om det manliga könsorganet. Tomas Larsson i Östersunds-Posten: "Skulle en kvinna skriva något liknande om det manliga organet? Vore det snuskigt, löjligt eller billigt? Jag har svårt att se det, men förvisso kräver saken både finess och språklig känsla." Oline Stig i Sydsvenskan: "Något liknande hade inte kunnat skrivas om kukar." Sex år senare kommer alltså bokens kvinnliga motpart. Vad händer? Öronbedövande tystnad. Eller är det tystnaden före stormen? Ligger svensk press och etermedia i startgroparna för att ta sig an Thompsons Q-kar? Jag tvivlar.
I Svensk bokhandel skriver författarinnan: "Jag hade fått boken Fittor av Juan Manuel de Prada i present, läst den och blivit provocerad. Visserligen var de Pradas språkliga broderier underbara och inspirerande, många av novellerna i boken ömsinta och respektfulla, men ändå upplevde jag en unken ton av katolskt mystifierande av det motsatta könets könsorgan och därtill kopplade känslor och upplevelser." Själv har hon anammat de Pradas sätt att brodera med språket men tar så att säga ner kuken på jorden. "När jag skrev boken Q-kar gjorde jag helt enkelt ett allvarligt försök att belysa mannens penis ur så många vinklar ni kan föreställa er, med en mustig och frustig inställning till hela kompotten av kulturella konnotationer och intersektionella maktanalyser", skriver hon. Och även om det här och där blir lite väl mustigt och frustigt för mig personligen så måste jag säga att jag föredrar pastischen framför originalet. De Prada (vars ömsinthet och respektfullhet jag för min del inte ger mycket för) hade sannerligen behövt tillgodogöra sig lite intersektionell maktanalys. Hos honom samsas den katolska mystifikationen med en klar tendens till könsrelaterad rasbiologi - han drar sig inte för att kartlägga såväl "Tutsiernas fitta" som "Den lilla zigenerskans fitta", "Kubanskornas fitta", "Sibiriskans fitta", "Filippinskornas fitta" och "Comanchens fitta", för att citera några av kortnovelltitlarna. Thompson å sin sida visar däremot redan genom sitt val av titel till boken att hon inte betraktar omvärlden genom härskarglasögon (genom att välja att kalla boken Q-kar istället för Kukar visar hon, som förordet förklarar, hänsyn till den lite prydare delen av mottagarkretsen). Och som en oundviklig följd av projektets inriktning mustar och frustar hon inte bara på med olika välutvecklade sagoväsen (något hon och de Prada har gemensamt) utan behandlar också "Gangbangkukarna" (dock med ett något överraskande maktanalystiskt perspektiv), "Pedofilens kuk" (inverteringen av de Pradas "Småflickors fitta"), "Blottarens kuk" och "Våldtäktsmannens kuk". Hennes berättarjag är oftast en heterosexuellt begärande kvinna, men blir då och då i stället till en homosexuellt begärande sådan; någon gång rentav en man - de Prada, däremot, är fast förankrad i det heterosexuelle herresubjektet, som må ha blicken fast riktad mot kvinnokönet men i tankarna kommunicerar med sina medbröder Bataille, Miller och Poncela. Så fastnar han också med jämna mellanrum i gamla spindelvävstäckta klichéer, som med den här avslutande meningen på stycket om "Lesbianernas fitta": "Är kanske lesbianerna najader som en häxa har förvandlat till manhaftiga fruntimmer genom att beröra dem med sitt trollspö?"
Att Ylva Maria Thompsons Q-kar är en pastisch på Juan Manuel de Pradas Fittor utgör såväl bokens styrka som dess svaghet. Thompson vinner på jämförelsen, och även om hennes språk rör sig i de Pradas skugga kan hon väl hävda sig mot föregångaren vad gäller poetiska kvaliteter. Svagheten handlar om att Q-kar helt enkelt inte står på sina egna ben - se bara på den här recensionen, i vilken Thompsons bok får kämpa för att inte helt överskuggas av de Pradas. Med de exakta formuleringar ur originalet som då och då smugit sig in i pastischen följer också den monotoni som ligger i själva de båda böckarnas bärande idé. Det blir, helt enkelt, lite tjatigt efter ett tag. Sida upp och sida ner med q-k blir lika enahanda som sida upp och sida ner med fitta, även om jag har större sympati för det thompsonska subjektet än det de pradaske. Vilket inte hindrar att texten här och var glittrar och glimmar till. Jag vill gärna bevisa detta genom att citera den avslutande delen av avsnittet "Gräsklipparmannens kuk":

I likhet med ogräsen i rabatterna utrotar gräsklipparmannen alla sina sexuella begär, medan de ännu är så späda att de tunna rötterna lätt glider upp ur det fuktiga mörker där de hunnit bildas, innan den lilla grodden spruckit igenom ytan och avslöjat deras skamliga existens. Gräsklipparmannens trädgård är pedantiskt välskött med raka, välkrattade grusgångar, tuktade häckar och ansade rabatter, i vilka blommorna växer med exakta avstånd, mer disciplinerade än en armé. På våren, den årstid som han både fruktar och ser fram emot, då det monotona trädgårdsarbetet ger honom frihet från husets instängdhet och den kvinna som förstärker hans tystnad genom att besvara den, växer tulpanerna kraftiga och rakstjälkiga, som ett hån mot den styvhet hans kuk förvägras av det benhårda psyke som tagit kontroll över musklerna vars ständiga spänning hindrar blodtillflödet till svällkropparna. En dag kommer kuken att göra revolution, och det är mycket troligt att det blir just på våren.

Ps. Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Qkar av Ylva Maria Thompson