Jag gillar det primitiva, den fåniga orgelslingan, det monotona upprepandet av introt till Queens We Will Rock You.
Men så händer det nåt i nästan varje match som gör att jag stöts bort. Och det är inte så mycket våldet i sig som kommentatorernas begejstring inför det som fyller mig med avsmak. När kanadensarna vinner en match genom att i princip misshandla bort motståndarlagets nyckelspelare från plan - och det från kommentatorsbåset heter att "Kanada spelar med stort hjärta". När direkta övergrepp på isen visserligen beklagas, men med en biton av beundran. Eller som nu, när en svensk spelare tacklar omkull en vitryss mitt på plan - och man formligen hör saliven rinna i de båda glada gossarnas käftar.
"Ja! Det är rätt!"
"Vi måste visa vitryssen vem som bestämmer på isen!"
"Det här är en sport för män!"'
Ja, där kom det. Undrar om snubben skulle vilja ställa sig framför det kvinnliga svenska landslaget i ishockey och upprepa det där sista. Uppenbarligen sades det utan större eftertanke. Det är inte var dag man serveras en så tydlig och ohämmad demonstration av konstruktionen av manlighet. På sätt och vis en ynnest.
Men jag tappade lusten att se färdigt matchen.
Samtidigt kan man fråga sig om det egentligen finns någon anledning att ta en sportkommentators uttalanden på allvar. Kommer det något annat än trams ur deras munnar, någonsin? Jag skulle inte dra alltför stora växlar på det där...
SvaraRaderaJag gillar ofta sportkommentatorer. Varför skulle de bara prata trams? F ö var gårdagens Kobra ett exempel på att sportkommentatorer med gott resultat kan göra program också om kultur. Men manlighetsdyrkan dyker upp då & då och kan självklart vara ett problem för den som inte är man, men ändå vill ta del av en sport som hockey. Eller för den som är man på ett annat sätt & som känner av vad som ligger under ytan i ett sådant yttrande som det i lördags.
SvaraRaderaJag frågar mig om du tyckt att man inte ska dra för stora växlar om någon annan form av exkluderande varit fallet - "Det här är en sport för svenskar!" e dyl.