Strukturerna och det personliga ansvaret

Det är rätt fåfängt att ifrågasätta existensen av de mönster av över- och underordningar vi rör oss inom i samhället. De finns där och de påverkar oss fast vi inte vill det. Men de är föränderliga och de rör hela tiden på sig. Och knappast någon skulle väl hävda att de bestämmer oss så till den milda grad att vi inte har någon som helst personlig rörelsefrihet. Ändå kan jag ibland få det intrycket: att det finns en cykliskt återkommande kritik mot vissa företeelser i samhället som formuleras som om dessa vore så till den milda grad genomsyrade av bestämda maktstrukturer att man knappt kan röra sig inom dem alls.
Så känner jag idag inför det åter uppblossade ifrågasättandet av "strukturer" som "kärnfamiljen", "äktenskapet", "tvåsamheten". Eller för den delen inför den ständiga prostitutionsdebatten, där den syn på sexköp som förmedlas ofta är sådan att det inte synes finnas några som helst möjliga positioner utanför den slemmige torskens (som inte ens ges några mänskliga drag) och det exploiterade offrets (ett objekt som måste räddas).
När jag läste Maria Svelands intressanta Bitterfittan drabbades jag av en väldig ilska. Mot den man som bokens huvudperson lever med. Han lämnar henne och deras lilla barn när hon har så hög feber att hon i frossa sätter sig vid ugnen för att värma sig, när hon tigger och ber honom stanna, inte åka till sitt ack så intressanta arbete. När hon åter drabbats av mjölkstockning och tvingas övernatta på sjukhuset åker han hem över natten trots att han ges möjlighet att stanna, trots att hon bara gråter och gråter och till och med försöker kravla sig ut ur sängen och efter sin flyende man.
Jag tycker inte man ska bete sig så mot sin livskamrat (och eftersom jag är en naiv läsare som låter mig svepas med av mina känslor läste jag skildringen helt enkelt som en redovisning av något som verkligen hänt). Och jag tycker att det vore både möjligt och önskvärt att mannen i förhållandet skulle betett sig annorlunda.
Under sin ensamma veckolånga resa på chartersemesterort, bokens ramhandling, återkommer berätterskan till funderingar kring mäns och kvinnors skilda förhållningssätt i relationer. Att kvinnor med cancer oftare överges av sina män. Att kvinnorna i matsalen där hon sitter tycks tigga sina män om lite uppmärksamhet medan männen är inne i sitt. Samtidigt är det mannens förhållningssätt hon vill göra till sitt - hon vill "älska skuldfritt". Och hon tecknar ett kärleksfullt porträtt av en finlandssvensk kvinna som uttryckligen struntar i sin man:

Jag förstod precis var hennes irritation kom ifrån när jag fick syn på honom. Han såg dubbelt så gammal ut, med alzheimertomma, simmiga blå ögon. ’Ja, hej då, ha det så bra!’, sa han medan han klappade tafatt på hennes axlar. ’Ja, ja, du med’ svarade Åbokvinnan irriterat. Mannen stod kvar en stund och såg ut som om han väntade på tilltal, en nådig blick, någonting, vad som helst.

Tja, kärlekslöshet som kärlekslöshet skulle man ju annars kunna säga. Jag förstår liksom inte varför det ska uppmuntras i det ena fallet men fördömas i det andra. Och jag tycker man ska och kan ta ansvar för sitt eget beteende och för varandra, oavsett om man befinner sig i ett äktenskap eller inte, oavsett om man är man eller kvinna. Är män sämre på att ta ansvar för sina relationer än vad kvinnor är så är det kanske det man ska försöka inrikta sig på att förändra - om sedan formen för relationen må vara äktenskap, samboskap, knullkompisskap eller what have you.