Läge för lite olydnad?

Det där med idrott och politik kan vara knivigt. Lika lite som det alltid är sant att de båda inte hör ihop är det självklart att idrottare från Israel, Kina eller Nordkorea ska behandlas som representanter för deras länders politik och ständigt åtföljas av små protesttrupper när de befinner sig utomlands. Det händer att politiska utspel i samband med stora idrottsevenemang blir pinsamma - man kan ju tänka på Claes Borgströms idé om att använda fotbolls-vm som en möjlighet att protestera mot tvångsprostitution (vilken dels byggde på ett underlag av vandringssägner, dels gav intryck av att värdlandet Tyskland skulle sakna lagstiftning mot och vilja att motarbeta sexuell trafficking) - men de kan också vara kraftfulla, inte minst när det är idrottare själva som använder sig av det massmediala pådraget vid stora idrottsliga evenemang för att föra fram ett politiskt budskap.
Jag tänker på de båda amerikanska löpare som under OS i Mexiko 1968 höjde sina knutna nävar i protest mot svartas situation i USA. Eller Muhammed Aboutrikas t-shirt-trick under afrikanska mästerskapen i fotboll.
Dessa exempel handlar om idrottare som fattat egna beslut och fått stå för dem.
Som respons på Madeleine Sjöstedts uppmaning till Gunilla Lindberg, vice ordförande i IOK, att motverka "munkavlepåbud" inför OS i Kina skriver Lindberg och de två andra svenska IOK-representanterna lite mesigt idag att:

"De nationella olympiska kommittéerna är fristående organisationer, som endast har kravet på sig att deras stadgar står i överensstämmelse med den 'Olympiska Chartern' (IOK:s stadgar). I övrigt gör man som man vill. Men IOK ger gärna råd till nationella olympiska kommittéer i frågor av olika slag. Så har också skett, och sker, i den nu aktuella frågan.
IOK:s råd är entydigt. Man understryker att de Olympiska spelen är ett idrottsevenemang och inte det lämpliga tillfället för olika slag av politiska manifestationer. I övrigt hänvisar man till den Olympiska chartern där den relevanta paragrafen är nr 51 som stadgar att 'No kind of demonstration or political, religious or racial propaganda is permitted in any Olympic sites, venues or other areas.' Därutöver stadgar ­paragraf 49 att de olympiska deltagarna inte får ta på sig rollen som journalister eller mediarapportörer.
Olympiska idrottsmän och ledare är vuxna människor, som handlar på eget ansvar men IOK förväntar sig att alla deltagande nationers olympier respekterar vad stadgarna föreskriver. I övrigt har de alltså full rätt att säga vad de vill, och göra vad de vill inom ramen för de lagar som gäller i det land de besöker."

Ingen munkavle alltså, eftersom Kina formellt har yttrandefrihet (vad händer om landet ifråga helt saknar detta, även i lagstiftningen alltså?). Men samtidigt "får" idrottarna alltså inte uppmärksamma på förtrycket i Kina inom ramarna för själva spelen.
Kommer någon att våga vara olydig, får vi se en t-shirt som kräver frigivning av någon av Kinas samvetsfångar eller någon annan, uppfinningsrik protest uppe på prispallen i sommar?