Vikten av att berätta

Susanna Alakoskis antologi Lyckliga slut gjorde ett enormt intryck på mig. Jag har tidigare lite surt kommenterat en passage i Viveka Enanders och Carin Holmbergs bidrag "Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer" -- men den var inte vad som dröjt sig kvar hos mig, det har istället bokens alla personliga vittnesmål om psykisk eller fysisk misshandel, och/eller våldtäkter förövade enskilt eller i grupp, gjort. Kända och okända kvinnor berättar. Gudrun Schyman, Unni Drougge, Birgitta Stenberg och Alakoski själv är några av de förstnämnda. Förordet till boken inleds såhär:

Hittills i mitt liv har jag bara träffat två kvinnor som svarat nej på frågan om de blivit utsatta för våld, eller hot om våld från en man. Jag har bara träffat en enda kvinna, i hela mitt liv, som svarat nej på frågan om hon någon gång mött oönskade sexuella kommentarer eller sexuella inviter/påhopp och/eller trakasserier. Fler än vad jag någonsin trodde har blivit utsatta för våldtäktsförsök eller blivit våldtagna. När jag tog initiativ till Lyckliga slut frågade jag hundratals kvinnor om de ville medverka med sin berättelse. Så gott som samtliga svarade att de hade något att berätta, men att de inte vågade, eller kunde. Av hänsyn till mannen. Av hänsyn till barnen. Till släkten. Kollegorna. Av hänsyn till sig själv? Vänner, släktingar avråder kvinnor att berätta, för vad händer om man berättar?

Ja, vad händer? Är man en känd kvinna kan man råka ut för en offentlig smutskastningskampanj. Vare sig man är känd eller inte kan man råka ut för att bli tagen som gisslan i någon annans kamp eller syften. Eller utsättas för jante-reaktioner av olika slag. Och vad det än är för oförrätt man berättar om, hur liten eller hur stor den än är, stöter man troligtvis emot den inre (ibland också yttre) röst som säger en att det är fult att visa sina sår. Fult att visa sig stukad, fult att visa fram sig själv som offer för något, fult att uttrycka sina känslor inför det. "Jag kan skriva hur mycket som helst om hur pissigt det är att döda sin själ för ett projekt som Macho och se alla möjliga ANDRA få cred för det. Men jag skäms över min bitterhet", skriver en tjej som sett en man gång på gång få äran av hennes arbete. En liten oförrätt i jämförelse med oförrätten att i åratal ha utsatts för psykisk och fysisk misshandel, men förmodligen en belysning av samma mekanism, den som gör att man i allmänhet inte berättar. "Ingen tycker om en bitter människa", som en manlig överordnad en gång klargjorde för mig. Men det här är ju något de överordnade männen tjänar på. Vissa kvinnor försöker komma runt problemet genom bruk av ironisk självdistans. Som att ge sin bok titeln Bitterfittan till exempel. Och det är ju ett steg på vägen, men ännu bättre vore det kanske om vi kastade all försiktighet över ända och rent ut sagt gav fan i bitterhetsförbudet. Låt oss ta bladen från munnen, inte bara vi kvinnor utan också ni män, män som är förövare och män som är offer, offer för andra män eller offer för kvinnor.

Alakoski lyckades trots allt hitta fjorton kvinnor, utöver sig själv, som var beredda att berätta om vad som vederfarits dem i form av manligt våld. Själv berättar hon om när hon som tonåring ser skolans snyggaste tjej ligga aspackad i lervällingen med byxorna nere och killarna runtomkring sig, skrikandes "På henne!" Och om hur det nästa år är Susannas egen tur. Men hon lyckas, med hjälp av ett löst dasslock, slå ifrån sig killgänget som envist, man efter man, fortsätter försöka tränga sig in i det toalettbås hon sökt sin tillflykt i, in i henne själv. Det händelseförlopp hon beskriver är groteskt, slapstickartat. Till slut "räddar" en av killarna henne, och hennes tacksamhet är stor....samtidigt som hon bär på ett frö av misstänksamhet. Hade han också varit med på planerna till att börja med, men ändrat sig? Vad var det i så fall som gjorde att han ändrade sig?
Det där med gängvåldtäkter alltså. För mig som femtonåring var det bara något jag en gång hörde viskas om. Att ett par av skolans snyggaste killar skulle ha deltagit i en sådan (en av dem blev sedermera lokal popidol med femton minuters berömmelse). Men när jag läser Alakoskis berättelse minns jag plötsligt hur jag några år senare liftade -- mitt i natten, och vissa hade väl sagt att jag fått skylla mig själv -- med ett gäng värnpliktiga från Revingehed. Helt plötsligt började de köra en helt annan väg än den uppgjorda, och jag blev rädd. Ställde frågor jag inte fick svar på. Men så ändrade föraren färdriktningen igen, och körde mig hem. De andra protesterade, han försvarade mig. Och precis som Susanna Alakoski upplevde jag en nästan löjlig tacksamhet mot min "räddare". Fast det i det här fallet var så tydligt att han måste ha varit "med på det" från början, vad "det" var låtsades jag först inför mig själv inte riktigt förstå men egentligen har jag förstås alltid förstått det. I mitt fall gick det inte så långt som i Susannas, och i olikhet med henne kände jag inte alls killarna ifråga. Jag slapp se pojkar jag trott vara mina vänner förändras till fientliga attackerande robotar. Jag slapp drämma till mina kompisar i huvudet med ett toalettlock. Men det kanske bara beror på tillfälligheter.