Fler röster i debatten om Forum för levande historia

Den stora sten i form av 253 akademikers missnöje mot Forum för levande historia som kastades på DN Debatt skapar förstås ringar på vattnet. Både inom bloggosfären och i gammelmedia. Idag yttrar sig Bo Rothstein om saken på Brännpunkt. "I mer än tio års tid har jag i den ­offentliga debatten varnat för en utveckling där av regeringen tillskapade myndigheter alltmer fått inflytande över kunskapsproduktionen och kunskapsförmedling i samhället. Det har gällt myndigheter som Institutet för framtidsstudier (där Carl Tham var ordförande och som forskningschef tillsatt sina politiska gunstlingar), Nationella sekretariatet för genusforskning, som haft i uppdrag att till forskarsamhället propagera för regeringens särskilda ideologi på detta område och Svenska institutet för europapolitiska studier med återigen ett före detta socialdemokratiskt statsråd i ledningen." Men ingen har lyssnat, klagar Rothstein bittert. Istället har man inom forskningssamfundet villigt låtit sig tas i bruk i den socialdemokratiska ideologiproduktionens tjänst. Men nu, nu klagar man. Nu när det finns en borgerlig regering att opponera sig mot. "Ett forskarsamhälle som är tyst när socialdemokratin stoppar fingrarna i sanningens syltburk, men protesterar när borgerliga rege­ringar gör samma sak, skadar ­genom sin principlöshet försvaret för en fri forskning."
Man kan som Blogge peka på det uppenbara: att Rothstein i konsekvensens namn istället borde ställa sig bakom uppropet om han nu menar allvar när han skriver att "i ett demokratiskt samhälle gör man bäst i att skilja mellan den politiska maktutövningen och forskningens strävanden efter sanning. Forskning bör helt enkelt stå fri från direkt ­politisk detaljstyrning eftersom den annars saknar trovärdighet." Men man får ge Rothstein cred för att han pekar på hur hög grad av sammanflätning mellan kunskapsproduktion och politisk maktutövning som redan finns. Den går, som jag tidigare varit inne på, inte heller helt att komma ifrån. Vad gäller detta med myndigheter som bedriver forskning ska det, som Per Westberg noterar på sin blogg Kyrkoordnaren, "för helhetens skull noteras att det finns många statliga myndigheter som har forskning som ett av uppdragen i sina respektive instruktioner. Ett exempel på en sådan myndighet är Socialstyrelsen." Ett annat var Arbetslivsinstitutet, vars nedläggning i lika hög grad var en ideologisk markering som en gång inrättandet av det.
Men historien då, inte ska väl historien göras till ett ideologiskt slagfält? Tja, som de protesterande forskarna säkert alla är väl medvetna om (och det är säkert inte de som gjort sig skyldiga till DN:s lite missvisande rubriksättning): det är den redan. Ett enkelt men illustrativt exempel på svårigheten att hålla isär historien, den bild vi har av den och det politiska landskapet kan den plågsamt utdragna process som ledde fram till byggandet av ett stort Holocaustmonument i centrala Berlin utgöra.
Även i ett demokratiskt samhälle är det omöjligt att upprätthålla någon absolut rågång mellan historiebild och politisk makt. Men man kan ju ge forskningen större eller mindre grad av frihet. Och jag tror de allra flesta av oss röstar på det förstnämnda alternativet. Så varför inte följa Ola Larsmos förslag på DN Kultur. Han skriver:

Kärnan i historien är att demokratiska stater inte kan vara neutrala i värdefrågor. Demokratin innebär i sig ett ställningstagande för alla människors lika värde. Man gör helt enkelt inte vissa saker mot sina medmänniskor, punkt. Ingen vill i fullt dagsljus argumentera mot den ståndpunkten. Men har man en gång accepterat den börjar ett skred som aldrig slutar, rakt genom alla ideologier, inklusive din egen.
Det är därför jag finner skallet mot Levande historia obehagligt. Jag har skrivit saker åt Levande historia och följt verksamheten på nära håll - och något Statens propagandamyndighet, som Ulf Bjerreld kallar det i Expressen i går, är det knappast. Vad som gör verksamheten tveksam är att LH är just en myndighet. Röster inom bland annat folkpartiet har föreslagit att forumet skulle ombildas till en oberoende stiftelse med statligt uppdrag, vilket skulle lösa en del av integritetsproblemen.

Ja, det var väl en stiftelse från början? Så varför inte förvandla FFLH till en stiftelse igen, en oberoende sådan. Jag tycker också att talet om "propagandamyndighet" är obehagligt och respektlöst mot det goda som Levande historia faktiskt gjort. Som t ex arbetet med att få upp en utställning om romernas förintelse på Etnografiska i Stockholm - ett viktigt och inte tillnärmelsevis tillräckligt upplyst område.
Men det finns förstås en annan fara med det hela, en som bloggaren Edris pekar på: "en viktig brist hos den verksamhet som Forum för levande historia bedriver är (...) att den bidrar till att invagga oss i en falsk känsla av att allt är mycket bättre nu. Att vi verkligen har lärt oss ett och annat och att det bara behövs lite vaccineringsverksamhet så att Hitlers, Stalins, Maos och Pol Pots andar inte väcks till liv igen. Att vi i grunden har ett bra system och att vi är på rätt väg.Men den fråga jag ställer mig är: hur ser den ansvarslösa grymhetens ansikte ut just nu. Känner vi verkligen igen detta ansikte, eller vet vi bara hur det såg ut då?"
Detta är viktigt att fundera över. Det demokratiska samhället är ett ständigt pågående work in progress, och nästa gång vi ser en filmatisering av Anne Franks dagbok på matinétid på tv är det värt att vi frågar oss om det kanske sitter en gömd flykting någonstans i kvarteret och trycker, på samma sätt som en gång Anne Frank och hennes familj.